Imorgon är det dax igen. Cancerkontroll.

Tre månader efter den sista cellgiftsbehandlingen kom kallelsen. Det var fruktansvärt jobbigt att få detta brev. Man vill ju gärna döda brevbäraren..

Kallelsen kom ung tre veckor före läkarbesöket, och jag hade svårt att få någon ro i kroppen. Jag hatade det där bruna brevet från landstinget.

Men jag lyckades vända på mina tankar, sakta men säkert. Lekte med tanken att jag skulle avstå från kontroller. Vad sklle då hända? Jo, jag tror att jag då skulle bli min egen läkare, och relatera allting som känns lite mer i kroppen, till en begynnande cancertumör.

Det är ju logiskt sett väldigt positivt att få gå på undersökning. Jag lämnar över kontrollen till de som är experter inom området, och så slipper jag tänka så mycket mellan kontrollerna.

Däremot så tror jag att vi alla, oavsett sjukdom eller frånvaron av sjukdom, ska bli experter på vår egen kropp. Men det menar jag, att det är bara du själv som vistas i din kropp 24 tim om dygnet, och det är bara du som tidigt kan upptäcka förändringar.

Lär känna rytmen i din kropp, vad som är normalt för dej, då känner du tidigt när någonting inte längre stämmer. Det är då din läkare kommer in i bilden.

Som sagt, imorgon är det domens dag igen. Men mina demoner är under kontroll, och får bara härja fritt en stund innan jag får besked.

I face the fact only the real moment not in the past not in the future!

Tack MM!

Min stora varma släkt och mina vänner, till er vill jag tillägna dessa rader, så att ni ska förstå hur mycket det betydde att ni ringde och hälsade på.

I ungefär fem månader hade jag levt i en bubbla. Jag hade i princip varit instängd i mitt hem pga infektionsrisken, eftersom cellgifterna slog ut immunförsvaret. Jag ville  inte bli försenad med behandlingar pga av en förkylning. Mitt "jobb" denna tid var att äta så mycket jag bara kunde, en promenad varje dag och så stickade jag för att koncentrera mej på annat än mina egna tankar.

Varje eftermiddag när min man jobbat färdigt sin halvtid, tittade vi på film och tog promenaden tillsammans. När han skulle handla följde jag med och satt kvar i bilen. Jag tog alla tillfällen i akt att få  bilturer och komma iväg en stund.

Jag blev en mästare i mindfulness, fast då visste jag ingenting om det begreppet. För att orka var jag tvungen  att bara vara här och nu. Det här ni kommer in i bilden. Alla ni vänner som ringde . Det betydde jättemycket för oss båda. Min man fick prata med en frisk människa en stund, och jag fick prata med någon annan än honom, som gav mej kärlek och peppade mej.

Jag minns ett samtal från min barndomsvän. Den morgonen hade jag inte mått så bra och hade svårt att hitta ro i kroppen. Då ringde hon. Hon sa bara "du ska inte gå bort ännu, vi har ju planerat att leva ålderdomen nära". Dom orden räddade mej den dagen. Jag behövde någon som med ord jagade bort skräcken i kroppen, som ständigt var närvarande, men under kontroll. Tack min vän.

En annan kär vän, där avstånden aldrig kunnat minska på de starka banden mellan oss, ringde många samtal, och med hennes röst i örat kände jag alltid hoppet växa. Hos dej min vän behövde jag aldrig föreställa mej. Tack från hjärtat!

Mina båda bröder ringde också och deras fruar. Tack! Lillebror gjorde även ett besök. Du kom med glädje till oss käre bror! Just den helgen var även vår dotter på besök och lillebror lärde henne laga pizza och bjöd upp oss till fest! Det blev en kväll när jag kände hjärtat banka av livslust igen och du min bror tittade på mej och sa lekfullt "du ser oförskämt fräsch ut!". Den helgen var jag glad!

Min dotter, min syster och min mamma ringde varje dag. För vår skull, och för sin egen skull. Ni vet alla hur evigt tacksam jag är för att ni finns och för att ni stöttade oss så mycket.

Alla mina syskonbarn (och deras barn), vänner  som på olika sätt, med blommor, sms, teckningar  eller mail hörde av sig, ni är alla delaktiga i det stora varma nätverk ni blev för mej. Det fanns ingen möjlighet för mej att trilla igenom!

Tack för att ni finns och var rädda om er och varandra!

Jag känner stor kärlek till er alla.

Vid pappas sjukhussäng.

Som en ängel

vid din säng

ville jag vaka

dag som natt

Som en ängel

född av

Guds varma hand

ville jag

omfamna dej

Men en människa

är jag blott

Och kan ej blåsa liv

i din trötta kropp

Kom till ro

hav tröst käre far

Min mänskliga värme

den får du

Och kärlek

av hjärtat fullt.

Under min rehabilitering för åtta år sedan ingick jag i en grupp med människor med vitt skilda yrkesroller. Jag poängterar yrkesroller. Vi har ju en fallenhet för att vara vårt yrke.

Det fanns yrken som präster, rockare, it, banktjänsteman, snickare, vårdbiträde inom hemtjänsten. Alla dessa härliga människor som utövat olika roller ute i arbetslivet.

Av både lika och olika anledningar hade livet gjort krokben på oss. Hon som hade präst som yrke, hade pga av sitt kön och sitt stora engagemang att verkligen försöka efterlikna Jesu budskap hamnat i kollision med de etablerade.

Rockkillen hittade inte rätt i livet. Han hade försökt sig på en massa olika arbetsroller, och kände sig till slut totalt misslyckad. IT killen kollapsade mitt i ett samtal med en kund.

Snickaren hade tagit på sig jobb nästan dygnet runt och en morgon kom han inte upp ur sängen.

För den kvinnliga prästen var den främsta faktorn för hennes utmattning, att hon tvingades gå emot sina värderingar, för att överhuvudtaget kunna jobba kvar och försörja sig. Det blev inte hållbart.

IT killen tävlade i karriärmöjligheter. Snickaren ville tjäna pengar för att snabbt kunna bygga ett hus för sin växande familj.

Rockkillen var född med åsikten att han hade sin födslorätt, vilket är helt riktigt, och att han inte ville tvinga in sig i samhällets regler och krav. Men då blev ju försörjningen ett problem! Han lekte med tanken att flytta ut i skogen.

I våra möten fick vi kunskap i vad som händer i kroppen under långvarig stress, som ju kan ha många orsaker. (se inlägg om "mina kunskaper om utmattningsbesvär") Det som framförallt var ett nytt sätt att tänka är hur oerhört mycket värderingar betyder, att man inte i längden kan arbeta med något som går emot ens innersta. Och hur illa kränkningar kan göra oss.

Det var underbart att sitta med dessa människor, och samtidigt sorgligt att se på dem hur illa de farit pga av sitt engagemang.

Martin Luther King var en av dessa ljusmänniskor som gav hopp åt så många.  För mej är alla i "min grupp" och ni därute som kämpar för det ni tror på ljusmänniskor!

Utan er tar mörkrets makter över!

Att vara människa är inte lätt. Precis när vi tror att vi fångat regnbågen, kommer regnet tillbaka och skymmer sikten.

Det, i mitt tycke, svåraste med att vara människa är alla oskrivna, osagda, osynliga krav och förväntningar från andra människor. Innan jag pga kroppens utmattningar och sjukdomar kastades in i på den gråa vägen, var det speciellt svårt.

Jag hörde till dom som gärna ville finnas till för alla. Det var nästan som om det var ett krav som någon ställt. Om du anses som duktig inom ett visst område, vilket jag tror vi alla är, blir det speciellt svårt att stå emot. "Du som är så duktig, kan inte du..". Det här gällde både på jobbet som i alla mina kontakter med människor. Jag sa inte nej.

Idag vet nog dom flesta att ett ja till något, är ett nej till något annat. I mitt fel blev det många nej till sådant jag egentligen ville göra.

Men tillbaka till de osynliga förväntningarna. Då jag så gärna ville "vara till lags" och blev/är en hejare på att pendla in sinnesstämningar, blev det oerhört jobbigt att ana att någon kanske inte var nöjd med mej. Jag kände det som om det var mitt fel och ville bara rätta till allting.

Idag är det annorlunda. Jag är fortfarande en snäll människa, vilket jag är stolt över, och jag ställer gärna upp för mina nära och kära bara jag kan. Men idag kan jag säga ett nej, utan att få dåligt samvete eller känna det som om jag gör något fel.

Idag vet jag, att det inte bara är min rättighet utan också min skyldighet att värna om mej själv. Jag orkar bära det faktum att det ibland är någon som blir missnöjd med mitt beteende. Nu vet jag att det är inte jag, utan den missnöjda som behöver jobba med sin egen bild av sig själv, i förhållande till andra.

Det jag fortfarande tycker är svårt att bära är, när jag känner att något är fel, men själv inte kan förstå vad det beror på. Vi människor har ju förmågan att vara missnöjda med varandra på olika sätt. Vi ställer dessa outtalade krav och tror att våra närmaste kan läsa tankar.

Att vara människa är inte lätt. Men jag tror att vi vinner på att vara raka och ärligt säga hur vi tänker eller känner. Jag tar hellre emot tankar om mej som inte är fördelaktiga, och får chansen att reda ut saker, än leva med känslan att något är fel.

Det är så lätt att mista värdefulla människor av fel orsaker.

Julhelgen 2007 gick mot sitt slut. Min dotters föräldraledighet likaså och det var nu dax för henne,sonen och svärsonen att lämna oss. Mitt hjärta ville brista, men jag kände stor ömhet för dem, som stannat så länge här hemma och stöttat oss.

Min syster, som stannade en vecka i december, hade också åkt hem till sig för att fira jul med sin familj. Hon skulle snart komma tillbaka för att hämta mamma.

Jag måste vara stark nu tänkte jag den morgonen när det var tid  att ta farväl av mamma. På något sätt måste jag hitta lyskraft, så att hon kan åka hem med hopp i sitt bagage.

Det blev så. Den morgonen blev den bästa på länge. Tankens kraft är stor.

Vi tog adjö och dom for iväg.

Tystnaden ekade i huset. Det var nyårsafton och vi skulle fira den tillsammans, bara jag och min man. Det fanns en panikartad känsla mellan oss. Nu var det bara vi kvar. Vi måste stötta varandra.

Min man jobbade halvtid hemifrån och hade tagit tjänstledigt den andra halvan. Det tror jag blev min räddning för att orka stå ut. Jag behövde känna hans närhet och trygghet.

Men ensamheten blev så påtaglig när det bara blev vi kvar. Nu fanns inga skyddsmurar omkring oss längre. Den nakna sanningen ekade allt högre.

Hur skulle det här sluta? Hur skulle vi orka gå här i flera månader och bara vara hänvisade till varandra i sorg och i kärlek? Hur skulle han orka stötta mej så ensam. Han behövde så mycket stöd själv.

Några dagar före min tredje cellgiftsbehandling  ringde min syster. Hon hade ringt varje dag sedan jag fick sjukdomsbeskedet, men den här gången hade hon ett glädjande besked. "Jag ska komma till dej varje gång du ska få en behandling och stanna en vecka", sa hon. Min älskade syster. Blodsbanden kändes starka.

Vi kände oss starka resten av den dagen, både jag och min man.

Vi hade vår alldeles egen varma skyddsängel, min kära syster.

När du hamnat i en livskris, oavsett om det beror på sjukdom, arbetslöshet, skillsmässa eller annat, så blir du tvungen att jobba inåt. Med det menar jag att du måste utforska ditt inre, känna efter hur du mår, vem du egentligen är, vad du vill med ditt fortsätta liv.

Får du kommentarer om att du är egoistisk? Känner din familj, din omgivning inte igen dej längre? Tycker dom att allt bara handlar om dej?

Det är ju så att du, för att kunna nå din inre kärna, måste skala av lagret runt omkring den. Skalets tjocklek beror på vilken ålder du befinner dej i , vad du har utsatt dej för under alla år, hur hårt du har jobbat för att dölja dej, din unika kärna.

Det gör ont att jobba fysiskt, det smärtar ännu mer att jobba med den psykiska biten.

Att hitta sig själv, en sådan uttjatad replik tycker många. Men en sådan värdefull replik, att hitta sig själv!

Varför ska du hitta till din unika kärna? Jag tror att det är den enda utvägen ur kriser. Du är född med alla egenskaper du behöver för att återigen hitta balansen i tillvaron. Men då behöver du dina redskap och dom hittar du djupt inom dej.

Du är inte egoistisk, du är upptagen med det värdefulla arbetet att finna det som är du. Din omgivning måste förstå att nu är det din tid. Äntligen! I sinom tid kommer du återigen att kunna ge mer till din familj och vänner. Och då kommer dom att få uppleva den äkta människa du blivit.

Kämpa! Kliv ur ditt skal sakta men säkert, ersätt din maskeraddräkt med den genuina personen som är du!

Min dotter och jag satt i vardagrumssoffan. Jag stickade och hon jobbade. Att sticka var ett sätt för mej att koncentrera mej på nuet och inte tänka för mycket.

Min man hade åkt iväg på jobbresa och efter min andra behandling ville jag inte längre vara ensam. Vi hade haft en bra dag tillsmmans, jag och min dotter.Ja, vad vore jag utan dej, mitt hjärta? Hon tog med mej på en biltur och vi köpte tidningar och choklad, och allting kändes lite grann som vanligt, men med ett stänk av sorg omkring oss.

Fram till den andra behandlingen med cellgifter, hade jag trots operationen ändå känt mej fysiskt och psykiskt ganska stark. Men efter den andra behandlingen hade alla gifter i min kropp triggat igång stress och spänningar i kroppen. Jag var efter mina tdigare sjukdomar extremt känslig för allt som hände i kroppen.

För att orka med dagen delade jag in den i tre timmars pass. Först skulle jag orka från kl 06.00 till 09.00 osv hela dagen. När klockan hunnit bli 18.00 fick jag frid.

Av någon anledning skänkte sig en viss harmoni över mej när kvällen kom och jag kunde sedan sova relativt bra.

Men den här kvällen, när min dotter var hos mej, fick jag sådana magsmärtor att jag svimmade. Hon hade precis gått en trappa upp för att lägga sig när hon hörde en duns.

Vi satt tillsammans på golvet efter det att jag piggnat till igen och sedan fick hon leda mej till sängen. Jag tyckte så synd om henne , min älskade tjej, att behöva se sin mamma så här.

Nästa morgon skulle hon åka hem igen. Jag skulle bli ensam några timmar och det kändes som katastrof för mej. Den natten hade jag inte vågat sova, rädd för att svimma igen, och jag var lika rädd för morgonen.

Morgonen kom och vi tog farväl. Det var halt på vägarna och det kändes hemskt att hon skulle köra en sådan lång väg hem. Jag var rädd och min kropp kändes så svag.

Men det fanns fler änglar runt hörnet. En timme efter det att min dotter åkt iväg ringde det på dörren, och en älskad systerdotter omfamnade mej. Mitt hjärta fylldes med värme. Att du kom till mej!

Dagen som började med skräck och rädsla fylldes med värme, kramar och massor med må bra hormoner i kroppen. Hon hade med sig jobbet, det var ju en vanlig arbetsdag, men det var skönt att sitta i tystnaden och känna tryggheten hos någon som inte var rädd för tårar.

Tack mina änglar runt hörnet!