Alla inlägg den 26 februari 2010

Av ILOS - 26 februari 2010 12:02

Samma kväll när vi fått beskedet om min livshotande sjukdom, cancer i äggstockarna, kom vår dotter med man och vårt barnbarn, och mötte upp oss i sjukhuset.


Det var så himla gott att se dom! Jag kände mej oövervinnerlig!


Just nu, här och nu, tänkte jag, ska jag bara njuta av att se dom, att krama dom, att gosa med mitt barnbarn. Bara att se in i hans vackra bruna ögon gör att livlustarna tänds i mångfald!


En vecka skulle jag vara hemma innan det var tid för operation. Och denna vecka kunde ingenting hända mej. Jag skulle inte dö på en vecka,resonerade jag för mej själv, isåfall hade de lagt in mej på en gång.


En hel veckas frist. En hel vecka i livet.


Vi tog promenader och tittade på film.Jag blev uppassad morgon till kväll. Kände det nästan som om jag utnyttjade min situation. För två dagar sedan hade jag både jobbat halvtid och lagat mat och städat etc. Nu blev jag behandlad så varsamt.


 Det tunga beskedet låg förståss över oss som ett grått moln.Jag förstod att mina kära hade det tungt, och tänkte att de behövde få passa upp mej, som ett sätt att hantera situationen. Själv satt jag mest på golvet och var mindful med min dotterson.


Telefonen gick varm. Mina syskon, mina nära vänner ringde. Några grät, behövde tröst. Andra uppmuntrade eller så ville de bara höra min röst. Chocken som närstående kände över ett sådant besked, en livshotande sjukdom, gick nästan att ta på.


Jag var stark den veckan. All kärlek jag fick bar mej över svarta gropar och jag bestämde mej för att kämpa.


Ännu brann min livslust.








ANNONS
Av ILOS - 26 februari 2010 11:39

Det brister nästan i mitt hjärta när du kommer, lilla mamma. Du är här för att stötta mej, uppmuntrad och kanske uppmanad av nära och kära. Det brister nästan.


Varför ska du, närmare 80 år, behöva gå igenom ännu en tragedi? För några år sedan miste du din man, vår pappa, och du har precis kommit på fötter och kunnat må bra igen.


Lilla mamma, uppvuxen utan föräldrakärlek. Plågad i fosterhem. Så långt bort sitter dina känslor, att det tog dej 50 år, för att kunna säga att du älskar mej!


Din fasad är tuff och stark. Hur hade du annars kunnat överleva? Men jag ser en uppriktig glädje och lättnad stråla från dina ögon, när jag öppnar min dörr. Så rädd du måste ha varit på din väg hit till mej. Rädd för hur jag skulle se ut efter min operation, med cancer kvar i kroppen och kanske ångestfylld.


Du är inte ensam. Du har rest långt med min kära syster ,för att tillsammans med min man, dotter och barnbarn ingjuta mod i mig.


"Vad vill ni ha?", frågar jag. "Mat eller fika?" Och mitt hjärta tar glädjeskutt, så varmt det är att se mina kära.


Min glädje smittar av sig och jag hör mamma med sång i rösten, ringa till min äldsta bror och  säga " hon ser så frisk och fräsch ut, det känns så bra"!


Lilla mamma, jag måste kämpa även för din skull. Du ska inte behöva gå till min grav. Jag vet ju att jag är din största trygghet efter pappa gått bort. Så gick mina tankar när du stod där i dörren.











ANNONS
Av ILOS - 26 februari 2010 09:03

Ingen smärta är för stor eller för liten. Många säger till mej, "du har gått igenom så mycket, jag skäms när jag beklagar mej".


Men smärtan du känner är din, och hur stor eller liten den är, beror på hur just du upplever den. Ingen kan förringa din smärta. Att inte ta kroppens signaler på allvar är bara dumt. Ordspråket "att mota Olle i grind" är verkligen något att ta till sig.


Fastna inte i din smärta.  Konstatera att den finns där, hur den känns, vila och acceptera den. Känn sedan om den förändras när du tar en promenad, lyssnar på musik, målar, surfar på nätet etc. Är smärtan densamma vid vila och när du gör saker du tycker om, se på det som ett framsteg.


Du har nu både konstaterat det onda och accepterat det, du har tagit första steget till att kunna leva med det.


Men hur hänger det här ihop med att man ska lyssna på kroppens signaler? Är det inte bara vila som gäller då?


Med de erfarenheter i bagaget som jag har, tror jag att det hela handlar om att hitta den rätta balansen mellan kropp och själ. Göra och bara vara i en bra mix.


Jag har varit inne på det vid tidigare inlägg, att jag tror att en kraftlöshet i kroppen beror på att kropp och själ glidit isär.


Ofta får man höra "det är psykiskt", dvs inbillat, eller fysiskt "det är en riktig sjukdom".


Jag är helt övertygad om att alla tillstånd i kroppen, har både en fysisk och psykisk dimension. Min övertygelse är att kropp och själ får en bättre chans att läka, om vi och läkarvården, jobbade med den tanken.


Jobba på att förena din kropp och själ!

Och tänk på att din kropp belönar dej när du gör saker som är rätt för dej!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se