Alla inlägg under februari 2010

Av ILOS - 17 februari 2010 16:06

När du föds är du ditt sanna jag. En unik person men ändå med så många likheter med andra människor. Ditt eget släkte. Du kommer att eftersträva att vara så lik andra som möjligt för att passa in och må bra. Om du har tur föds du till föräldrar

som ser den unika personen i dej, för det är det som är ditt sanna jag!


Ja, om du föds under en lycklig stjärna kommer dina föräldrar att uppmuntra de egenskaper som är dina, ditt varumärke. Det är det allra värdefullaste det kan ge dej, att du ska få känna att det inte bara är ok att vara just den du är, utan att

det också är viktigt att du växer dej stark med dina egna egenskaper.


Just de pusselbitarna som är du, är din sköld mot omvärlden, samtidigt som de bjuder in dina medmänniskor. Du kommer att med trygghet kunna rida ut livets stormar, och njuta av all lycka vi alla på något sätt får del av. Du vet vem du är, du vet vad du vill, och du har förmågan att visa det för andra.



Det omvända, att du får höra att du gör fel saker, känner på "fel" sätt, är för blyg, har "fel" intressen, gråter för mycket osv, gör att du som barn försöker göra allt för att passa in. Din kostym blir för liten eller för stor för den är inte din!


Vi människor har en otrolig förmåga till att anpassa oss, och vi kan leva ett helt liv och leva och bete oss, som vi lärde oss som barn, även om kostymen har fel storlek.


Men att leva sitt liv som en skådespelare med en roll som någon annan har regisserat, har ett högt pris. I bästa fall, om inget dramatiskt händer i ditt liv så kanske du har svårt att nå dina känslor, du blir osäker, du vill peijla in din omgivning först, innan du ger uttryck för dina åsikter osv


Det värsta som kan hända dej är att du blir allvarligt sjuk, förlorar ditt arbete, går igenom en skillsmässa. Då kan du tappa kontrollen!


Vid akuta situationer då är det ditt sanna jag som reagerar och om du t ex inte haft någon som bejakat dina tårar då är det ett trauma i sig att gråta! Du ska inte bara gå igenom det svåra tillståndet, du blir tvungen att samtidigt hitta tillbaka till kärnan, ditt unika jag.


Om du idag som vuxen t ex har utmattningsproblem pga ditt arbete kan en stor orsak vara att du är på fel ställe. Problemet är inte alltid överbelastning. Men att ett långt liv försöka anpassa din kropp och själ, till ett jobb som inte stämmer med dina värderingar är oerhört pressande.


Skala fram ditt rätta jag, din unika identitet, det kommer att ge dej lycka!













Av ILOS - 16 februari 2010 14:08

Vi har som människor ett stort register av olika känslor i vår kropp. Det är viktigt att bejaka och mottaga dessa känslor vid kontakt med barn.


Våra känslor är våra redskap för att stämma av hur vi mår, hur vi reagerar på olika saker. Känslorna hjälper oss som barn, och även som vuxna, att hitta vår plats i en grupp.


Skamkänslor har en mycket negativ klang, men är också en del av våra känsloredskap. Tack vare skamkänsla lär vi oss tidigt vilka saker som vi inte bör göra, när vårt handlade leder till en negativ attityd från omgivningen.


Skrattet är det tillstånd som har den mest läkande effekten för vår kropp. Men vad vore skrattet om inte gråten först fått komma ut. Det är viktigt att gråta, att låta olusten och sorgen rinna ut.


Som jag skrev vid inledningen är det oerhört viktigt att på rätt sätt hantera barnens känslor. Det är bättre att säga gråt ut och ta emot tårarna, istället för att avleda gråten. Skratta tillsammans med barnet, inte åt det. Låt barnet känna sig ledsen när du tar adjö, avsked gör ju ont, men var noga med att poängtera att det känns bättre sen igen.


Jag var själv avskärmad, speciellt från gråten, redan innan jag blev sjuk. Gråten skrämde mej och jag såg på tårar som en svaghet. Därför gick det lång tid innan tårarna kom. Jag lagrade all smärta i kroppen som blev alltmer stel som en pinne.


Skamkänslan att inte kunna arbeta, göra rätt för mej växte sig också starkare.

Därför är just skamkänslan speciellt, en känsla som bör hanteras mycket varsamt med barnet. Det kan vara oerhört traumatiskt att som vuxen få för starka skamkänslor. Jag skriver för starka, för det är just nyansskillnaden på skam som kan bli så fel med ett barn, och därigenom plåga henne/honom livet ut.


Jag är ganska säker på att känslor som skam, gråt, vrede, frustration etc måste bearbetas, helst när dom dyker upp för att du ska ha förmågan att känna äkta glädje.


När kände du äkta glädje senast!? Ställ dej den frågan och fundera vilka andra känslor som stå ivägen för denna ljuvliga livsbejakande känsla!



Av ILOS - 15 februari 2010 09:14

Jag började blogga med en önskan att jag skulle hitta orden igen, eftersom skrivandet alltid varit en del utav mej, och mitt sätt att bearbeta upplevelser. Som jag skrivit tidigare finns det ingen kronologisk ordning i mina inlägg.


Då jag kommit en bra bit på vägen i mitt samarbete med både min kropp och själ, så litar jag till fullo att det som behöver komma ut gör det också. Jag sätter mej vid datorn när orden "pockar" på och skriver det som kommer.


Mina inlägg kan därför bli som en enda lång ordfläta som går in i varandra, samma händelser kan återkomma men från nya vinklar.


Tack till er som läser och delar mina upplevelser!


Av ILOS - 15 februari 2010 08:50

Efter en natt på sjukhus, när kroppen "domnat" bort och jag trodde jag skulle dö, kom min man för att hämta hem mej.


Denna "överansträngning" skulle förhoppningsvis botas på tre veckor. Min man fick leda mej ut ur sjukhuset till bile., Mina ben ville inte bära mej!


Hemma väntade vår kära dotter som tagit ledigt för att stötta oss. Jag blir alltid lika varm om hjärtat av att se henne, och visst fungerade hjärtat fortfarande!


Men precis så kändes det att komma hem igen, att det bara var hjärtat som slog på som vanligt. Jag orkade ingenting, knappt ta mej till bordet för att äta, knappt hålla i besticken. Kroppen blev kallsvettig vid varje ansträngning.


Jag var tvungen att vila. Och det i sig var en pärs! Fortfarande snurrade ekorrhjulet inom mej och stresshormonerna dansade i vild förtvivlan! Jag ville bara upp och prestera, men var tvungen att acceptera att det helt enkelt inte gick.


Nästa dag gick min man till sitt arbete och dottern stannade kvar hos mej. Då fick jag ett "anfall" till, inte lika svårt men med samma känsla i kroppen som den första gången, att jag försvinner, domnar bort.


Du som är drabbad på något sätt, försök vila i den förvissningen att din kropp ska ta dej ur detta. Din kropp har varnat dej i många år, du har inte lyssnat. Nu har kroppen tagit kommandot. Samarbeta med den och den kommer i sinom tid att åter bli den boning som känns varm och trygg att leva i!


Var inte rädd!




Av ILOS - 13 februari 2010 15:40

Människor nära mej ser på mej som en stark person. Många är rädda för sin egen, som dom tycker, svaghet.


Men vad är styrka? Jag påstår att hos den tillsynes svaga personen bor en enorm styrka. Det finns människor som går lidande nästan igenom hela sitt liv. De har ångestproblematik, de har sömnproblem, de är nervösa av olika anledningar, de blir mobbade etc. Men TROTS DET går många av dom dagligen till ett heltidsjobb eller utför allehanda sysslor, pluggar. Jag kämpade några år, de har kämpat hela sitt liv!


Det är vad jag kallar för genuin styrka! Att stå rakryggad och kämpa för sin vardag, sin rätt att existera, att få finnas till trots allehanda motgångar. De är så stora hjältar i mina ögon. För nu vet jag hur det är att vandra på denna gråa väg, där man för varje steg måste ha en sådan enorm styrka, för att orka ta nästa och nästa steg.


De svagaste måste besitta den största styrkan!


Jag ska återkomma till det här ämnet, det är så betydelsefullt.



Tack "fjäril" till din kommentar, den värmer!

Av ILOS - 12 februari 2010 10:51

Många har frågat om jag kände varningssignaler innan jag rasade ihop. Men jag måste ärligt säga att jag ingenting kände. Idag kan jag se på mej själv "utifrån"

och förstår i efterhand vilka signaler kroppen skickade. Jag kan också förstå mitt förhållningssätt till både arbetet, mitt privatliv etc som var en ren följd av den stress jag utsatte min kropp för.


I mitt arbete minskade jag på min lunchtid, jag åt mindre mat och i mitt huvud planerade jag för eftermiddagens jobb. Mina kunder behandlade jag vänligt men bestämt, ville absolut inte prata bort någon tid. Jag bokade in fler och fler kunder och till slut fanns egentligen ingen ledig tid för mitt interna arbete.


Jag, som ansågs som snäll och vänlig, började känna mej arg mot kunder som stannade för länge och kunder som pratade "strunt". Dom tog ju av min tid.Jag började också snegla på mina arbetskompisar, hur dom jobbade, om dom "slösade" på arbetstid i onödan. Irritationen växte inom mej, både mot arbetskompisar och kunder. Eftersom det inte var min stil att skälla ut någon behöll jag allt inom mej. Men jag försökte påverka dom andra genom att visa hur man kunde bli ännu mer effektiv.


Planering, planering och åter planering var vad som gällde. Det fick inte finnas någon "dötid", varken hemma eller på jobbet.


Min kropp var alltså; ständigt på helspänn, koncentrationen låg på maxläge, jag fokuserade och var målinriktad som aldrig förr. I mitt privatliv blev jag likadan.


De första varningssignalerna som jag märkte var en trötthet som började komma över mej, vilket var oerhört svårt då jag var så fylld av tanken att prestera. Men jag nonchalerade tröttheten. Satte absolut inte ett likhetstecken mellan den och hur hårt jag pressade mej. Det fanns inte i min värld att jag skulle kunna få utmattningsproblem.


Andra saker jag märkte var att jag fick problem med att koncentrera mej, tex om någon ringde mej och pratade "för länge". Mina tankar fladdrade hit och dit och jag tappade bort mej i samtalen.


Mitt toppenminne blev försämrat, tankar som "vad less jag är", dök upp i mitt huvud. Att bli bjuden på fest var jobbigt, "synd att bli bjuden när man inte är i form". Egentligen ville jag bara jobba, jobba , jobba...


Mitt ekorrhjul snurrade på som aldrig förr.....














Av ILOS - 11 februari 2010 15:28

Många tror på ödet, att det finns en väg utstakad för var och en. Sådana tankar kan var en stark grogrund för bitterhet och hopplösa tankar. Vid tidigare inlägg har jag skrivit att vi alla är ensamma, oavsett om vi lever under samma tak med någon annan. Vi ska alla, ensamma, en dag gå över till andra sidan eller bara dö bort och inte finnas mer. Det är ett faktum.


I detta liv, här och nu, bär vi själva ansvaret över vårt eget liv. Det finns ingen annan än du själv som kan förändra ditt liv, eller leva ditt liv som det är just nu.


Jag tror på ödet, men jag tror att vi har många valmöjligheter. Och det är där den fria viljan kommer in. Se ditt liv som ett uppdukat smörgåsbord där du fritt kan välja och förse dej.  Väljer du att sitta i hörnet och tjura blir du utan det goda. Mitt öde, mina val i livet styr jag över själv.


Du kanske frågar dej om jag valde att bli sjuk? Om jag valde att nästan dö i cancer? Svaret är att nej, det gjorde jag inte. Men mina val dessförinnan kanske gjorde mej mera ömtålig för sjukdomar. Mina val efter jag blev sjuk kanske gav mej större möjligheter att bli frisk.


Jag är övertygad om att det är inställningen till det du blir drabbad av, eller till det liv du lever, som är skillnaden mellan att må bra eller dåligt. Om du lägger din ribba på 4 meter och har det som ditt krav för att må bra, men bara orkar hoppa 2 meter, så blir du missnöjd. Du fokuserar då på det som är dåligt och kommer också att må därefter.


När jag var cancersjuk låg min ribba väldigt lågt nere och jag kunde hitta livets goda varje dag. Det goda blev ännu godare och jag frossade ur mitt "smörgåsbord".


Min lågt satta ribba gav mej styrka att "hoppa" varje dag och sakta men säkert kunde jag höja ribban!











Av ILOS - 9 februari 2010 10:28

Jag småsprang upp till kapprummet, slet åt mej min kappa och ringde till min man.

En hel månad hade jag jobbat efter min sjukskrivning och nu var jag tvungen att ge upp. Hur hade jag orkat så länge i mitt tillstånd? Jag antar att jag hade levt på min långa rutin, att någon slags autopilot var påkopplad. Men verkligheten kom ikapp.


Fortfarande efter snart 10 år, det här hände år 2001, kan kroppen bli lite spänd när jag tänker på hur det kändes.


Tillbaka till ensamheten i lägenheten. Tillbaka till ingenting. Tillbaka till mardrömmen att vara fast i en kropp som inte längre fungerade normalt.


Vi , jag och  min man, besökte vårdcentralen några gånger för att få hjälp.

Till slut fick jag en diagnos, en som kan liknas vid en stroke, enl läkaren. En behandling tillsattes över ett dygn, som gav mej chansen att så småningon tillfriskna, enl läkaren.


Som jag skrivit tidigare kunde den diagnosen inte till hundra procent säkerställas men det är inte det viktiga för mej. Det som är angeläget är att dela med sig, hur det kan kännas att tappa sina krafter, och hur jag gjorde för att ta mej upp igen.


Jag var inlagd över en natt och skickades sedan hem. Om jag före behandlingen hade en kropp fylld av spänninga,r blev det tusen gånger värre nu! Vilket antagligen berodde på att jag fått  mycket kortison intravenöst, i syfte att dämpa en ev immunattack  mot lillhjärnan.


Ingen berättade att det kunde bli så, att jag ville "springa efter väggarna" att den oro som fanns i min kropp pga av mitt tillstånd, blev mycket värre.


Jag visste inte vad jag skulle ta mej till, min man var pressad. Han gav mej ett par hörlurar, lyssna på det här, sa han. Jag lade mej på soffan och försökte koncentrera mej på musiken.



Och under tiden slog kroppens alarmklockor allt tyngre. Jag kände mej omtöcknad samtidigt som kroppen var hög på stresshormoner och bara ville "springa". Min man försökte hålla om mej, men började själv bli stressad av att se hur jag hade det. Vad skulle vi göra?


Ring till min syster, bad jag. Be henne komma.


Det tog sex tim för min syster att köra ner till oss. Sex långa timmar för oss att uthärda. Sen ringde det äntligen på dörren, och jag gick henne till mötes.


Du har en trasig syster, sa jag och föll i hennes utsträckta armar.





Skapa flashcards