Jag kunde inte nå mina känslor. Som en robot i gråskala gick jag omkring. Lika främmande som jag kände mej inför min förvandling från en heltidsarbetande person, som älskade sitt jobb, till denna sjukskrivna person som tappat bort sig själv, lika främmande var jag inför känslor.

JAG KUNDE INTE NÅ MINA KÄNSLOR! Jag skrattade inte, jag kunde inte gråta, jag skulle varit helt likgiltig om inte kroppen alarmerade så högt! Det var de olika kroppsliga symtomen, domningar, spänningar, skakningar mm som drog mej framåt, som fick mej att reagera, att göra någonting.

Men vad skulle jag göra? Om en läkare inte har en exakt diagnos får man ingen hjälp. Det lärde jag mej då. Utmattningsbesvär, kraftlöshet, att vara utbränd, det var nästan ingen som visste vad det innebar för nio år sedan.

För dej som är mitt inne i detta trauma, håll ut, ha tålamod, idag finns det bättre hjälp att få.

För mej? Jag fick leta själv, en liten stund varje dag sökte jag lindrig för mina spänningar genom att leta på nätet, men det tog 6 mån efter "mitt fall" innan jag sökte mej utåt. Innan jag orkade.

Rosenmetoden blev min första "krok", där jag ensam utan familj eller vänner försökte hitta hjälp.

Jag är idag väldigt medveten om alla mina känslor och använder dem som de redskap de är för att må bra, så idag när jag försöker skriva kommer de upp många känslor. Det är både jobbigt och skönt "att rota" i mina upplevelser. Och som jag skrivit, jag söker efter orden och låter dom komma i den ordning dom vill.