Samma kväll när vi fått beskedet om min livshotande sjukdom, cancer i äggstockarna, kom vår dotter med man och vårt barnbarn, och mötte upp oss i sjukhuset.

Det var så himla gott att se dom! Jag kände mej oövervinnerlig!

Just nu, här och nu, tänkte jag, ska jag bara njuta av att se dom, att krama dom, att gosa med mitt barnbarn. Bara att se in i hans vackra bruna ögon gör att livlustarna tänds i mångfald!

En vecka skulle jag vara hemma innan det var tid för operation. Och denna vecka kunde ingenting hända mej. Jag skulle inte dö på en vecka,resonerade jag för mej själv, isåfall hade de lagt in mej på en gång.

En hel veckas frist. En hel vecka i livet.

Vi tog promenader och tittade på film.Jag blev uppassad morgon till kväll. Kände det nästan som om jag utnyttjade min situation. För två dagar sedan hade jag både jobbat halvtid och lagat mat och städat etc. Nu blev jag behandlad så varsamt.

 Det tunga beskedet låg förståss över oss som ett grått moln.Jag förstod att mina kära hade det tungt, och tänkte att de behövde få passa upp mej, som ett sätt att hantera situationen. Själv satt jag mest på golvet och var mindful med min dotterson.

Telefonen gick varm. Mina syskon, mina nära vänner ringde. Några grät, behövde tröst. Andra uppmuntrade eller så ville de bara höra min röst. Chocken som närstående kände över ett sådant besked, en livshotande sjukdom, gick nästan att ta på.

Jag var stark den veckan. All kärlek jag fick bar mej över svarta gropar och jag bestämde mej för att kämpa.

Ännu brann min livslust.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...