Kroppen och själen ska stå i balans till varandra. Det är det ultimata. Då känner man frid och harmoni.

Om du befinner dej i kaos inombords och kanske har en kropp som tagit stryk då uppstår starka känslor INOM dej o RENT KROPPSLIGT visar det sig i form av spänningar, skakningar av olika grad, muskelvärk, huvudvärk. Listan kan göras lång men är väldigt individuell. Kom ihåg, ingenting är fel att känna.

Tvärtom det är POSITIVT att hjärnan skickat ut signaler; "den här kroppen och själen håller på att tyna bort, gör något innan det är försent!"

Jag levde under lång tid med fruktansvärda spänningar i kroppen, jag fick synrubbningar och nedsatt hörsel. Min koncentration var noll. Min ork var låg.

Jag kände sorg.

Tillåt dej att känna sorg. Det är naturligt att sörja över sitt tillstånd. Jag förstod inte vad som hänt. För nio år sedan var inte kunskapen så stor om utmattningstillstånd. Om jag vetat hade jag inte försökt fly ifrån alla känslor som ville välla över mej.

Känslorna är ditt instrument för att kunna läka dej. Fastna inte i gråten men låt gråten få ha sin tid.

Mer om känslor när jar orkar, det är fortfarande ett ömtåligt ämne för mej.

En influensa för 9 år sedan kastade mej in på den grå vägen. Jag blev rejält sjuk och kände det som om jag hade ett ben i graven. Efter EN vecka var jag tillbaka på jobbet! OUMBÄRLIG kanske!?

Jag nonchalerade alla signaler kroppen skickade mej, som jag senare i backspegeln kunnat avläsa. Benen ville inte bära mej riktigt, jag var andfådd. jag var trött. Jag gick helt enkelt på dom sista energidropparna från min tunna.

En söndagsmorgon 3 v senare vaknade och kände inte igen mej. Det kändes så underligt i mej som om jag inte var jag. Men det går väl över tänkte jag. Då började ena armen domna och obehagkänslan i kroppen växte sig allt starkare. Jag vilade en stund men klev  upp efter en stund och skulle gå och berätta för min man hur det kändes när benen plötsligt vek under mej! Benen DOMNADE bort!

Jag fick lägga mej ner på hallgolvet och ropa på min man och då, med full kraft, tog den mest underliga känsla jag någonsin känt min kropp i besittning.

"Ring efter ambulans" bad jag min man som rusade fram till mej. "Jag försvinner"!

Så kändes det, att JAG VAR PÅ VÄG ATT FÖRSVINNA! Den ynka droppe energi jag hade kvar i kroppen fick jag använda till att prata! Jag låg på hallgolvet och väntade på ambulansen och pratade hela tiden, för om jag inte gjorde det skulle jag försvinna. Så kändes det.

Och vägen tillbka blev lång.