Alla inlägg under april 2010

Av ILOS - 30 april 2010 08:20

Mänskliga möten är en förutsättning för oss alla för att vi ska må bra. Även om självkänslan är stark, självförtroendet på topp, så behöver vi näringen vi får från varje möte.


Speciellt självförtroendet lever på prestationer, beröm och bekräftelse. För att kunna bejaka dig själv ska du ha en mycket stark självkänsla, och även om du har det så räcker det inte till. Du behöver andra som ser det du gör och säger att du gjort det bra. Då växer din självsäkerhet!


Det är ju inte riktigt sant att varje möte ger näring. Det finns otaliga möten som dränerar oss på energi. Vi kan inte alltid undvika dessa möten, men vi kan förbereda oss. Stärk dej själv dagarna före, fyll kroppen med positiv energi och träffa vänner som stärker dej. Då kommer du att gå "helskinnad" ur de energikrävande träffarna!


De positiva samtalen med goda vänner eller saker du gör tillsammans med dem stärker din självkänsla. Med de allra bästa vännerna behöver du inte prestera för att vara älskad och omtyckt. Det är därför dom är så oerhört viktiga för dej!


Jag hade ett stort självförtroende på mitt arbete och blev respekterad för det jag presterade. Att stärka  mitt självförtroende blev som en drog. Jag ville bara ha mer av den varan, att känna mig duktig och omtyckt!


Tack och lov har det visat sig att jag i botten av mitt jag också hade en hyfsad självkänsla. Den har burit mej över "mörka vatten" och fått mej att landa på ett mjukt och frodigt gräs.


Idag är jag inte "duktig" på prestationer men jag har fått den stora gåvan att få många nya vänner. Jag har kvar barndomsvänner där kontakten aldrig brutits, en vänskap som aldrig baserats på prestationer. En djup vänskap som bara lever sitt eget liv och aldrig tar slut. Tack för att ni finns!


Med några av mina nya vänner har samtalen fått ett djup som jag i "mitt tidigare liv" inte hade gett den tid som krävs. Min självkänsla mår så gott när vi träffas, fikar och pratar. Jag är så glad att ni finns!


I mitt liv är mycket ytlighet avskalat. Jag har hittat min unika kärna och vet exakt hur just jag ska kunna mår bra!



ANNONS
Av ILOS - 28 april 2010 12:07

Ett italienskt ordspråk, som kom i min väg, satte igång tankar i mitt huvud; Ge tiden tid. Jag fick direkt en känsla av lugn och ödmjukhet men kände också att jag behövde bena upp det lite.


Efter alla trauman jag stött på och övervunnit, vet jag att det tar tid att hitta tillbaka till livet, eller framförallt att njuta av livet igen. Det går inte, jag kunde iallafall inte det, att känna en stormande glädje från den ena dagen till den andra ,av beskedet att jag skulle överleva.


Dels var kroppen rent fysiskt "misshandlad" av tumörer, operationer, cellgifter och mediciner, men den känslomässiga berg och dalbana jag gick igenom kändes värre att hantera.


Jag minns ett ögonblick , två månader efter min sista behandling, när solen lyste klar och jag gick ut i min trädgård. Hoppfullt böjde jag mej ner över växterna som precis börjat gro. Här måste jag väl ändå hitta glädjen igen!


Men jag kände ingenting, absolut ingenting och då brast det för mej! Jag rusade in och grät hulkande över en förlorad känsla, en frid som jag alltid fått ute i naturen, och nu var allt borta!


Ge tiden tid. Dom flesta av oss tycker att vi har för lite tid. Sanningen är att det vi har mest gott om, det är tid. Från det vi föds till det vi dör finns tiden där, omfamnar oss ständigt dag som natt.


Tiden fortsätter även när vi dör, när just du och jag är borta. Men den tid vi har här på jorden, den är begränsad. Den är inte ens rättvist fördelad. Var och en har sin tid.


Frågan vi alla borde ställa oss är "Vad gör jag med min tid?. Om du tar bort allt du gör som börjar med "jag måste" eller "jag borde", och sätter den tiden på "jag behöver", "jag vill" istället, så tror jag att du kommer att uppleva att du plötsligt fått mer tid.


Vad som händer rent praktiskt är att du gör fler saker som gör dej harmonisk och i balans, och mindre av saker som gör dej stressad och ur form. Summan av kardemumman blir att du mår bra eller mycket bättre.


Glöm aldrig bort att det är din tid på jorden nu och det är du som bestämmer vad du gör med den tiden.


Jag bestämde mej för att fortsätta göra saker som tidigare fått mej att må bra, och jag peppade mej själv med, att jag återigen skulle få känna den njutningsbara lyckan, av en solig morgon i min trädgård.


Jag trodde på tidens läkningskraft. Jag gav tiden tid.







ANNONS
Av ILOS - 27 april 2010 07:18

Våren är här. Överallt där jag går i min trädgård spirar det i myllan. Med oövervinnelig kraft tar sig växterna upp över jordytan, och träffas av solens varma strålar. Tala om tillväxt!


Kraften  som speglar naturen, skapad av en slump eller någons tanke, rår inte vi människor över, inte helt iallafall. Vi har gjort vårt bästa för att förstöra Moder Jord, men vi blir helt tagna varje gång det sker en naturkatastrof.


Tre veckor efter min sista cellgiftsbehandling såg jag den! Ögonfransen! Den första ögonfransen som med själva livets kraft och nya celler vuxit fram! Jag kände mej så ödmjuk och mitt hjärta, ja hela min kropp fylldes med en stormande glädje. Som vårens första grönskande berusning.


Min första tanke var att jag måste vara obotligt fåfäng, som känner större glädje över en ögonfrans, än när jag fick besked om att proverna visade att min kropp klarat kriget mot cancern.


Men jag förstår nu att det handlar om livskraften som har en magnetisk dragningskraft på oss alla, människor djur och växter. När naturen lägger sig till ro inför vintern behöver även vi människor komma till eftertanke. Vi vill väl inte gå miste om denna hänförande känsla att få återuppleva hur allting börjar gro igen!?


Mina ögonfransar kom tillbaka, eller förnyade, en efter en. Jag har en önskan, och de är att vi alla ska bli mer rädda om vår kära jord. Att se jorden i sina olika skepnader ger en så stor lycka, och framförallt en trygghet om att allt ska återuppstå.


Av ILOS - 26 april 2010 07:31

I övermorgon ska jag få operera bort min port o cath. "Navelsträngen" direkt till mina blodkärl, som smidigt kunnat ta emot gifterna som tog död på cancercellerna.


Sjukvården gav mej en gräddfil när jag fick cancerbeskedet ,och jag är mycket glad över att vår sjukvård kan fungera så bra. Den huvudansvarige läkaren som konstaterade att jag hade äggstockscancer, som opererade mej och som gör efterkontrollerna, är fantastisk duktig.


Jag har tackat honom för det jobb han har gjort och för min del öppnade han en ny dörr mot livet. Ja, jag har tackat honom men han bara ler och säger att "det är du själv som gjort det största jobbet"!


"Navelsträngen" trycker och irriterar lite, men framförallt är den en både fysisk och psykisk påminnelse om det jag gått igenom. Jag vill få bort den nu. Men trots att jag vill det, så kan jag känna ångesten lura bakom hörnet. Min kropp kommer troligtvis aldrig mer att gå med lätta steg till ett sjukhus.


Obehagkänslorna känns. Jag får påminna mej om, att ångest är ett tillstånd som bara existerar i framtiden eller i det som varit. Den som kan konsten att vara mindful, vara i nuet, har ingen ångest.


Jag har blivit duktig på att leva i ögonblicket, men känner att jag just dessa dagar, både är i min kommande operation och får flash backs från alla jobbiga stunder på sjukhuset.


Min syster brukar säga "nu flyger du igen lilla fjäril"  och jag ska ta fasta på det.

När port a cathen är borta är jag inte fängslad längre på något sätt.


Det är bara positivt att gå till sjukhuset på onsdag.



Av ILOS - 25 april 2010 09:06

Fyra månader efter min sista cellgiftsbehandling anmälde jag mej till körsång och kunde även få en god vän intresserad.


Jag var på inte på långa vägar tillbaka till livet, men visste, av erfarenhet, att jag måste själv öppna dörrar för att komma in igen. Musiken har för mej varit en trygg "famn" att luta mot vid alla motgångar, och jag hade alltid haft en önskan att sjunga i kör.


Och det var/är underbart! Den hösten för 2.5 år sedan stod jag där med darrande ben, sargade vingar och en nedbruten själ, men med kraft av musiken lyfte jag mej till nya höjder. Det var en fantastisk känsla att få sjunga i gemenskap. Det gick nästan att fysiskt och psykiskt känna hur livet började pulsera i kroppen igen!


Min vän, som jobbade heltid och inte alls var sjuk, kunde också känna hur energinivån steg i kroppen. Det var rena rama friskvården och en inre gymnastik utan dess like.


Och vi har fortsatt med körsång. Ibland är tröttheten påtaglig under bilfärden till körsången, men på hemvägen är det mycket skratt och livslust!


Jag rekommenderar starkt körsång som friskvård, speciellt körer där kraven inte är så stora utan gemenskapen och sångglädjen är prioriterad!



Av ILOS - 23 april 2010 08:30

Vad förväntade jag mej av sjukvården när jag rasade ihop för nio år sedan?


Min tro på den svenska sjukvården var stark. Jag trodde att jag skulle få omedelbar hjälp och det fick jag till att börja med. Ambulansen hämtade mej och jag blev inlagd över natten, men då proverna inte visade på några livshotande symtom blev jag hemskickad dagen efter.


Som jag skrivit vid tidigare inlägg blev paniken total. Jag gick från att heltidsarbetat i så många år och nu var jag "inlåst" mellan fyra väggar. Så kände jag mej. Instängd och inlåst. Jag hatade mornarna när jag hörde att min man for iväg till sitt jobb, och visste att min dag skulle bli ännu en dag med att bara försöka överleva.


Paniken i kroppen blev inte bättre av att bli hemskickad utan några som helst planer på hur jag skulle ta mej ur detta. Det var verkligen kaotiskt i min kropp och jag hade trott på mer hjälp med eller utan diagnos.


Vilka åtgärder hade jag då velat få?


Till att börja med precis det som sjukvården gjorde, kontrollera att inget livshotande hade hänt. Steg 2; omedelbart få samtala med någon som tillsammans med mej försökte klargöra hur jag kände mej, vad som hänt osv, steg 3; göra en krisplan för de närmaste dagarna, steg 4; om ingen förbättring skett planera fler åtgärder som samtalsterapi, träffa andra i kris tillsammans med en ansvarig terapeut eller kurator.


Jag hade med andra ord direkt önskat få "verktyg" att jobba med som ett första steg för att förstå vad som hänt och hur jag skulle ta mej ur detta.


Att bli "utkastad" ur sitt vanliga liv, må väldigt dåligt och samtidigt själv försöka hitta utvägar är ingen bra lösning. Vid den tidpunkten upplevde jag att sjukvården var mer fokuserad på hur länge eller hur kort tid jag skulle vara sjukskriven, inte på mitt mående och hur jag skulle bli frisk igen.


Mitt eget fokus gällde också mitt jobb. Bara jag kommer till jobbet så blir allt som vanligt, tänkte jag. Där var vi överens, jag och sjukvården. Jag ville till jobbet så fort som möjligt för att få mitt liv tillbaka, och sjukvården slapp konflikter med försäkringskassan.


Resultatet av det "samarbetet" blev att jag 3 månader efter min kortison behandling, för befarad immunattack mot lillhjärnan, började arbetsträna.


Det var vidrigt.


Tempot på jobbet var högt som vanligt, ljudnivåerna höll på att spränga mitt huvud, ögonen var extremt ljuskänsliga och jag kallsvettades av ansträngning när jag försökte koncentrera mej på arbetsuppgifterna, trots att jag bara fick ett papper i sänder att handskas med. Min arbetsgivare var underbar och försökte hjälpa mej på alla vis, men jag var helt enkelt för sjuk för att vara på en arbetsplats.


På min utsida syntes inte så mycket av det jag genomled och jag gjorde mitt bästa för att döja det. Jag arbetstränade 25 %, vilket motsvarade 2 timmar på jobbet. "Ska du redan gå hem"? fick jag som kommentar ibland av arbetskompisar som inte förstod bättre. De 2 timmarna kändes mer för mej än de heltidsarbete jag utfört tidigare.


Jag stod ut i ca 2 månader. Varje dag när jag kom hem la jag mej på soffan och grät av ansträngning men jag ville inte ge upp. Att vara del av ett sammanhang är så oerhört viktigt för en människa. Och vad tillhörde jag om jag inte hade mitt jobb?


Jag ville alltså inte ge upp. Men jag orkade inte mer. Det var så oerhört påfrestande att vara tillsammans med friska arbetskamrater och försöka göra någon nytta, men bara känna sig misslyckad. Jag kände mej som en börda trots att jag fick mycket stöd av dom flesta och speciellt mycket av min chef.


Ska man verkligen till sitt gamla jobb och arbetsträna för tidigt? Nej, jag tror inte på det. Känsla av att vara misslyckad blir extra stor på en plats där du uträttat så mycket tidigare.


Jag tror på omedelbara insatser av mänsklig gemenskap tillsammans med andra som är drabbade, under ledning av kunniga människor från sjukvården. Jag tror på att man efter en rehabilitering, sakta slussas in i arbetslivet genom att först arbeta med sådant som stärker kropp och själ. I mitt fall blev det arbete i trädgård.


Jag fick en sådan rehabilitering till slut, men det tog 2 år innan den sattes in.


Jag önskar och hoppas att du som är drabbad nu idag får bättre vård, eller!??





Av ILOS - 22 april 2010 08:09

Jag har skrivit om lärdomar från min rehabiliteringen från kraftlösheten/utbrändheten, men vill stanna upp lite extra kring ämnet "att göra avslut".


Att tappa sina krafter är fruktansvärt. Du blir beroende av dina närmaste och en förhoppningsvis fungerande sjukvård. Det beror naturligtvis också på i vilken grad du tappar dina krafter.


Första året fick jag i det närmaste ingen hjälp då inte så många inom vården visste vad det handlade om. Idag är det bättre på den fronten.


Men för att återgå till min tid bland de underbara människor, som visste hur vi utmattade själar skulle hitta en väg tillbaka. De lärde oss att bena upp saker och ting och framförallt att förstå, att vårt tillstånd inte bara handlade om för hög arbetsbelastning.


Vi fick, till att börja med, ta oss an den privata delen av vårt liv. Det är viktigt, fick vi lära oss, att identifiera olika händelser från det vi föddes till dags dato. Händelser som av olika anledningar skapat djupa avtryck hos oss och kanske ändrat riktning i vårt liv, på gott och ont.


Efter denna kartläggning kunde vi alla se hur vi starkt påverkats av vissa saker.

Och det var förståss dom negativa sakerna vi försökte ta oss an extra mycket.


Men varför gräva i det som påverkat oss negativt? Ja, det var det här med att inte bara jobbet utan också alla mörka, negativa händelser i livet lade sig som "fett i ådrorna" och ökade på den berömda ryggsäcken.


Hur ska du då kunna "suga bort detta fett" som ligger fast förankrad sedan många år tillbaka! Du kan ju inte sudda bort ditt förflutna!


Nej, du kan inte ändra på det som varit men du kan ändra på din inställning till det! Du kan bena upp händelsen och kanske få nya perspektiv och en annan förståelse för den eller det som gjort dej illa.


Sug bort "fettet" genom att göra avslut! Gör en ritual som passar dej tex bränna upp papper från den tiden, skriva ett tal till personen som gjort dej illa, eller ett brev, eller ett annat sätt som passar dej. Det viktigaste är att du tar upp allting som plågat dej, och att du avslutar ritualen med att du förlåter(om du kan) personen och väljer att lägga händelsen bakom dej.


Det behöver inte vara någon person inblandad, det kan vara en sjukdom som plågar/plågat dej och denna avslutsritual kan då handla om hur du ska förhålla dej till sjukdomen.


Denna efterbearbetning tar garanterat bort "fett" och läker ihop ev blödande ärr och dina steg blir lättare att gå!



Av ILOS - 20 april 2010 12:34

Vi människor är i grund och botten lika, det är min övertygelse. Alla har vi samma egenskaper att utveckla, men vi har olika förutsättningar att ta tillvara dom. Och vi har en genetisk skillnad med övervikt och undervikt till de olika egenskaperna.


Att veta hurdan just jag är, vad jag vill, vad som är viktigt för just mej, är inte självklart. Jag tror, som jag skrivit förr, att hela vår uppväxt har en otrolig betydelse för hur vi kan ta tillvara och utveckla de egenskaper vi trivs bäst med.


Hur ska du då hitta de "fiskevatten" där just du trivs bäst? Ja, det kan bli en lång väg att vandra om du inte haft turen att födas av föräldrar som haft förutsättningar att se det unika hos just dej.


De flesta föräldrar vill det bästa för sitt barn, men har ändå en otrolig förmåga att överföra sina egna åsikter över vilka egenskaper som är passande, eller vilka talanger som är bäst att utveckla. Som exempel kan jag  nämna det klassiska "snäll flicka", "söt flicka", "busig pojke", "pojkar gråter inte". "var inte blyg", "prata inte för mycket" osv.


I kombination med ett komplicerat förhållande till föräldrarna där barnet är osäkert om det är älskat, kan det vara förödande. Kärlek och trygghet är någonting varje barn eftersträvar att få, och om det enda sättet att få positiv feedback från föräldrarna är,att utveckla de egenskaper föräldrarna tycker om, då gör barnet det.


Det traumatiska som händer inom en människa som känner sig fel och skamfylld när hon är den hon borde vara, kan få dramatiska fäljder. Mitt råd till alla som känner sig "fel" är att nysta upp trådarna i livet och identifiera de omständigheter som kan ha påverkat dej i fel riktning. Alltså i en riktning som kanske välmenande föräldrar eller andra vuxna pekat ut. Det kan tom vara jämåriga barn som sagt något elakt till dej som fått dej att ändra riktning.


Släng bort den skamfyllda känslan av att gå emot dina uppfostrare. Hitta den väg som är din och du kommer inte att ångra dej. Det är så oerhört bekvämare att vandra på livets väg med en välputsad självkänsla, som du bara kan få, när du gör saker och utvecklar egenskaper som känns rätt för dej!







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se