Vid ett möte med en man som varit sjuk i kraftlöshet, beskrev han sitt tillstånd att det var som om kontinentalplattorna glidit isär.

Precis så kände jag mej för 10 år sedan , nyss hemkommen från sjukhuset, efter en behandling med en stor dos kortison. Jag hittade inga "krokar" att klamra mej fast vid, var skräckslagen och rädd att tillståndet skulle vara för evigt!

Min syster kom. Hon öppnade sin famn och då kom tårarna. Jag hade försökt "hålla ihop mej", inte gråta, så rädd för att "rasa ihop". Tårar var för mej ett nederlag och min rädsla för gråten var nästan lika stor som tillståndet jag befann mej i. Jag ville inte heller belasta min man ytterligare, för han var ju också utsatt för stress, att inte veta vad som egentligen hänt mej, och inte veta hur han skulle kunna hjälpa mej.

"Jag tror jag håller på att bli tokig!", grät jag hos min syster. Hon höll bara om mej och och sa att jag skulle släppa fram alla tårar, för tårar läker! Och du är inte tokig, sa hon till mej, en tokig person vet inte vem hon är eller vad hon gör. Och det vet du.

En hel vecka stannade hon hos mej, hos oss. Mitt tillstånd var sådant att jag ville ha närhet, men jag orkade inte föra ett vanligt samtal, inte delta i livet, i vardagspratet, inte laga mat, inte städa etc Jag fanns men jag gick mödosamt på den gråa vägen. Livets väg kändes så oändligt långt borta!

Min syster förde med sig en stor trygghet till mej. Hon visste vad hon skulle säga till mej, för att ge mej tillit till min egen läkningsförmåga. Det var hon som lärde mej vikten av rutiner. Hon lärde mej att handskas med den oro jag kände. Min syster fick mej att känna mej värdefull som jag var, även om jag inte skulle bli bättre.

Den veckan kunde jag gråta, den veckan väcktes mina egna tankar på hur jag skulle hitta tillbaka till livets väg.

Tack min syster, din famn, dina ord, din närvaro, gav mej kraft att hitta vägen tillbaka till min egen styrka, att påbörja sammanslagningen av mina kontinentalplattor!