Jag tittat ömt och deltagande på min man som troget sitter på stolen, och återigen stannat kvar hos mej i min nya uppförsbacke. Vad har du inte fått utstå pga mej, tänker jag.

Kylmössan skaver. Min kropp skakar av köld trots att jag har på mej långkalsonger, byxor, mammas stickade tjocktröja, tjocksockar och två stycken filtar. Är inte det här fåfänga på högsta nivå, att utstå denna kyla för att få behålla så många hårstrån som möjligt!? Jag kan inte låta bli att le.

Sköterskan kopplar på mina två starka drycker. Cellgifter. Ett laddat ord, men ändå, dom är mina förbundsförvantar i detta krig. Kriget mot cancern i min kropp!

Jag lutar mej mot kuddarna så gott det går med denna mössa. Vid varje behandling får jag en sorts frid i kroppen. Just här och nu ska cellgifterna kriga, jag kan slappna av och sjunka in i den dvala som snart kommer över mej.

All vätska jag får i mej gör att jag hela tiden får trängande behov av att besöka badrummet. Min vapendragare, min man, hjälper mej varje gång att få med apparaterna med dropp.Värdigheten försöker jag behålla ändå. I badrummet tittar jag på mej i spegeln. Jag skulle kunna gråta eller bli rädd. Men i min fantasi ser jag mej som världens grymmaste hockeyspelare med den tuffaste av alla hjälmar.(kylmössan) Några fler cancerceller ska jag inte släppa in!

Maten kommer in. Jag äter varje gång med god aptit och sköterskan förundrar sig. "Min syster säger att äta och ta hand om dej själv, det är ditt jobb nu, och jag litar på henne!" svarar jag.

Sen kommer dimman igen och alla timmar sitter han kvar, mitt livs stora kärlek.

Jag tackar min kära systerdotter för hennes vackra ord till mej, stor kärlek till dej!