Två svenska män dödade i strid. Män förresten, knappt 20 år fyllda.En ålder då man ännu "lever för evigt".

Jag frågar mej varför man värdesätter livet så lite så man riskerar att dö för

tidigt? Naturligtvis, de unga pojkarna tänker inte i de termerna. Dessutom är det ovanligt att just svenska soldater dödas. Men alla vet vi ju, att varje dag slocknar ett ungt liv pga strider. För mej är det det som är den meningslösa döden. När själva livet är i full blom, viger men några år till att närvara vid dödens sida.

Döden går ständigt några steg bakom oss, från första andetaget. Ingen av oss vet i förväg när döden blir ett med livet, och vi inte längre, iallafall kroppsligen, vistas här på jorden.

Döden gick tätt, tätt intill mej några månader. Då vore det nästan förmätet att inte låtsas se sin följeslagare. Att "se döden i vitögat" blev ett begrepp för mej.

Djupt inom mej visste jag, att för att orka leva, och hitta lugn i mitt tillstånd så måste jag se döden djupt in i ögonen.

Jag gick åter på "den gråa vägen" och det var tufft. Döden blev åter rödfärgad, någon att luta mot om inga andra utvägar fanns. Den döden var och är inte meningslös. Den döden tar bort smärtor, den döden tar bort dej från ett liv som bara ger dej plågor och vedermödor.

Den meningslösa döden, att dö i strid, är för mej ett hån mot den underbara gåvan vi fått, min och din födslorätt, själva livet.

Jag känner stark medkänsla för de familjer som mist sina pojkar i en meningslös död.

Ta vara på era liv!

Naturligtvis har dom unga pojkarna inte den frågeställningen i sitt huvud.

Det ser allvarligt ut. Läkarens ord studsade ut i luften, vibrerade mellan oss. Bredvid satt en praktikant ,som troligen var med för att höra, hur man berättar för en patient att hon är drabbad av en allvarlig sjukdom. Jag stirrade på henne, mötte hennes blick ett ögonblick. Hon var illa till mods.

Någon slags autopilot tog över min kropp, mina känslor.Jag var alldeles lugn.  Läkaren pratade på och visade röntgenbilder, pekade på olika ställen. Det enda jag var riktigt medveten om, det var handen som tryckte min hand så hårt, min mans hand , så välbekant och varm. Jag kände paniken strömma från hans kropp.

Cancer. Detta laddade ord. Han trodde jag hade en elakartad tumör. Vi diskuterade detta lite grann, jag berättade att vår dotter är cancerforskare. Jamen, då vet hon mer än jag, hon får gärna ringa mej, sa läkaren.

På eftermiddagen samma dag, torsdagen den 8 nov 2007, skulle jag få träffa en läkare som var expert på den formen av cancer som jag ev hade, äggstockscancer.

Jag och min man fick gå tillbaka till avdelningen där jag blivit inlagd,efter att dagen innan akut uppsökt sjukvården.

Min kärlek, min man var så otroligt ledsen. Jag sa till honom att han skulle åka hem, prata med våra närstående, hämta andan en stund, och sedan återvända.

Om jag dör, sa jag, så titta på tavlan jag målat med segelbåten. Med den ska jag hämta dej när det blir din tur att komma.

Han gick. Jag låg ensam i sängen med tusen tankar som virvlade runt i kroppen. Jag "pratade" tyst med min pappa som varit i andevärlden i fyra år. Pappa, om du kan, hjälp mej, det är för tidigt för mej att komma till din värld. Jag måste få se mitt älskade barnbarn växa upp.

Snälla, älskade pappa. om du kan hjälp mej!