Jag vandrade med dödens kalla hand över min på min högra sida, och livets varma hand på den vänstra sidan. För att orka psykiskt insåg jag att jag måste lära mej att inte frukta döden. Döden tar vid när livet inte längre har något kvar att erbjuda.

Det kom ett brev på posten som öppnade mina ögon, och fick mej att förstå hur sjuk jag var. Efter den andra cellgiftsbehandlingen kom ett sjukintyg, där läkaren hade kryssat för att han inte visste hur förloppet skulle gå, och om jag överhuvudtaget skulle återvända till mitt jobb. Det kändes fruktansvärt och traumatiskt att våga ta det till sig.

Idag vet jag att jag har överlevt men har fått nya insikter om livets bräcklighet. Just nu tillbringar jag tid med svärföräldrar som har uppnått en hög ålder, varav en nyligen haft en hjärninfarkt. Det är ju så att för eller senare måste vi alla se döden i vitögat och komma till livets nerförsbacke. Jag märker på mina svärföräldrar att vi är skapta för att klara de flesta påfrestningarna.

Precis som de små barnen lever också åldringarna i en vis mindfulness. De kan konsten att njuta av en god kaka, en god middag, en liten snaps. Jag lär mej hos dom att också fortsätta ta en dag i sänder, inte ta ut sjukdomar och död i förväg, men ändå se det som ett naturligt förlopp att en dag lämna detta jordeliv.

Kan man förbereda sig inför den sista resan? Mentalt försökte jag göra det genom att se döden som den varma sköna vilan, om jag inte skulle lyckas ta mej tillbaka till livet. Men jag tänkte hela tiden att det här skulle jag fixa, jag ville vara kvar ett tag till. Jag ville leva och tänkte ge döden en match.

Jag gick där mellan döden och livet och kämpade för att döden skulle släppa sitt kalla grepp. På alla sätt försökte jag i min vardag efterlikna ett riktigt berikande liv för att hålla livslusten igång.

Döden ville släcka lågan, men jag tillsammans med många närstående tände livets låga för mej gång på gång.

Mitt motto blev "döden, mej ska du få till slut men inte idag och inte imorgon, det får bli en annan gång".