Det var tid för min tredje cellgiftsbehandling. Jag både ville och bävade mej. Min kropp hade protesterat starkt efter den andra behandlingen, och jag kände mej lite rädd.

Jag duschade och åt min frukost,  packade cellgiftsbehandlingsdagensinnehåll i min "kämparväska". Den bestod av varma tröjor och sockar (pga kylmössan som spred sibirien i kroppen), och korsord som jag aldrig orkade fylla i, och en bok som blev orörd.

Vi for tillsammans, min man och jag, min främsta vapendragare. Den första vi fick träffa var sjuksköterskan, och vid varje träff talade hon om hur proverna sett ut. Det var alltid ett jobbigt moment, och jag förökte intala mej på vägen dit att allting bara såg bra ut.

Förutom den första jobbiga stunden innan besked om proverna kom, var den här dagen, som jag beskrivit innan, en dag med lugn i kroppen. Nu skulle kroppen åter gå ut i krig och förinta cancerceller. Det kändes bra. Timmarna när jag fick behandling sov jag mest. Jag var också helt färdig resten av den kvällen.

Men det var veckorna däremellan som var kämpigast. Jag åt olika mediciner som förutom cellgifterna påverkade mej starkt. Dessutom kände jag mej som en fånge både i  min egen kropp och i mitt eget hus.

Men den här gången hade jag en varm känsla i min kropp. Jag låg i sängen med kylväskan, det droppade gifter in i min kropp sakta men säkert. Hela tiden fokuserade jag på nästa dag, för då skulle min syster komma!

Det var en sådan glädje varje gång hon kom, och det har resulterat i att jag kan tänka på den tiden inte bara med sorg utan också med glädje!

Tre dagar efter varje behandling kändes det relativt bara i kroppen, men sen blev det jobbigare och jobbigare, och när den tionde dagen kom planade allting ut och jag blev människa igen.

Men hela veckan from min tredje behanling kom min syster. Hon körde 60 mil och stannade en hel vecka. Hon bjöd på trerätters måltider med efterrätt och fyllde vår frys innan hon for hem igen.

Vi satt och stickade tillsammans. Hon virkade färgglada ABBA-mössor (på min begäran) till mej, så jag kunde skyla mina kala fläckar. Jag avskydde perukerna och tog bara på mej dom när vi for ut. Vi gjorde bilturer, vi promenerade, vi läste skvallertidningar, hon gav mej massage när det var jobbigt och tog emot mina tårar, som om dom varit stjärnedroppar från himlen.

Jag slutade skämmas för min gråt.

Min kära, kära syster vi bär båda dessa minnen i våra hjärtan och lär aldrig glömma den tiden.

Jag har tackat dej tusen gånger och mer, och finns det en rättvis Gud i vår himmel så måste du en dag bli hans vackraste ängel!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...