Två svenska män dödade i strid. Män förresten, knappt 20 år fyllda.En ålder då man ännu "lever för evigt".

Jag frågar mej varför man värdesätter livet så lite så man riskerar att dö för

tidigt? Naturligtvis, de unga pojkarna tänker inte i de termerna. Dessutom är det ovanligt att just svenska soldater dödas. Men alla vet vi ju, att varje dag slocknar ett ungt liv pga strider. För mej är det det som är den meningslösa döden. När själva livet är i full blom, viger men några år till att närvara vid dödens sida.

Döden går ständigt några steg bakom oss, från första andetaget. Ingen av oss vet i förväg när döden blir ett med livet, och vi inte längre, iallafall kroppsligen, vistas här på jorden.

Döden gick tätt, tätt intill mej några månader. Då vore det nästan förmätet att inte låtsas se sin följeslagare. Att "se döden i vitögat" blev ett begrepp för mej.

Djupt inom mej visste jag, att för att orka leva, och hitta lugn i mitt tillstånd så måste jag se döden djupt in i ögonen.

Jag gick åter på "den gråa vägen" och det var tufft. Döden blev åter rödfärgad, någon att luta mot om inga andra utvägar fanns. Den döden var och är inte meningslös. Den döden tar bort smärtor, den döden tar bort dej från ett liv som bara ger dej plågor och vedermödor.

Den meningslösa döden, att dö i strid, är för mej ett hån mot den underbara gåvan vi fått, min och din födslorätt, själva livet.

Jag känner stark medkänsla för de familjer som mist sina pojkar i en meningslös död.

Ta vara på era liv!

Naturligtvis har dom unga pojkarna inte den frågeställningen i sitt huvud.

Det ser allvarligt ut. Läkarens ord studsade ut i luften, vibrerade mellan oss. Bredvid satt en praktikant ,som troligen var med för att höra, hur man berättar för en patient att hon är drabbad av en allvarlig sjukdom. Jag stirrade på henne, mötte hennes blick ett ögonblick. Hon var illa till mods.

Någon slags autopilot tog över min kropp, mina känslor.Jag var alldeles lugn.  Läkaren pratade på och visade röntgenbilder, pekade på olika ställen. Det enda jag var riktigt medveten om, det var handen som tryckte min hand så hårt, min mans hand , så välbekant och varm. Jag kände paniken strömma från hans kropp.

Cancer. Detta laddade ord. Han trodde jag hade en elakartad tumör. Vi diskuterade detta lite grann, jag berättade att vår dotter är cancerforskare. Jamen, då vet hon mer än jag, hon får gärna ringa mej, sa läkaren.

På eftermiddagen samma dag, torsdagen den 8 nov 2007, skulle jag få träffa en läkare som var expert på den formen av cancer som jag ev hade, äggstockscancer.

Jag och min man fick gå tillbaka till avdelningen där jag blivit inlagd,efter att dagen innan akut uppsökt sjukvården.

Min kärlek, min man var så otroligt ledsen. Jag sa till honom att han skulle åka hem, prata med våra närstående, hämta andan en stund, och sedan återvända.

Om jag dör, sa jag, så titta på tavlan jag målat med segelbåten. Med den ska jag hämta dej när det blir din tur att komma.

Han gick. Jag låg ensam i sängen med tusen tankar som virvlade runt i kroppen. Jag "pratade" tyst med min pappa som varit i andevärlden i fyra år. Pappa, om du kan, hjälp mej, det är för tidigt för mej att komma till din värld. Jag måste få se mitt älskade barnbarn växa upp.

Snälla, älskade pappa. om du kan hjälp mej!

Jag försöker betala mina räkningar. Om och om igen försöker jag skriva in alla uppgifter i datorn. Innan momentet att avläsa till att skriva har skett, har jag glömt bort uppgifterna. Jag kallsvettas. Jag är rädd.

Kära du som läser, som jag förstår det, behöver kroppen koncentrera sig, analysera över vad som hänt. Kroppen försöker komma i balans igen och innan det har hänt är t ex betala räkningar fullkomligt oviktigt. Din hjärna, din kropp din själ är helt uppslukade av att "normalisera" dej igen.

Kasta bort alla måsten du känner att du just nu inte riktigt klarar av. Be om hjälp!

Som jag nämnt tidigare, om du är utbränd så "brinner" din vänstra hjärnhalva. Det stora jobbet blir att låta den halvan vila.

Jag fann rosenmetoden som en utmärkt form av massage och beröring . Vid detta otroliga stresstillstånd blir musklerna spända och ömmar. Börja jobbet med att låta kroppen gå ner i varv.

Samtidigt kan själen få sitt, tex lyssna på behaglig rogivande musik. Sök inom dej vad du tror passar just dej. Kropp och själ  hör som bekant ihop. Det du gör för kroppen berör din själ och tvärtom.

Det tog en vecka för mej att den gången betala mina räkningar. Jag kunde gjort något annat som varit behagligare för kroppen. Men då visste jag inte bättre. Jag

förstod inte att jag INTE KUNDE KONCENTRERA mej!

Du är ok som du är, låt din kropp och själ få läka!

Tre veckor efter kroppens kollaps, tre veckor efter sjukskrivning var jag alltså tillbaka på jobbet. (se tidigare inlägg "tillbaka till jobbet").

Kroppens alla alarmklockor ringde! Jag försökte slå dövörat till. Jag ville hoppa över den tid kroppen behövde för att bli frisk. Just då förstod jag inte heller vad som hände med min kropp. Då hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta  innan jag kände igen den kropp jag levde i. Jag visste inte att jag tio år senare fortfarande kämpade , inte alla dagar, inte alla stunder, men ofta.

Att göra rätt för sig är ju en stor drivkraft för dom flesta av oss. En annan stor drivkraft är rädslan. Dom två krafterna drev mej vidare en hel månad. Jag var så rädd för att bli kvar hemma i detta konstiga tillstånd. Jag saknade verktyg för att hantera det. Och jag kände skräcken stiga för att det aldrig skulle gå över.

Livets gråa väg den är tuff att vandra.

Jag slutade sova på nätterna. Rädslan för att vakna på morgonen och fortfarande vara kvar i detta spänningsfyllda tillstånd var så stor att jag inte vågade somna.

En månad med svettningar, skakningar, okoncentration, en känsla av att vara omtöcknad, synrubbningar, hörselnedsättning, overklighetskänsla mm, följde. Och så en förlamande trötthet pga sömnbristen.

Du förstår, jag förstår det nu, det kunde inte hålla.

Den sista dagen kunde jag inte ta till mej vad kunden i telefonluren sa, jag orkade inte.

Nu går jag hem, sa jag och det dröjde några månader innan jag kom tillbaka.

Nya erfarenheter, livets hårda resor ger nya ögon. Perspektiv på tillvaron, din egen, din familjs, dina vänners, dina arbetskamraters, samhället etc.

Ord som deadline, ekonomiskt perspektiv, lönsamhet får en nästan osynlig färg. Vilken betydelse har dessa ord i katastrofens Haiti?

Ingen vill jag påstå!

Vi människor delar livet på jorden tillsammans med djuren och faunan. Vi är intelligenta varelser på gott och ont. Som jag ser det på väldigt mycket ont. Intelligensen skapar habegäret. Intelligensen får oss att tro att lyckan blir större ju mer pengar du har, ju mer ägodelar du har.

Kineserna har ett ordspråk som säger att om du äger mer än 10 saker är det sakerna som äger dej.

Med mina nya ögon efter uppförsbackarna är jag beredd att tro på det ordspråket.

Varför springer annars alla omkring som skållade råttor för att klara sina deadlines? Varför nöjer vi inte oss med mindre lönsamhet och hellre låter människor få behålla sina arbeten?

Vi har också andra drivkrafter. Önskan att känna sig bekräftad, vara duktig, få beröm, känna sig viktig och uppskattad. Den drivkraften är så stor att vi tappar vårt perspektiv till det vi gör. Vi är jagade av dessa deadlines, av lönsamhetssiffror och glömmer bort varför. I många fall är det bara ett fåtal personer som tjänar pengar på att flertalet jobbar i ett alltför hårt tempo.

Jag har fått tillbaka mitt perspektiv, det som riktigt små barn har. Jag förundras över hur mycket lycka jag kan känna över saker som ingenting kostar.

Tillsammans med mitt älskade barnbarn ser vi tillvaron med liknande ögon.

Jag öppnade dörren till mitt arbete med klappande hjärta och skälvande steg. Ljudnivån som slog emot mej var enorm! Jag hade inget minne av att det lät så här! Kroppen protesterade vilt men min vana trogen stängde jag av alla signaler.  

Att jag för tre veckor sedan rasat ihop, inte kunde stå på mina ben ordentligt, att kroppen fortfarande var skör det brydde jag mej inte om. Jag hade inte lärt mej någonting!

Jag satte mej på min plats och fick många välkomnande kramar. Ivrig att återställa allting till det gamla, att glömma vad som hänt kastade jag mej över alla arbeten som väntade i min korg.

Kroppen kallsvettas, jag kämpar för att koncentrera mej. Jag känner stress och spänningar som vill bryta ut. Jag ser dåligt, jag ser dubbelt! Åh om bara ljudnivån kunde vara lägre.

Min hand darrar lät när jag skriver min namnteckning, det gjorde den inte förut. Jag känner mej lite rädd, förstår inte varför jag inte kan ta kontrollen över min kropp. Men jag biter ihop, vad ska jag annars göra?

Snälla du, som drabbats på något sätt, bit inte ihop, BIT IFRÅN! Om du lyssnar inåt, om du tar dej tiden att stämma av din kropp så är det du som blir experten över din egen kropp.

Du blir expert på att veta vilka tillstånd som inte är bra, när något förändras etc. Du blir expert på att tala om vad som känns fel. Och BIT IFRÅN, kräv all hjälp du kan få.

Jag lärde mej av en kurator, en kvinna som satt i rullstol, att min sanning den är verklig, min upplevelse hur det känns i min kropp den är sann. Det finns inga läkarutlåtanden, diagnoser, provtagningar som kan ändra på det.

Resultatet av en provtagning kan visa en del av de åtgärder du behöver för att komma närmare ett friskare liv igen.

Men INGEN LÄKARE etc kan säga hur just du mår oavsett om dina prover ger samma resultat som din grannes. Det kan bara du veta.

Lita på din kropp och samarbeta med den!

Jag vet du får kämpa därute och hur lätt är det inte att fastna i bitterhetens klister!? Din uppförsbacke, som redan är så tung, får " klistret" under fotsulorna att göra backen hundra gånger tyngre.

Bitterhet kväver. Bitterhet gör alla dina sjukdomar, problem större.

När du drabbas av din uppförsbacke tillåt dej att vara arg, att gräma dej, att skrika j...a skitsjukdom/problem. MEN FASTNA INTE I DET! GÅ VIDARE!

Spola klistret som tynger hela din kropp och hindrar dej att samla på mer energi!

Du ska veta, du är inte ensam. Vi människor går mot samma öde. Vi går mot döden redan när vi föds. Det är din medvetna kroppsliga närvaro här på jorden som kallas livet. Ingen av oss föds med garantier att förbli friska, att inte drabbas av motgångar. Tvärtom dom flesta drabbas på något sätt. Det blev jag mycket medveten om när jag slängdes ut på den gråa vägen. (läs tidigare rubrik)

Jag har lärt mej att fläta ihop livets väg och den gråa vägen. Det går att leva ett gott liv i stunder, i timmar eller en hel dag trots sjukdom som tär

Min syster liknade mej vid en fjäril i alla mina försök att hitta utvägar, att hitta bra saker att göra, att sällskapa med något annat än min sjukdom.

Fånga fjärilar! Det är underbart!

Jag tittat ömt och deltagande på min man som troget sitter på stolen, och återigen stannat kvar hos mej i min nya uppförsbacke. Vad har du inte fått utstå pga mej, tänker jag.

Kylmössan skaver. Min kropp skakar av köld trots att jag har på mej långkalsonger, byxor, mammas stickade tjocktröja, tjocksockar och två stycken filtar. Är inte det här fåfänga på högsta nivå, att utstå denna kyla för att få behålla så många hårstrån som möjligt!? Jag kan inte låta bli att le.

Sköterskan kopplar på mina två starka drycker. Cellgifter. Ett laddat ord, men ändå, dom är mina förbundsförvantar i detta krig. Kriget mot cancern i min kropp!

Jag lutar mej mot kuddarna så gott det går med denna mössa. Vid varje behandling får jag en sorts frid i kroppen. Just här och nu ska cellgifterna kriga, jag kan slappna av och sjunka in i den dvala som snart kommer över mej.

All vätska jag får i mej gör att jag hela tiden får trängande behov av att besöka badrummet. Min vapendragare, min man, hjälper mej varje gång att få med apparaterna med dropp.Värdigheten försöker jag behålla ändå. I badrummet tittar jag på mej i spegeln. Jag skulle kunna gråta eller bli rädd. Men i min fantasi ser jag mej som världens grymmaste hockeyspelare med den tuffaste av alla hjälmar.(kylmössan) Några fler cancerceller ska jag inte släppa in!

Maten kommer in. Jag äter varje gång med god aptit och sköterskan förundrar sig. "Min syster säger att äta och ta hand om dej själv, det är ditt jobb nu, och jag litar på henne!" svarar jag.

Sen kommer dimman igen och alla timmar sitter han kvar, mitt livs stora kärlek.

Jag tackar min kära systerdotter för hennes vackra ord till mej, stor kärlek till dej!