Att dra alla över en kam är något som står helt emot det som jag känner och tycker.

I dessa tider är det människans unika person som står i fokus. Varför är det då så svårt för oss att se den enskilda människan?  Varför säger vi "alla norrlänningar är tysta", "alla invandrare är arbetsskygga", "alla moderater tänker bara på pengar", "allt vänsterfolk dricker bara rödvin" etc.

Själv är jag övertygad om att de olika personligheterna finns i alla grupper. De goda och onda är också utspridda i alla sammanhang. Du kan ha i din grupp en mycket ond människa som du håller bakom ryggen, bara för att han/hon hör till din grupp. Och du kan tala illa om en god människa av samma anledning.

Min kloka far sa alltid att det var farligt med gruppbildningar. Om en stark ledare tar över så vågar inte många stå emot grupptrycket. Jag tror han hade rätt.

Jag tror att vi människor fungerar så, att den största gruppen med flest likadana åsikter, lika utseende etc tycker automatiskt att det är vi som bestämmer. Den lilla gruppen får svårt att hävda sig. Och det skapar motsättningar som bara växer och växer.

 Det är hög tid att börja se till individen, inte bara prata om det. Eller tycker du att det är ok att bli skyldig till saker som personer i din grupp gjort, bara för att ni hör till samma grupp?

Självklart vill du inte det. Du vill att rätt ska vara rätt. Du vill inte stå med skuld för något du inte gjort, eller något du inte är, bara för att du och din kompis kommer från samma land tex

Jag har flyttat och bott på olika ställen i Sverige och numera kallar jag mej för jordbo. Det är så jag önskar att vi människor skulle se på varandra oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, politisk ställningstagande, religiös läggning. Vi är alla människor och vi bor på detta klot tillsammans.

Jag är säker på att om vi skulle bli invaderade av några utomjordingar då skulle vi stå starka tillsammans.

Behövs det verkligen ett krig för att ena oss?