Jag stod framför spegeln i badrummet och borstade mitt hår, plötsligt var hela borsten täckt av HÅR! Jag drog med fingrarna genom mitt hår, och hårstrån slingrade sig runt hela handen som om jag plötsligt förvandlats till en varulv.

Panikkänslorna gastkramade min kropp.

Jag TAPPADE MÄNGDER AV HÅR!

Det går inte att förbereda sig för det, att man ska tappa sitt hår. Jag visste att kylmössan kanske inte skulle hjälpa eller bara fördröja processen men inom mej hade jag tryckt de tankarna långt bakom mej.

 Efter den första behandlingen med cellgifter hade jag inte känt någon speciell reaktion i kroppen. Lite trötthet direkt efteråt men jag hade varit inställd på att det skulle kännas mycket mer. Kortisontabletter som jag fick äta efteråt gav mej  rosiga kinder, så jag såg ändå hyfsat välmående ut. Och håret satt på plats.

Men några veckor senare fick jag den första kala fläcken. Jag trodde jag skulle svimma på fläcken. Men då lekte jag med tanken att jag skulle raka bort allting och vara lite fräck och kal. Jag "hånlog" mot mej själv i spegeln och tänkte att mina lätt utstående öron , som jag alltid försökt dölja skulle äntligen få se dagens ljus!

Vi, jag och min man, fick en tid för att prova peruker. Det var dagen efter min andra behandling och jag var betydligt tröttare än efter den första gången.

Jag satt framför spegeln hos frisörskan som landstinget anlitade för peruker. Ljuset var skarpt och det gick inte längre att blunda för att sjukdomen tagit ut sin rätt. Jag lovar, jag kände mej inte som Miss Universum och jag kände mej som hundra år gammal. Glest med hår på huvudet, knappt några ögonfransar och betydligt tunnare ögonbryn.

Men Shit, jag levde och efter den andra behandlingen visade proverna att jag vunnit första ronden mot cancern!

Hem med perukerna (landstinget erbjuder två stycken) där mor, dotter och barnbarn väntade. Jag provade båda, lekte mannekäng och vi hade så kul!

Det var så himla skönt att avdramatisera allting och bara skratta!

För att dölja min kala fläck gick jag med små sjalar på huvudet, och min lille dotterson, som då var bara 9 mån ville också vira halsdukar runt sitt huvud.

Det kändes så gott.

Perukerna blev ett hatkärlek objekt. Jag tog bara på dom när jag skulle på provtagningar etc. Gud så jag saknade mitt normala tjorviga hårsvall!

Att mista håret kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget, men håret var ju en del utav mej, min personlighet utåt. Men i kriget mot cancern var håravfallet ett tecken på att cellgifterna tog ordentligt, och den tanken fick mej att hitta mitt figthing spirit.

Om inte annat så kunde jag inte längre gömma mej bakom hårsvallet!