Alla inlägg under mars 2010

Av ILOS - 31 mars 2010 14:44

Att vara bitter det tror jag är bland det tyngsta, tillsammans med oförrätter och skuldkänslor, att bära med sig i sin livsryggsäck. Det är ju faktiskt du själv som bestämmer över, hur tung din vandring på livets väg blir.


Jagd tror tom att dom tynger betydligt mer än många sjukdomar. Dom ligger där och tär och gnager och håller dej vaken om nätterna, och på något sätt tycks den bördan bara bli tyngre och tyngre.


Att drabbas av sjukdom är tufft, men  dom flesta av oss hittar ett förhållningssätt till sjukdomen, som går att  leva med.  Du kanske har förhoppningar om att bli frisk, att ny forskning ska hjälpa dej, du får hjälp av olika människor inom vården och privat, som ger dej redskap och insikter att handskas med det svåra.


Din börda blir i det flesta fall inte tyngre med tiden. Tvärtom, vi har en otrolig förmåga att anpassa oss till nya situationer. Livsgnistan är stark hos dom flesta av oss, och hjärnan jobbar på högtryck för att vi ska överleva.


Men då kommer den smygande ibland. Den ökända farliga bitterheten, som vill slå hål på allt det positiva vi försöker bygga upp. Bitterheten har många skepnader. Den kan komma i form av avundsjuka, missunsamhet, svartsjuka aggression mm.


Det blir tunga bördor att lasta i din redan överfulla ryggsäck. För bitterheten passar på att göra sin stämma hörd när du mår som sämst. Den vet att då finns det bra grogrund att växa i. Den kan som ingen annan förgifta din tillvaro.


Känner du dej bitter? Den frågan har jag fått och svarar tveklöst nej! Jag vet att jag inte är ensam om att drabbas av svåra saker. Det är ett fåtal, om ens någon,som går livet igenom utan att hamna på den gråa vägen.


Det här är mitt liv, som det varit och blir utav de val jag gjort och ständigt gör. Mina gener är också en del utav mej på gott och ont. Just jag skulle inte finnas utan den sammansättning som är jag.


Nej, jag är absolut inte bitter. Jag är tacksam som fick födas till denna värld, och försöker fokusera på allting som är positivt runtomkring mej och i denna jord.


Jag lever gott alla dagar som känns fantastiska, jag överlever de gråare dagarna, och vet att vi alla trots allt går samma öde till mötes i slutändan.


Jag är tacksam för min kära familj,och mina goda släktingar och vänner!


 Jag drog en vinstlott som fick födas på denna sida av jordklotet där fred och välstånd råder!


Bitterheten kommer aldrig in genom min dörr!







ANNONS
Av ILOS - 30 mars 2010 12:01

Det var tid för min tredje cellgiftsbehandling. Jag både ville och bävade mej. Min kropp hade protesterat starkt efter den andra behandlingen, och jag kände mej lite rädd.


Jag duschade och åt min frukost,  packade cellgiftsbehandlingsdagensinnehåll i min "kämparväska". Den bestod av varma tröjor och sockar (pga kylmössan som spred sibirien i kroppen), och korsord som jag aldrig orkade fylla i, och en bok som blev orörd.


Vi for tillsammans, min man och jag, min främsta vapendragare. Den första vi fick träffa var sjuksköterskan, och vid varje träff talade hon om hur proverna sett ut. Det var alltid ett jobbigt moment, och jag förökte intala mej på vägen dit att allting bara såg bra ut.


Förutom den första jobbiga stunden innan besked om proverna kom, var den här dagen, som jag beskrivit innan, en dag med lugn i kroppen. Nu skulle kroppen åter gå ut i krig och förinta cancerceller. Det kändes bra. Timmarna när jag fick behandling sov jag mest. Jag var också helt färdig resten av den kvällen.


Men det var veckorna däremellan som var kämpigast. Jag åt olika mediciner som förutom cellgifterna påverkade mej starkt. Dessutom kände jag mej som en fånge både i  min egen kropp och i mitt eget hus.


Men den här gången hade jag en varm känsla i min kropp. Jag låg i sängen med kylväskan, det droppade gifter in i min kropp sakta men säkert. Hela tiden fokuserade jag på nästa dag, för då skulle min syster komma!


Det var en sådan glädje varje gång hon kom, och det har resulterat i att jag kan tänka på den tiden inte bara med sorg utan också med glädje!


Tre dagar efter varje behandling kändes det relativt bara i kroppen, men sen blev det jobbigare och jobbigare, och när den tionde dagen kom planade allting ut och jag blev människa igen.


Men hela veckan from min tredje behanling kom min syster. Hon körde 60 mil och stannade en hel vecka. Hon bjöd på trerätters måltider med efterrätt och fyllde vår frys innan hon for hem igen.


Vi satt och stickade tillsammans. Hon virkade färgglada ABBA-mössor (på min begäran) till mej, så jag kunde skyla mina kala fläckar. Jag avskydde perukerna och tog bara på mej dom när vi for ut. Vi gjorde bilturer, vi promenerade, vi läste skvallertidningar, hon gav mej massage när det var jobbigt och tog emot mina tårar, som om dom varit stjärnedroppar från himlen.


Jag slutade skämmas för min gråt.


Min kära, kära syster vi bär båda dessa minnen i våra hjärtan och lär aldrig glömma den tiden.


Jag har tackat dej tusen gånger och mer, och finns det en rättvis Gud i vår himmel så måste du en dag bli hans vackraste ängel!




ANNONS
Av ILOS - 30 mars 2010 10:52

När barnet föds väntar vi på det första skriket, men dessförinnan kommer det första andetaget som fyller lungorna med syre, för vidare transport till alla vitala delar i kroppen.


Det är självklart för oss att vi andas, ingenting vi tänker på i vardagen. Långt innan jag drabbades av sjukdom hade jag en stressig period i mitt liv. Det var för ungefär 25 år sedan. Då märkte jag att det kändes trångt i bröstet, och att jag fick in för lite luft. Jag funderade först på astma eller allergi, men då jag vid ett tandläkarbesök fick höra att jag hade spända käkmuskler, började tänka i andra banor.


Jag köpte min första bok i avslappning med andningsövningar och bestämde mej för att följa alla goda råd i den till punkt och pricka.


Jag lärde mej andas, livsandas!


Genom åren, och inte minst vid mina sjukdomar, har jag haft nytta av den lärdomen. Det går inte en dag utan att jag för ner min andning till magen, och samtidigt blir uppmärksam om käkmusklerna är spända. Om så är fallet blir jag noga med att göra avslappningsövningar tills det känns bra igen.


Hur ska man andas då? Det jag lärde mej är att lägga händerna på magen, dra in luften genom näsan, känna hur magen spänns ut, och sedan sakta sila ut luften via munnen. Gör det några gånger i sträck och din kropp bli väl syresatt.


Om du står inför en utmaning, föredrag etc, och känner stress eller nervositet precis innan, då kan du hålla för en näsborre i taget, dra in luft genom den öppna näsborren, byta och släppa ut luften genon den andra borren. Det lugnar kroppen och du blir mer fokuserad.


Vi har alla den kunskapen i kroppen hur vi ska andas och skulle egentligen inte behöva lära det, men andningen blir påverkad och hämmad av nästan allting som berör oss. Du har väl noterat hur du nästan håller andan vid ett spännngsmoment eller hur du andas snabbare när du är arg.


Andningen går hand i hand med våra känslor och får fel rytm om du oftare är stressad än avslappnad.












Av ILOS - 29 mars 2010 13:39

Att dra alla över en kam är något som står helt emot det som jag känner och tycker.


I dessa tider är det människans unika person som står i fokus. Varför är det då så svårt för oss att se den enskilda människan?  Varför säger vi "alla norrlänningar är tysta", "alla invandrare är arbetsskygga", "alla moderater tänker bara på pengar", "allt vänsterfolk dricker bara rödvin" etc.


Själv är jag övertygad om att de olika personligheterna finns i alla grupper. De goda och onda är också utspridda i alla sammanhang. Du kan ha i din grupp en mycket ond människa som du håller bakom ryggen, bara för att han/hon hör till din grupp. Och du kan tala illa om en god människa av samma anledning.


Min kloka far sa alltid att det var farligt med gruppbildningar. Om en stark ledare tar över så vågar inte många stå emot grupptrycket. Jag tror han hade rätt.


Jag tror att vi människor fungerar så, att den största gruppen med flest likadana åsikter, lika utseende etc tycker automatiskt att det är vi som bestämmer. Den lilla gruppen får svårt att hävda sig. Och det skapar motsättningar som bara växer och växer.


 Det är hög tid att börja se till individen, inte bara prata om det. Eller tycker du att det är ok att bli skyldig till saker som personer i din grupp gjort, bara för att ni hör till samma grupp?


Självklart vill du inte det. Du vill att rätt ska vara rätt. Du vill inte stå med skuld för något du inte gjort, eller något du inte är, bara för att du och din kompis kommer från samma land tex


Jag har flyttat och bott på olika ställen i Sverige och numera kallar jag mej för jordbo. Det är så jag önskar att vi människor skulle se på varandra oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, politisk ställningstagande, religiös läggning. Vi är alla människor och vi bor på detta klot tillsammans.


Jag är säker på att om vi skulle bli invaderade av några utomjordingar då skulle vi stå starka tillsammans.


Behövs det verkligen ett krig för att ena oss?




Av ILOS - 27 mars 2010 09:04

Vilka är dina vänner? Vilka är dina bekanta? Vad betyder människorna i din omkrets för dej?


I dessa tider med internet och speciellt facebook är det så lätt att trycka ja på en vänförfrågan. Kretsen med vänner blir allt större, det kan tom bli så att du samlar på vänner som på frimärken, ju större samling du har desto mer värde finns det i den. Du känner dej populär och omtyckt!


Men akta dej, vänner är inte frimärken inte döda ting. Och din förmögenhet växer inte ju fler "vänner" du har. Istället kan det bli så att denna mängd med "vänner" döljer dina riktiga hjärtevänner!


Riskerna är stora med alla dessa "vänner". Du kanske avslöjar saker som du aldrig hade gjort mer än för 2-3 personer tidigare utan facebook. De som egentligen inte är dina riktiga vänner, kan använda information om dej på ett sätt du inte vill.


Jag tror bestämt att varje människa, förutom sin familj, på sin höjd har runt fem stycken riktiga hjärtevänner. Dom som aldrig sviker ett förtroende, dom som alltid finns där för dej, dom som alltid ger dej kärlek och vänskap, dom vars vänskap inte krymper pga av avstånd. Dom vars blotta närvaro skapar ett lugn hos dej.


Identifiera dina hjärtevänner! Rita en cirkel där ditt namn står i mitten. Skriv namnen på dom personer som står närmast dej,intill ditt namn, bara dom som du har fullt förtroende på.


 Skriv fler namn och identifiera hur långt ifrån ditt namn dom står. Har några kommit närmare än tidigare? Är någon på väg ifrån dej? Är dessa personer verkligen vänner eller är dom egentligen ytligt bekanta?


Vad ska då allt detta tjäna till?  Det är så att alla människor runtomkring dej tillför energi eller tömmer dej på energi. Det är viktigt att bli medveten om detta, speciellt om du inte mår bra, för då är din energinivå inte så hög. Du behöver få energi inte bli av med den.


Det är stor skillnad på att vara vänner, eller på att vara arbetskamrater, skolkompisar, delta i samma kör, delta i samma gymnastikgrupp etc.


Men en riktig hjärtevän behöver du inte göra något tillsammans eller ens ingå i samma grupp.


Med en riktig vän behöver du inte prestera bara vara den du är!

Av ILOS - 26 mars 2010 09:19

Jag fick rehabilitering efter två år från mitt kraftlösa tillstånd, och det blev en viktig pusselbit för mitt fortsatta tillfrisknande.


Men jag gjorde/gör så mycket av egen kraft för att läka och hela mej. Till att börja med, var det bara katastrof i både kropp och själ, och panik för att jag aldrig tidigare känt¨mej som jag gjorde, då för nio år sedan.


Det sjukvården erbjöd mej innan rehabiliteringen var samtal med kurator och med en arbetsterapeut. Jag vill påstå att alla samtal är goda och för oss framåt. Det behöver inte vara ett proffs du möter, men någon som orkar lyssna, och kanske har erfarenhet av liknande tillstånd i bagaget.


Men den viktigaste personen för att du ska börja läka är du själv! Gör något! Du kan försöka med det du tror kan hjälpa dej! Det farligaste är att bli uppgiven, att ge upp eller att vänta på att någon annan ska fixa det här.


Jag lovar, det kommer ingen prins på sin vita häst och trollar bort det onda! Det är arbete och åter arbete med dej själv som gäller.


Hur gjorde jag? Jag började planera mina dagar,gjorde upp rutiner som jag tidigare skrivit o.I takt med min ork började jag läsa böcker med andras erarenheter. När jag orkade använde jag datorn och letade. Jag gick på massage, akupunktur, frigörande dans, lyssnade på musik, mediterade, livsandades varje dag. Jag tog promenader tom då när min kropp kändes svag och skakig, jag bestämde mej för att om jag rasar ihop, finns det säkert någon vänlig själ som plockar upp mej!


Se det som att du lägger ett pussel som föreställer dej själv, varje bra sak du gör är en pusselbit och för dej närmare helandet och den färdiga bilden. Det kan kännas hopplöst, precis som det är ibland när man pusslar, men ge inte upp!

En vacker dag är din bild klar och kanske färgladare än någonsin förr!


Det värsta du kan tänka är "det är ingen ide` att göra något det hjälper ju inte!"


Lita på din kropp, den tackade nej till den allt snabbare buggen du körde och har istället bjudit upp dej till en stilla vals! Var följsam och lyssna inåt. När de behagligare känslorna sakta börjar kännas i din kropp igen, först någon enstaka stund sedan allt längre, då dansar du i takt igen!


När du och din kropp till fullo samarbetar igen,då är ditt pussel lagt och tappar du några bitar ibland så vet du nu vilken plats dom har.




Av ILOS - 25 mars 2010 07:53

Inom sjukvården har jag träffat de mest fantastiska kvinnor. Ja, även fantastiska män, varav de flesta varit läkare, men de är främst kvinnorna  som etsat sig kvar i minnet. Dessa kvinnor med, oftast,  underbetalda jobb som jag kunnat prata med och hela tiden gett mej nya perspektiv och tagit fram mina egna tankar om livet.


Så entusiastiska, så varma har de kämpat vid min sida oavsett vilka tankar jag fört fram. De trodde alltid på det jag sa och uppmuntrade mej att to på mej själv.


En av dessa kvinnor föreslog att jag skulle planera för de sämsta dagarna. Hon menade på att de var bra att veta, vad jag praktiskt kunde göra när det blev en dag av fysisk eller psykisk vånda eller både ock.


Jag gjorde så och jag kan rekommendera dej som har värk eller andra problem att göra din egen plan. Kanske du kan se på en film, orkar du handarbeta, meditera etc. Var förberedd och ta emot den "dåliga" dagen med en motattack!


Kontentan av det hela blir att du just den dagen tittar på den där roliga filmen som väntar, eller fortsätter med det trevliga handarbetet och därigenom skapar något positivt med den "dåliga" dagen. Du slipper en hel del negativa känslor och kroppens eget må bra system aktiveras.


Det är tom vetenskapligt beviset numera, att kulturaktiviteter (tex som ovan) förnyar celler i hjärnan, och ökar dopaminet som tillför måbra känslor!

Av ILOS - 23 mars 2010 07:32

Jag har alltid älskat jorden vi står på, myllan, växterna, sjöarna,bergen, himlens alla stjärnor, sol, måne och alla vackra moln som är jordens tak. Redan som riktigt liten, jobbade jag flitigt med vid potatisupptagningar, bärplockning etc.


I många år, som vuxen, återvände jag hem för att plocka potatis, varje höst. Det var så rogivande att gräva ner händerna i den bruna jorden. Att påta på för sig själv och skingra alla tankar.


 Vår rehabilitering, som hette  "rehabilitering till arbete", gick ut på, att vi skulle få igång läkningen i kroppen, som skulle resultera i att vi skulle kunna jobba igen.

Som en del i det hela var det tänkt, att vi skulle få praktisera inom ett jobb som inte var vårt ordinarie, utan att vi skulle låta hjärtat och känslorna bana vägen.


Då ska ni veta att vi i det stadiet, allihopa i rehabiliteringsgruppen,var helt oförmögna att arbeta. Många av oss kunde knappt sova och dessa sju timmar, som var utspridda över veckan, som vi träffades var en prestation att orka med.

Men också en nödvändig hjälp att få som på sikt gjorde nytta.


Mitt hjärtas val tände hopp inom mej. Jag valde självklart att få komma till en trädgård. Det blev Bäsna Trädgård där jag skulle tillbringa tre månader.


Jag minns mitt första besök där tillsammans med min handledare. Det var en solig försommardag vi for dit. Jag kände mej både stressad och förväntansfull.

I stort sett inget arbete, varken hemma eller på mitt ordinarie jobb, hade jag orkat koncentrera mej på under en sådan lång tid. Vad skulle det bli utav mej? Så gick mina tankar runt runt i huvudet, varje dag.


Hade jag kommit till himmelen? Jag fick vingar och kände hur jag för första gången på länge kände en liten livslust trigga igång. Här fanns livet! Jag livsandades djupt och fick tårar i ögonen! Det var så vackert, alla växter som stod i full blom, all den skira grönska. Allting på jorden bara ropade på mej och solen log sitt varmaste leende.


Tack, sa jag till min handledare. Tack för att du tog mej hit!


Jag tror att för dej som hamnat i ett utmattningstillstånd är vägen tillbaka inte via ditt ordinarie jobb. Speciellt om  arbetet inte passat dej och bidragit till din sjukdom kan det förhindra eller fördröja din läkning. Det är viktigt att komma till insikter om dig själv och ha redskap för att hantera det som gjort dej sjuk, innan du återvänder.


När du kommer till ett okänt ställe har kroppen inga negativa minnen som gör sig påminda. Där kan du i lugn och ro bygga upp dej och få känna tillfredställelsen i att kunna utföra ett jobb igen.


Att plocka bort fula kronblad var så långt ifrån mitt ordinarie jobb man kan komma, och jag kände det som om jag vårdade min egen kropp. Jag undvek kunder men en hittade mej och frågade "Var har du gubben och gumman?", på bred daladialekt, och jag svarade "dom var här nyss så dom dyker nog upp igen".


Kunden tittade väldigt konstigt på mej och vände på klacken. Och jag blev en lärdom rikare när jag berättade detta för ägaren. Naturligtvis, det finns ju en växt som heter så, gubben o gumman!




Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se