Alla inlägg under mars 2010

Av ILOS - 15 mars 2010 14:29

Som liten o även som vuxen var det pappa i vår familj som tog emot tårarna. När jag fick mitt cancerbesked hade jag inte kvar min pappa i det verkliga livet. Däremot förde jag och för samtal med honom inombords. När han låg i sin sjukhussäng de sista veckorna i livet, så sa jag till honom att vi skulle träffas i mitt inre rum.


Och det blev så. Jag får en behaglig frid i kroppen av att fantisera hur mitt inre rum ser ut, med mycket växter och en porlande bäck, ett ställe där bara harmoni råder. När jag vill prata med min pappa så bjuder jag in honom och jag får svar på alla mina frågor. Antingen för att jag pratat så mycket med honom och vet svaren eller så finns det "något bortom bergen".


Men han fanns inte här i jordelivet när beskedet om min sjukdom kom. Och därför grät jag inte. Men veckan före min operation ringde min farbror. Och hans sätt att prata till mej och hans röst gjorde att jag släppte på mitt pansar och tårarna kom.


Det var så skönt att släppa efter lite grann, bara lite. Men jag vågade inte fullt ut. Jag vågade inte riktigt ta på det, att jag kunde dö. Inte då.


Men bara att få höra orden min farbror sa, läkte ihop mej lite grann och styrkan i kroppen växte.



Av ILOS - 15 mars 2010 08:36

En konskekvens av att kroppen hamnat i ett utmattningstillstånd, oavsett anledning, är att alarmklockorna ringer för tidigt.


Om du tidigare förträngt den där "lilla" huvudvärken, magvärken, oro etc o gått omkring och trott att du är frisk och stark, så kan du glömma det nu.


Du lyssnade inte på smärtan i din kropp coh själ. Alarmklockorna ringde allt högre och slutligen gjorde kroppen knockout på dej.


Nu är kockorna överhettade och ringer vid minsta värk som dyker upp. En vanlig förkylning kan kännas i din kropp som en mycket obehaglig oro. Din lilla huvudvärk är ersatt med ett migränliknande tillstånd. Din mage kniper mer än vanligt.


Det betyder inte att du behöver vara sjukare än tidigare, det är bara signalerna som är övertydliga. Du kommer antagligen att känna dej mycket svagare än förut när du blir sjuk. Men var inte rädd, jag har lärt mej att när man tagit sig upp för den "svarta gropen" så trillar man aldrig lika långt ner igen.


När man gör rätt saker för sin kropp så känner man det direkt, kroppen belönar dej med ett välbefinnande!


Samarbeta med din kropp och med tiden blir det gott att leva igen!






  








Av ILOS - 12 mars 2010 22:25

Vilket ansvar har du över ditt eget välbefinnande? Kan du rå för att du blivit sjuk?


Jag vågar påstå att ditt eget ansvar är stort. Din mening är inte att bli sjuk, du vill inte må dåligt. Ingen människa vill må dåligt. Men ändå driver vi oss själva till detta.


Du är den viktigaste personen för ditt eget välbefinnande. Hela du, kropp och själ, är helt beroende utav de val du tar, på vilket sätt du tar hand om dej, om du nonchalerar signalerna, hur hårt du pressar dej.


För det är du, ingen annan, som kan pressa dej. Visst, jag precis som du , skyller på jobbet, på min partner, på mina barn etc. Men ingen annan än du kan tillåta att andra pressar dej! Det är bara du som kan säga nej och förändra ditt liv och dina val.

 

Glöm aldrig bort den födslorätt som du har. Du har rätten att finnas till och utforma ditt liv precis som du själv önskar.


Jag vill tom påstå att det är din skyldighet att värna om dej själv, att sätta gränser. Det är bara du som vet var din gräns går. Människor runt omkring dej kommer att kräva saker av dej ända tills du säger nej.Ingen, (iallafall inte bevisat än) kan läsa tankar, ingen kan känna det du känner i din kropp och i din själ.


Det är du som bär ansvaret för att din kropp och din själ inte ska bli utslitna i förtid. Du kan säga nej och förklara varför, men du kan välja att bara säga nej utan förklaringar.


Dina val i livet är så oerhört viktiga. Har du många barn att ansvara över, så har du dom pga val du tidigare har gjort. Du älskar säkert dina barn och ångrar inte att du har dom, men priset du får betala kan bli dyrt, om du samtidigt har ett stort engagemang utanför hemmet.


Familjen du älskar blir både din trygghet och din börda i livet om du inte balanserar upp din tillvaro.


Du som "har för mycket" sätt dej ner och ta dej själv på allvar. Varför tycker du att just du ska bära de tyngsta bördorna genom livet? Titta i spegeln och se på dej själv, det är du som är din egen chef. Står det verkligen slav på din panna?


Någonting allvarligt fattas oss människor som på alla sätt försöker värna om våra barn, men helt nonchalerar oss själva, och dessutom skyller på andra när vi på eget bevåg kör slut på oss.


Tänk tanken, du som känner igen dej, att imorgon ska jag lätta på mitt bagage och hitta den rätta bördan för just mej. Och att det dessutom är din skyldighet!

Av ILOS - 9 mars 2010 21:29

Chocken i min kropp av de två extrema cocktailblandningarna, cellgifterna, jag fått för andra gången, slog till med full kraft. Jag var inte beredd. Efter den första behandlingen kände jag inte så mycket, och skämtade att det bet inte på mej.


Den här gången blev det annorlunda. Två dagar efter behandlingen, en dag efter jag provat mina peruker, vaknade jag på morgonen och kände mej helt borta.

Mina ben darrade när jag gick, hela kroppen skakade, jag mådde fruktansvärt illa och kände mej helkonstig.


Den dagen var den enda dagen under hela min behandlingstid som jag inte orkade ta mej ut på en promenad. Paniken inom mej hotade att kväva mej. Hur skulle jag stå ut alla månader jag hade framför mej? Hur skulle min familj orka?


Det var dagen före julafton. Min man och dotter for iväg för att möta upp svärsonen som tagit tåget till oss. Min mamma tog hand om min dotterson som då bara vara 11 månader gammal. Jag låg i min säng, jag orkade inget annat och jag orkade egentligen inte ligga där heller. Ångesten växte i min kropp.


 Min familj hade sprungit ut och in i mitt rum och försökt trösta mej och peppa mej. Men jag såg att även dom var chockade och kände sig hjälplösa. Ingen av oss visste ju hur det här skulle sluta.


Men jag försökte tänka klart, och bestämde mej för att nästa dag var det ju trots allt julafton, och jag skulle göra mitt bästa för att fira.Det var ju trots allt lillkillens första jul!


Av ILOS - 7 mars 2010 20:43

Jag stod framför spegeln i badrummet och borstade mitt hår, plötsligt var hela borsten täckt av HÅR! Jag drog med fingrarna genom mitt hår, och hårstrån slingrade sig runt hela handen som om jag plötsligt förvandlats till en varulv.

Panikkänslorna gastkramade min kropp.


Jag TAPPADE MÄNGDER AV HÅR!


Det går inte att förbereda sig för det, att man ska tappa sitt hår. Jag visste att kylmössan kanske inte skulle hjälpa eller bara fördröja processen men inom mej hade jag tryckt de tankarna långt bakom mej.


 Efter den första behandlingen med cellgifter hade jag inte känt någon speciell reaktion i kroppen. Lite trötthet direkt efteråt men jag hade varit inställd på att det skulle kännas mycket mer. Kortisontabletter som jag fick äta efteråt gav mej  rosiga kinder, så jag såg ändå hyfsat välmående ut. Och håret satt på plats.


Men några veckor senare fick jag den första kala fläcken. Jag trodde jag skulle svimma på fläcken. Men då lekte jag med tanken att jag skulle raka bort allting och vara lite fräck och kal. Jag "hånlog" mot mej själv i spegeln och tänkte att mina lätt utstående öron , som jag alltid försökt dölja skulle äntligen få se dagens ljus!


Vi, jag och min man, fick en tid för att prova peruker. Det var dagen efter min andra behandling och jag var betydligt tröttare än efter den första gången.


Jag satt framför spegeln hos frisörskan som landstinget anlitade för peruker. Ljuset var skarpt och det gick inte längre att blunda för att sjukdomen tagit ut sin rätt. Jag lovar, jag kände mej inte som Miss Universum och jag kände mej som hundra år gammal. Glest med hår på huvudet, knappt några ögonfransar och betydligt tunnare ögonbryn.


Men Shit, jag levde och efter den andra behandlingen visade proverna att jag vunnit första ronden mot cancern!


Hem med perukerna (landstinget erbjuder två stycken) där mor, dotter och barnbarn väntade. Jag provade båda, lekte mannekäng och vi hade så kul!

Det var så himla skönt att avdramatisera allting och bara skratta!


För att dölja min kala fläck gick jag med små sjalar på huvudet, och min lille dotterson, som då var bara 9 mån ville också vira halsdukar runt sitt huvud.

Det kändes så gott.


Perukerna blev ett hatkärlek objekt. Jag tog bara på dom när jag skulle på provtagningar etc. Gud så jag saknade mitt normala tjorviga hårsvall!


Att mista håret kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget, men håret var ju en del utav mej, min personlighet utåt. Men i kriget mot cancern var håravfallet ett tecken på att cellgifterna tog ordentligt, och den tanken fick mej att hitta mitt figthing spirit.


Om inte annat så kunde jag inte längre gömma mej bakom hårsvallet!









Av ILOS - 5 mars 2010 11:28

Tvår år efter det att min kropp slutade fungera normalt (för nio år sedan), och efter flera försök till arbetsträning och behandlingar, fick jag komma till en tre månader lång rehabilitering.


Där gjordes tester på mej som pekade på utmattning i kroppen. Från den första dagen jag fick träffa de personer som höll i rehabiliteringen, väcktes mitt hopp om förbättring.


De var till yrket en socionom, en läkare, en kurator och en präst. Alla hade de, på olika sätt, drabbats av utmattning och kunde berätta om vägen tillbaka.


Vi var en grupp på fem personer som deltog.


Jag vill dela med mej av lärdomar från den tiden, som gav mej personligen väldigt mycket.



Tiden på rehabiliteringen


Har du stark vilja se upp, den kan driva dej för långt!


Om du har prestationsbaserad självkänsla se upp! Andras vilja kan då snabbt flytta in i dej, och det kan bli farligt då du lättare kan tappa krafter.


Det är viktigt att det är dina behov som styr din vilja.

Det är viktigt att det är dina känslor som styr dina behov.


Ditt arbete o ditt privatliv ska överensstämma med din personlighet.


Stressfaktorer; Ansvar; för lite eller för mycket, mängden jobb, förluster, kränkning (oerhört stressande), oavslutade affärer.


Många blåmärken i kroppen? Kan vara ett tecken på stress då smärtkänsligheten pga högt adrenalinpåslag avtar.


Sömnstörningar uppstår. När du inte får din djupsömn producerar kroppen kortisol även när du sover. Det innebär att kroppen "äter" sina egna byggstenar (kolhydrater, fett, protein), därför kan vi se glåmiga ut under långvarig stress.


Hyppocampus krymper av stress. Vi minns därför sämre.


Kroppssymtom vid stress; magvärk, yrsel, hjärtklappning, högt blodtryck, näsblod, helgsnuva, semesterinfluensa, diabetes, tinnitus, eksem, fumlig, allergier, frånvarande, ryggont mm.


Typiska sätt; "vi tar det sen, för snabba beslut, splittrad, dubbelkolla, beräkna, omberäkna,tidsberäkna även hemma, prata i det oändliga om jobbet, planera allt i minsta detalj även hemma, associationsjobba; "jag ska bara"(dvs när jag jobbar med något tar jag samtidigt an något annat o något annat..),kompromissar med viktiga värde,, objektifiering (människor blir objekt, alla som vill något blir besvärliga).


Socialt; orkar inte träffa någon, blir isolerad, irriterad, irriterad på långsamma människor, ensamhetskänsla (även ihop med någon), ett överdrivet behov att göra sig nyttig.


Psykiskt; Känner inte igen sig själv, överkänslig, ljus o ljudkänslig, fritt flytande ångest, förhöjd ångestnivå, förhöjd stressnivå, rädsla, vill inte träffa arbetskamrater, panikattacker, känslor av depression, dåligt samvete, skuldkänslor, dödstankar, skillsmässa, ingen mening med tillvaraon. Tankar som "det här håller inte" men försöker ändå hålla ihop vilket kan leda till panikångest.


Vad som kan leda till utmattning; vägen utför

 

Instängd kreativitet;den värsta faktorn för utbrändhet, när den inre rösten inte får höras.

Vara duktig, vara till lags; dvs tappar bort egna behov.

Vara stark; glöm ej att svagheten är starkare än styrkan. Svagheten tar ut sin rätt i längden.

Bita ihop; bit ifrån istället.

Skynda sig.

Känna sig skyldig (tex mot föräldrar, familj, vänner)

Leva på kickar

Tomhetsöar

 Utmattningsdepression

och till slut APATI; psylisk o fysisk utmattning.

 

Vägen tillbaka;

 

Lyssna till kropp o själ (kroppen talar alltid sanning)

Kartlägg din stress

Kartlägg var o med vem du känner frid

Våga prioritera

Inventera dina behov

Sätt gränser

Skaffa en hobby

Samla på "änglar", omge dej med människor som vill dej väl-

Hitta din flock, där du kan andas ut och vara dej själv

Akta dej för energitjuvar

Ge dej rätten att behålla saker i ditt inre rum

Skaffa en vän som du är 100% sann hos.

Försök att skippa oron.

Gå gärna i naturen men gå långsamt, naturen läker.

Humor

Eller du kanske har andra vägar som passar dej bättre.

 


Ärlighet tillit hopp och tacksamhet ger äkta livsglädje.

 

Sorgen renar -humorn fyller på

 

SJÄLEN SKULLE SAKNA REGNBÅGEN OM ÖGAT EJ SÅG TÅRAR!


Jag tackar min rehabiliteringsgrupp, både de som höll i våra träffar och deltagarna- STORT TACK!


Tack M.M för att du delade med dej om hur du lärde dej ta kontroll över panikångest, mycket bra!


 



Av ILOS - 4 mars 2010 15:36

Hurtiga råd känns ibland som en förbannelse. När du mår så dåligt och du tycker att ingenting hjälper, känns det nästan som en belastning med alla må bra saker man kan göra.


Men strunta i dem då! Grotta in dej med din sorg och bedrövelse och självömkan!

Det är ju faktiskt synd om dej som ska lida, som du tycker dag ut och dag in.

Du ser inga utvägar.


När ett djur mår dåligt kryper den ihop i ett hörn och ligger så stilla den bara kan.

Samma önskan har din kropp också. Den vill vara ifred och "slicka sina sår".Bort med alla krav som belastar, det räcker med att bära sin sjukdom.


Kryp ihop i ditt privata hörn och var ledsen, var arg (dj..la skitsjukdom kan du skrika). När du känner dej riktigt förbannad  passa då på och skiljas från din sjukdom, ditt tillstånd. Du är du och din sjukdom är något annat.


Låt den arga, ledsna stunden finnas en stund, gräv djupt ner i allt som känns förfärligt. Umgås ordentligt med ditt jobbiga tillstånd, men bestäm dej sedan för att lämna tillståndet kvar i "arggråtegrottan". Där kan den ligga för sig själv.


Varje gång du besöker din grotta, och lämnar den, kommer du att känna lite lättnad. Din ryggsäck har tömts på så mycket tegelstenar, att du nu kommer att ha nytta av alla råd, och därmed fylla den med lättsam frisk energi!


Det är vägen tillbaka! Att sakta men säkert byta ut den tunga packningen!


Du klarar det!





Av ILOS - 3 mars 2010 08:26

Det är "bara" psykiskt har du kanske fått höra många gånger. Du har tom själv tänkt så ibland om ditt dåliga mående. Och som "bevis" har du tagit att du kan må bättre och sämre vissa dagar utan att förstå varför.


Människan lärde sig snabbat att hitta smidiga sätt att bära sina bördor på. Oket är ett bra exempel. Bördan du bär är lika tung men oket avlastar tyngden och du bär med lättare steg.


Den psykiska och fysiska bördan du bär i form av smärta, eller ett dåligt mående som du inte kan sätta ord på, kan också avlastas. Jag är övertygad om detta.


Det gäller bara att hitta det rätta oket, de rätta krokarna att hänga upp sin börda på. Som exempel kan du "berusa" dej med må bra hormoner genom att umgås en dag med ditt barnbarn, du kan gå ut i solen och ta en promenad. du kan påbörja en ny stickning, du kan sitta och måla, du kan se på en bra film, du kan gå på spa, du kan sjunga i kö, du kan fika med en god vän, etc.


Listan kan göras lång och bara du vet vad du mår bra/bättre utav.  Det är kroppens egna må bra hormoner som frisätts och lindrar ditt mående.


Hitta dina egna krokar, hitta ditt eget ok som kan avlasta tyngden på dina axlar.

Och se inte nedlåtande på ordet psykiskt, utan det psykiska skulle inte det fysiska finnas och därmed skulle inte heller vi existera!


Skapa flashcards