Jag småsprang upp till kapprummet, slet åt mej min kappa och ringde till min man.

En hel månad hade jag jobbat efter min sjukskrivning och nu var jag tvungen att ge upp. Hur hade jag orkat så länge i mitt tillstånd? Jag antar att jag hade levt på min långa rutin, att någon slags autopilot var påkopplad. Men verkligheten kom ikapp.

Fortfarande efter snart 10 år, det här hände år 2001, kan kroppen bli lite spänd när jag tänker på hur det kändes.

Tillbaka till ensamheten i lägenheten. Tillbaka till ingenting. Tillbaka till mardrömmen att vara fast i en kropp som inte längre fungerade normalt.

Vi , jag och  min man, besökte vårdcentralen några gånger för att få hjälp.

Till slut fick jag en diagnos, en som kan liknas vid en stroke, enl läkaren. En behandling tillsattes över ett dygn, som gav mej chansen att så småningon tillfriskna, enl läkaren.

Som jag skrivit tidigare kunde den diagnosen inte till hundra procent säkerställas men det är inte det viktiga för mej. Det som är angeläget är att dela med sig, hur det kan kännas att tappa sina krafter, och hur jag gjorde för att ta mej upp igen.

Jag var inlagd över en natt och skickades sedan hem. Om jag före behandlingen hade en kropp fylld av spänninga,r blev det tusen gånger värre nu! Vilket antagligen berodde på att jag fått  mycket kortison intravenöst, i syfte att dämpa en ev immunattack  mot lillhjärnan.

Ingen berättade att det kunde bli så, att jag ville "springa efter väggarna" att den oro som fanns i min kropp pga av mitt tillstånd, blev mycket värre.

Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, min man var pressad. Han gav mej ett par hörlurar, lyssna på det här, sa han. Jag lade mej på soffan och försökte koncentrera mej på musiken.

Och under tiden slog kroppens alarmklockor allt tyngre. Jag kände mej omtöcknad samtidigt som kroppen var hög på stresshormoner och bara ville "springa". Min man försökte hålla om mej, men började själv bli stressad av att se hur jag hade det. Vad skulle vi göra?

Ring till min syster, bad jag. Be henne komma.

Det tog sex tim för min syster att köra ner till oss. Sex långa timmar för oss att uthärda. Sen ringde det äntligen på dörren, och jag gick henne till mötes.

Du har en trasig syster, sa jag och föll i hennes utsträckta armar.