Många tror på ödet, att det finns en väg utstakad för var och en. Sådana tankar kan var en stark grogrund för bitterhet och hopplösa tankar. Vid tidigare inlägg har jag skrivit att vi alla är ensamma, oavsett om vi lever under samma tak med någon annan. Vi ska alla, ensamma, en dag gå över till andra sidan eller bara dö bort och inte finnas mer. Det är ett faktum.

I detta liv, här och nu, bär vi själva ansvaret över vårt eget liv. Det finns ingen annan än du själv som kan förändra ditt liv, eller leva ditt liv som det är just nu.

Jag tror på ödet, men jag tror att vi har många valmöjligheter. Och det är där den fria viljan kommer in. Se ditt liv som ett uppdukat smörgåsbord där du fritt kan välja och förse dej.  Väljer du att sitta i hörnet och tjura blir du utan det goda. Mitt öde, mina val i livet styr jag över själv.

Du kanske frågar dej om jag valde att bli sjuk? Om jag valde att nästan dö i cancer? Svaret är att nej, det gjorde jag inte. Men mina val dessförinnan kanske gjorde mej mera ömtålig för sjukdomar. Mina val efter jag blev sjuk kanske gav mej större möjligheter att bli frisk.

Jag är övertygad om att det är inställningen till det du blir drabbad av, eller till det liv du lever, som är skillnaden mellan att må bra eller dåligt. Om du lägger din ribba på 4 meter och har det som ditt krav för att må bra, men bara orkar hoppa 2 meter, så blir du missnöjd. Du fokuserar då på det som är dåligt och kommer också att må därefter.

När jag var cancersjuk låg min ribba väldigt lågt nere och jag kunde hitta livets goda varje dag. Det goda blev ännu godare och jag frossade ur mitt "smörgåsbord".

Min lågt satta ribba gav mej styrka att "hoppa" varje dag och sakta men säkert kunde jag höja ribban!