Alla inlägg den 23 februari 2010

Av ILOS - 23 februari 2010 13:38

Föreställ dej att du inom dej bär en stor stabil sten. En vacker lysande diamant som är helt oförstörbar. Den stenen är du. En älskad diamant för din familj vars kärlek aldrig tar slut.


 Vad du gör eller väljer att visa det spelar ingen roll. Ditt innersta är okränkbart. Där finns din familj, dina vänner, ditt nätverk som bildar en ring runt din sten. Där finns all din inre visdom samlad, som fylls på år efter år, med alla de erfarenheter livet ger.


När du tror du faller förvandlas stenen till en mjuk bädd som omfamnar dej. Stanna där en stund och låt dej bli omfamnad. Tanka din sargade själ en stund, så länge du behöver. När du är redo ska din familj och dina äkta vänner stötta dej och du kan stå på dina ben igen.


För varje gång du faller fylls din diamant på med mera visdom, och du kommer att glädjas över hur skönt det känns, när du förstår, att ingen egentligen kan kränka dej!







ANNONS
Av ILOS - 23 februari 2010 11:44

Min man ligger i en säng bredvid mej på sjukhuset. Efter operationen fick jag eget rum föratt han vägrade gå hem. Han stannade hos mej. Tack min käre man, du är och har verkligen varit mitt livs stöd och kärlek!


Jag lider så av att se stressen i dina ögon. Men verkligheten är grym och osentimental. En dag ska vi alla lämna vårt jordeliv och just då hade det kunnat vara min tur.


Omkring min säng virvlar små röda hjärtan runt. Det är min syster som skickat massor med brev och kort o fyllt dom med hjärtan. När jag öppnade korten fick hjärtana vingar och bredde ut sig på mitt täcke. Kära syster.


På mitt bord har jag vackra teckningar från mina brors barn. Så sött av dem!

När jag skulle läggas in tog jag med mej ett fotografi på mej och mitt älskade barnbarn. Varje kväll och morgon möter hans vackra bruna ögon mina och jag fylls med värme. Vilken lycka i livet att vara mormor!


Min man vaknar. Han tar hastigt på sig kläderna och frågar hur jag mår. Då öppnas dörren och mitt hjärta fylls med glädje. Vår dotter kommer in. Hon  är barnledig och kom hem till oss när vi fick cancerbeskedet, och hon är kvar än.

Tack min käraste dotter. Du betyder så mycket för mej.


Det blir "skiftbyte". Min man åker hem och dottern stannar kvar. Alla år, innan hon flyttade hemifrån, hade vi mycket skratt i huset. Som tjejer kan skratta ihop kan ju inte männen! Oh så jag har saknat våra skratt! Vår speciella humor.


Och denna dagen efter min operation blev inget undantag! Vi skrattade så jag fick ont i operationssåret. Hon hjälpte mej att ta små promenader i korridoren och som pricken över i:et tog jag en svängom med droppflaskan! Då ringde hennes mobil och jag hörde henne säga; "mamma är som vanligt, hon dansar tango med droppflaskan!"


Det var en lisa för mina öron, mamma är som vanligt. För så är de ju, oavsett vad som händer, vardagen fortsätter.


Man lever tills man dör.




ANNONS
Av ILOS - 23 februari 2010 11:18

Som vuxen människa mår du bra när du kan göra rätt för dej. Du känner stolthet i kroppen när du arbetar och presterar. Hela din identitet bygger mer på det yrke du har än på vem du är.


Vid bjudningar och möten med andra människor berättar du glatt om allting du utfört på jobbet, allting som just du har presterat. "Att vara i karriären" är ett vedertaget uttryck. Men det räcker med att du har ett jobb för att bli ditt jobb.


Hur känns det för dej idag som blivit arbetslös? Eller jag vill hellre säga, som utför arbete utan lön, för arbetar gör ju även du som inte längre går till ett jobb.


Hur känns det för dej som drabbats av sjukdom?


Vem är du nu när du inte längre är ditt yrke?


Jag tror att skamkänslorna omfamnar dej hårt. Jag tror att du kanske vill undvika människor. Du vill ju inte berätta att just du inte har ett jobb att gå till, att du kanske lever på bidrag. Samma känslor tror jag finns hos dej som blivit sjuk.


Det är skamligt att inte göra rätt för sig.


Återigen är det denna grupptillhörighet som är så grundläggande för oss. Vi har ett stort behov av att höra till ett sammanhang.


Hur ska du resa på dej? Hur ska du stolt kunna sträcka på dej och vara människa?

 

Jag tror att du behöver hitta din flock! Vägen till just din flock går via kunskapen till vem du är.


Kasta skammens mantel åt fanders! Sträck på dej och gå med rak rygg!

Du kommer att ha så mycket att ge till människor när du börjar ta tillvara dina egna genuina talanger. För det har vi alla!









Av ILOS - 23 februari 2010 08:45

Kära M.M, jag kan till fullo förstå ditt resonemang, för det är är ett inlärt beteende sedan barndomen att vi har svårt att acceptera ett enda felsteg, trots att samma person gjort så mycket gott innan. Som jag tidigare varit inne på är alla våra känslor ett verktyg för att vi ska passa in i gruppen. Den som avviker får stå ensam kvar.


Din vän gjorde tusen goda saker och fick en given plats i din grupp. Alla de här goda sakerna var något självklart, och kanske ingenting du registrerade egentligen. Men så gjorde vännen ett misstag. Du reagerar direkt och känner dej kränkt. Vi lär ju detta som barn, den som säger eller gör dumma saker får inte vara med förrän "striden" är över, vi ber om förlåtelse och blir vänner igen.


Som barn har vi vuxna som reder ut våra konflikter och lär oss hur vi ska bete oss. Alla barn har inte fått den möjligheten och som vuxen blir det ett handikapp att bära med sig. Det blir svårare att hitta en grupp som man passar in i.


Om man skrapar djupt in i din väns själ så tror jag att hans/hennes kränkningar mot dej bottnar i just detta. Hon/han tar ut svängarna för mycket och har inte lärt sig var gränsen går. 


Jag är nästan säker på att det egentligen inte är dej hon vill kränka, utan att kränkningen lika väl kan vara riktad mot henne själv. Hon är ingen "värdig" gruppmedlem i sin egna ögon.


Jag skulle tro att alla de goda sakerna hon gjort emot dej är ett försök att efterlikna dej, Du är hennes förebild. Och kanske, kanske var/är du för svår att efterlikna och de känslorna ebbar ut i en kränkning.


Vad jag ville ha sagt med mitt inlägg om att bära på oförrätter, är just att vi bär på så många onödiga sådana. Varför inte ge sig tid att försöka reda ut det jobbiga? Varför inte vara vuxen nu att våga se det jobbiga i ögonen?


För en vän som har gjort tusen goda saker är det värt att kämpa för! Jag tror dina förutsättningar för det är mycket goda!



Tack M.M för din intressanta kommentar!









Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se