Min dotter och jag satt i vardagrumssoffan. Jag stickade och hon jobbade. Att sticka var ett sätt för mej att koncentrera mej på nuet och inte tänka för mycket.

Min man hade åkt iväg på jobbresa och efter min andra behandling ville jag inte längre vara ensam. Vi hade haft en bra dag tillsmmans, jag och min dotter.Ja, vad vore jag utan dej, mitt hjärta? Hon tog med mej på en biltur och vi köpte tidningar och choklad, och allting kändes lite grann som vanligt, men med ett stänk av sorg omkring oss.

Fram till den andra behandlingen med cellgifter, hade jag trots operationen ändå känt mej fysiskt och psykiskt ganska stark. Men efter den andra behandlingen hade alla gifter i min kropp triggat igång stress och spänningar i kroppen. Jag var efter mina tdigare sjukdomar extremt känslig för allt som hände i kroppen.

För att orka med dagen delade jag in den i tre timmars pass. Först skulle jag orka från kl 06.00 till 09.00 osv hela dagen. När klockan hunnit bli 18.00 fick jag frid.

Av någon anledning skänkte sig en viss harmoni över mej när kvällen kom och jag kunde sedan sova relativt bra.

Men den här kvällen, när min dotter var hos mej, fick jag sådana magsmärtor att jag svimmade. Hon hade precis gått en trappa upp för att lägga sig när hon hörde en duns.

Vi satt tillsammans på golvet efter det att jag piggnat till igen och sedan fick hon leda mej till sängen. Jag tyckte så synd om henne , min älskade tjej, att behöva se sin mamma så här.

Nästa morgon skulle hon åka hem igen. Jag skulle bli ensam några timmar och det kändes som katastrof för mej. Den natten hade jag inte vågat sova, rädd för att svimma igen, och jag var lika rädd för morgonen.

Morgonen kom och vi tog farväl. Det var halt på vägarna och det kändes hemskt att hon skulle köra en sådan lång väg hem. Jag var rädd och min kropp kändes så svag.

Men det fanns fler änglar runt hörnet. En timme efter det att min dotter åkt iväg ringde det på dörren, och en älskad systerdotter omfamnade mej. Mitt hjärta fylldes med värme. Att du kom till mej!

Dagen som började med skräck och rädsla fylldes med värme, kramar och massor med må bra hormoner i kroppen. Hon hade med sig jobbet, det var ju en vanlig arbetsdag, men det var skönt att sitta i tystnaden och känna tryggheten hos någon som inte var rädd för tårar.

Tack mina änglar runt hörnet!

Som liten o även som vuxen var det pappa i vår familj som tog emot tårarna. När jag fick mitt cancerbesked hade jag inte kvar min pappa i det verkliga livet. Däremot förde jag och för samtal med honom inombords. När han låg i sin sjukhussäng de sista veckorna i livet, så sa jag till honom att vi skulle träffas i mitt inre rum.

Och det blev så. Jag får en behaglig frid i kroppen av att fantisera hur mitt inre rum ser ut, med mycket växter och en porlande bäck, ett ställe där bara harmoni råder. När jag vill prata med min pappa så bjuder jag in honom och jag får svar på alla mina frågor. Antingen för att jag pratat så mycket med honom och vet svaren eller så finns det "något bortom bergen".

Men han fanns inte här i jordelivet när beskedet om min sjukdom kom. Och därför grät jag inte. Men veckan före min operation ringde min farbror. Och hans sätt att prata till mej och hans röst gjorde att jag släppte på mitt pansar och tårarna kom.

Det var så skönt att släppa efter lite grann, bara lite. Men jag vågade inte fullt ut. Jag vågade inte riktigt ta på det, att jag kunde dö. Inte då.

Men bara att få höra orden min farbror sa, läkte ihop mej lite grann och styrkan i kroppen växte.

En konskekvens av att kroppen hamnat i ett utmattningstillstånd, oavsett anledning, är att alarmklockorna ringer för tidigt.

Om du tidigare förträngt den där "lilla" huvudvärken, magvärken, oro etc o gått omkring och trott att du är frisk och stark, så kan du glömma det nu.

Du lyssnade inte på smärtan i din kropp coh själ. Alarmklockorna ringde allt högre och slutligen gjorde kroppen knockout på dej.

Nu är kockorna överhettade och ringer vid minsta värk som dyker upp. En vanlig förkylning kan kännas i din kropp som en mycket obehaglig oro. Din lilla huvudvärk är ersatt med ett migränliknande tillstånd. Din mage kniper mer än vanligt.

Det betyder inte att du behöver vara sjukare än tidigare, det är bara signalerna som är övertydliga. Du kommer antagligen att känna dej mycket svagare än förut när du blir sjuk. Men var inte rädd, jag har lärt mej att när man tagit sig upp för den "svarta gropen" så trillar man aldrig lika långt ner igen.

När man gör rätt saker för sin kropp så känner man det direkt, kroppen belönar dej med ett välbefinnande!

Samarbeta med din kropp och med tiden blir det gott att leva igen!