Plötsligt befann jag mej inkastad på "den gråa vägen" efter att ha gått "livets väg" under en sådan lång tid. Mitt i allt kaos som jag befann mej i konstaterade jag att det fanns så otroligt många människor på denna gråa väg. Människor i olika åldrar som på olika sätt fick möta livets vedermödor.

Så är det ju ,att vi människor utsätts för olika prövningar. En del prövas lindrigare och andra blir så utsatta att man undrar genast vad som är meningen med allt. Men det vet vi inte.

Det är det mest svåra med att vara människa. Att inte förstå.Vi får inga förklaringar. Vi ska bara acceptera. Där kommer återigen mindfulness in, acceptera det som händer och det som känns i kroppen.

Jag såg människor gå på livets väg där jag gick förut. Jag kände ångest i kropp och själ av att se på dom som var friska  och inte förstå hur jag skulle kunna ta mej tillbaka.

Den "röda döden" blev en utväg. Jag tänkte på döden som ett sista alternativ. Inte den mörka skrämmande utan en befriande död. Den RÖDA döden.

Men jag valde att kämpa. För min man, min dotter, föräldrar och syskon, syskonbarn och nära vänner. Alla som gav mej kärlek och ville behålla mej på denna jord.

Ni som ev läser min blogg, till er vill jag säga att jag inte skriver i kronologisk ordning. Som jag sagt förut, det är orden som behöver komma ut som bestämmer ordningen.

Hur började allt?

Egentligen kan jag inte svara på när allting började, dvs när kroppen började komma i obalans, när energinnivån började sina. Jag är säker på att allt händer under en lång tid.

Någonstans slutar man tänka på sig själv som en människa med egna behov, det viktigaste blir att räcka till för allt och alla, både på jobbet och privat. Som jag ser det föds vi alla med en stor tunna energi som ska räcka från födseln till döden. Om vi sköter oss och fyller på ny energi  varje gång vi förbrukar  för mycket, då räcker energin livet ut!

Hur jag kände när bara några droppar energi återstod - det ska jag berätta när orden kommer.