Som vuxen människa mår du bra när du kan göra rätt för dej. Du känner stolthet i kroppen när du arbetar och presterar. Hela din identitet bygger mer på det yrke du har än på vem du är.

Vid bjudningar och möten med andra människor berättar du glatt om allting du utfört på jobbet, allting som just du har presterat. "Att vara i karriären" är ett vedertaget uttryck. Men det räcker med att du har ett jobb för att bli ditt jobb.

Hur känns det för dej idag som blivit arbetslös? Eller jag vill hellre säga, som utför arbete utan lön, för arbetar gör ju även du som inte längre går till ett jobb.

Hur känns det för dej som drabbats av sjukdom?

Vem är du nu när du inte längre är ditt yrke?

Jag tror att skamkänslorna omfamnar dej hårt. Jag tror att du kanske vill undvika människor. Du vill ju inte berätta att just du inte har ett jobb att gå till, att du kanske lever på bidrag. Samma känslor tror jag finns hos dej som blivit sjuk.

Det är skamligt att inte göra rätt för sig.

Återigen är det denna grupptillhörighet som är så grundläggande för oss. Vi har ett stort behov av att höra till ett sammanhang.

Hur ska du resa på dej? Hur ska du stolt kunna sträcka på dej och vara människa?

Jag tror att du behöver hitta din flock! Vägen till just din flock går via kunskapen till vem du är.

Kasta skammens mantel åt fanders! Sträck på dej och gå med rak rygg!

Du kommer att ha så mycket att ge till människor när du börjar ta tillvara dina egna genuina talanger. För det har vi alla!

Kära M.M, jag kan till fullo förstå ditt resonemang, för det är är ett inlärt beteende sedan barndomen att vi har svårt att acceptera ett enda felsteg, trots att samma person gjort så mycket gott innan. Som jag tidigare varit inne på är alla våra känslor ett verktyg för att vi ska passa in i gruppen. Den som avviker får stå ensam kvar.

Din vän gjorde tusen goda saker och fick en given plats i din grupp. Alla de här goda sakerna var något självklart, och kanske ingenting du registrerade egentligen. Men så gjorde vännen ett misstag. Du reagerar direkt och känner dej kränkt. Vi lär ju detta som barn, den som säger eller gör dumma saker får inte vara med förrän "striden" är över, vi ber om förlåtelse och blir vänner igen.

Som barn har vi vuxna som reder ut våra konflikter och lär oss hur vi ska bete oss. Alla barn har inte fått den möjligheten och som vuxen blir det ett handikapp att bära med sig. Det blir svårare att hitta en grupp som man passar in i.

Om man skrapar djupt in i din väns själ så tror jag att hans/hennes kränkningar mot dej bottnar i just detta. Hon/han tar ut svängarna för mycket och har inte lärt sig var gränsen går. 

Jag är nästan säker på att det egentligen inte är dej hon vill kränka, utan att kränkningen lika väl kan vara riktad mot henne själv. Hon är ingen "värdig" gruppmedlem i sin egna ögon.

Jag skulle tro att alla de goda sakerna hon gjort emot dej är ett försök att efterlikna dej, Du är hennes förebild. Och kanske, kanske var/är du för svår att efterlikna och de känslorna ebbar ut i en kränkning.

Vad jag ville ha sagt med mitt inlägg om att bära på oförrätter, är just att vi bär på så många onödiga sådana. Varför inte ge sig tid att försöka reda ut det jobbiga? Varför inte vara vuxen nu att våga se det jobbiga i ögonen?

För en vän som har gjort tusen goda saker är det värt att kämpa för! Jag tror dina förutsättningar för det är mycket goda!

Tack M.M för din intressanta kommentar!

Under mina turbulenta år miste jag också min älskade pappa.  Nedan är en dikt jag skrev när han blev förd till sjukhuset.

Under himlens stjärnor.

Det duggregnar

mitt i solskenet

Himlen gråter

mitt hjärta gråter

för ditt lidande

det mänskliga idandet

Älskade pappa

du får kämpa så hårt

Under himlens stjärnor

är vi alla så små

Men pappa

jag känner din styrka

din kraft

När himlen gråter

når den mej

bär mej över mörkret

till ljuset

Ger mej kraft

att överleva.

Mitt första möte med rosenterapeuten kändes bra. Jag hade ringt till henne och bokat en tid, och förklarat att min kropp var så stressad och full av spänningar.

Det hade gått ca 4 mån efter mitt "ras", då när kraftlösheten tog kropp och själ i besittning. Jag hade genomgått kortisonbehandling på sjukhuset och fått ett första möte med en kurator.

Vi får träffas först, innan jag kan lova att ta emot dej för behandling, hade hon sagt i telefon. Min man skjussade mej dit, och med stora förhoppningar gick jag på min första, av många kommande behandlingar som jag själv hittat.

Hennes händer masserade varsamt min plågade kropp. Det kändes som om hela kroppen spjärnade emot. Min kropp ville fly, springa iväg, det kändes som om stresshormonerna spjärnade emot, ville inte lämna denna boning som de bosatt sig i.

Efter den första behandlingen sa terapeuten att hon ville fortsätta behandla mej, men hon trodde att det skulle ta tid att få min kropp lugn igen. Vid varje beröring, fortsatte hon, stelnar din kropp. Du kommer att få svår värk i musklerna efter varje behandling, det är normalt ,och beror på att kortisolet (stresshormonet) lämnar din kropp, sakta men säkert.

Tanken med rosenmetoden är att mjuka upp lagrade obearbetade minnen, som satt sig som klumpar på musklerna. Kroppen minns det du försöker glömma.Likadant kan långvarig stress bidra med mycket muskelvärk.

Efter tio behandlingar grät min terapeut! Hon var så glad för att hon äntligen började få gensvar från min kropp!

Jag kan starkt rekommendera denna behandling. Min kropp lärde sig så småningom att slappna av totalt, så fort jag la mej på britsen.

Tio år senare går jag fortfarande och får massage då och då, inte längre rosenmetoden utan vanlig klassisk, och min kropp ger fortfarande samma gensvar. Kroppen blir lugn, och efteråt skuttar små glädjebubblor inom mej!

För dej som har svårt att ta emot massage, ge inte upp, kroppen lär sig så småningom, att känna igen händerna hos den som masserar, om du går hos samma person, och då infinner sig lugnet.

Allt vad du gör tar dej ett steg framåt i tillfrisknandet- om du ingenting gör själv då förstelnar du både med kroppen och tanken!

Vila som på en våg i det som är, var följsam och du kan vara förvissad om, att du återigen blir uppspolad i den varma sanden!

Vi människor har en förmåga att minnas och klamra oss fast vid oförrätter. Ändå är just oförrätterna bland de tyngsta bördorna man kan bära. Vi lider och kämpar på, och lägger börda på börda i vår ryggsäck. När något händer och uppförsbacken blir tung och slitsam, då får vi ångra oss att vi inte lättat på den onödiga lasten!

Med mitt sätt att tänka, kan jag inte förstå ,varför så många väljer att vända ryggen mot någon som är både nära och kär. Varför räknas en felaktig handling mer än alla de kärleksfulla handlingarna innan?

Jag har en hjärtegod vän som alltid hade/har sin dörr öppen, en vän som möter med rena lakan och god mat, närhelst du kommer. En mycket kärleksfull och omtänksam vän.

En dag gjorde min vän ett, i släktingarnas ögon, ett misstag. Sådant som händer dagligen. för att vi är just människor. Fel dag, fel tidpunkt, mänskliga svagheter.

Vad händer? Ja,släktingarna som känner sig förrorättade, väljer att lägga den bördan i sin ryggsäck, istället för att förlåta.

Hur kan vi intelligenta varelser vara sådana? Varför förlåter vi inte ett misstag, när de positiva, kärleksfulla handlingarna varit så många fler?

Kontentan blir bördor och saknad i ryggsäckarna, för de som inte kan förlåta, och även saknad av den människan de ändå i djupet av hjärtat håller av.

Min vän blir fråntagen en livslång relation, min vän får leva med saknaden.

Har du en oförrätt som är värd att bära på? Eller klarar du av att förlåta och lätta på din börda?

"Det här gick ju bra!" hör jag en röst säga och någon lyfter upp mej. Sedan blir allt svart.

Nästa gång jag är medveten känner jag mej så oerhört trött och torr i halsen. Någon säger att "hon ser så svag ut, undrar hur det ska gå?". I nästa ögonblick känner jag en stor energivåg ta kroppen i besittning. Det känns som om någon med fulla lungors kraft blåser liv i mej.Jag ser ljus och stjärnor och känner rent fysiskt hur livet återvänder till min kropp.

Jag hade vaknat upp efter operationen och nu längtade jag att få se min man och min dotter.

Efter många timmar i intensiven blir jag så småningom bortkopplad från apparaten som kontrollerar blodtryck etc., och rullas ut av en snäll sköterska.

Hon drar och krånglar in sängen i hissen tillsammans med droppflaskor, vätska och smärtstillande och äntligen kommer jag in i till mitt rum. Där sitter mina käraste, man och dotter. Jag ser att de är rödögda och gråtfärdiga och drar slutsatsen att läkaren inte meddelat så bra odds till dem. Antagligen fanns det kvar tumörer i min kropp. Men egentligen ville jag inte veta.

Stackars mina kära, tänker jag. Vad tufft för dem! Själv känner jag mej ändå stark i min svaghet.

"Hej svejs", säger jag",här sitter ni och har tråkigt!"

Att lyssna till en ostämd gitarr låter väldigt illa, det gör ont i öronen och man blir fort irriterad. En seriör gitarrist stämmer ju sin gitarr innan han ska spela, för sig själv eller inför sin publik.

När du är dej själv och visar dej som du är, då kan du likna dej vid den välstämda gitarren! Alla vill lyssna på dej och alla tar dej på allvar, även om alla kanske inte tycker om just din "musik".

Framförallt mår  du bättre själv. Att år ut och år in tvingas "lyssna" på den ostämda gitarren får dej ur balans. Till slut tappar du kontakten med dina rätta toner och blir mer eller mindre "tondöv". Att ur det utgångsläget hitta tillbaka till den melodin som är din alldeles egen kan ta lång tid.

Vi har tonsättare som gått ur tiden men deras musik lever för evigt. Den är tonsäker, vacker, dramatisk, lugn, sorgsen, glad etc. Precis sådan är du och jag också. Vi är sammansatta av olika känslor som ryms i vår kropp, vi har olika förutsättningar hur vi lärt oss använda vårt register.

Sätt dej ner och komponera din musik! Ta reda på vad du mår bra av! Lär känna dej själv som den värdefulla människa just du är. Bli förundrad över hur mycket bättre du mår när du bejakar dej. Det är din rättighet att få vara dej själv!

När jag möter dej nästa gång är det dej jag ser och hör, såsom jag aldrig sett dej förut!

Vid ett möte med en man som varit sjuk i kraftlöshet, beskrev han sitt tillstånd att det var som om kontinentalplattorna glidit isär.

Precis så kände jag mej för 10 år sedan , nyss hemkommen från sjukhuset, efter en behandling med en stor dos kortison. Jag hittade inga "krokar" att klamra mej fast vid, var skräckslagen och rädd att tillståndet skulle vara för evigt!

Min syster kom. Hon öppnade sin famn och då kom tårarna. Jag hade försökt "hålla ihop mej", inte gråta, så rädd för att "rasa ihop". Tårar var för mej ett nederlag och min rädsla för gråten var nästan lika stor som tillståndet jag befann mej i. Jag ville inte heller belasta min man ytterligare, för han var ju också utsatt för stress, att inte veta vad som egentligen hänt mej, och inte veta hur han skulle kunna hjälpa mej.

"Jag tror jag håller på att bli tokig!", grät jag hos min syster. Hon höll bara om mej och och sa att jag skulle släppa fram alla tårar, för tårar läker! Och du är inte tokig, sa hon till mej, en tokig person vet inte vem hon är eller vad hon gör. Och det vet du.

En hel vecka stannade hon hos mej, hos oss. Mitt tillstånd var sådant att jag ville ha närhet, men jag orkade inte föra ett vanligt samtal, inte delta i livet, i vardagspratet, inte laga mat, inte städa etc Jag fanns men jag gick mödosamt på den gråa vägen. Livets väg kändes så oändligt långt borta!

Min syster förde med sig en stor trygghet till mej. Hon visste vad hon skulle säga till mej, för att ge mej tillit till min egen läkningsförmåga. Det var hon som lärde mej vikten av rutiner. Hon lärde mej att handskas med den oro jag kände. Min syster fick mej att känna mej värdefull som jag var, även om jag inte skulle bli bättre.

Den veckan kunde jag gråta, den veckan väcktes mina egna tankar på hur jag skulle hitta tillbaka till livets väg.

Tack min syster, din famn, dina ord, din närvaro, gav mej kraft att hitta vägen tillbaka till min egen styrka, att påbörja sammanslagningen av mina kontinentalplattor!