I takt med att mina cancerprover fortsatte att visa att cellgiftsbehandlingarna gett bra resultat, visade mina anhöriga glädjekänslor och började slappna av. Deras känslokurvor som börjat med chock och förtvivlan, gick nu uppåt men min kurva som börjat med styrka och jävlar anamma hade nu bara rester kvar av livsstyrka.

Några dagar efter den sista cellgiftsbehandlingen bröt jag ihop. Jag antar att vi människor är rustade så, att vi har reservkrafter att ta till för att kämpa för vår överlevnad. Nu var mitt krig slut och jag hade vunnit kampen! Men jag kände ingen glädje, ingen lycka och jag fick skuldkänslor.

Jag kände skuld inför min man, min familj och vänner, för att jag inte jublade av glädje trots att dom bidragit med så mycket i min svåra kamp.

Jag bröt alltså ihop, mina tårar ville aldrig ta slut och jag kände mej bottenlöst förtvivlad. Min stackars man visste inte vad han skulle ta sig till, och ringde till den avdelning där jag fått min behandling.

Jag blev inlagd och min man fick åka hem för att vila upp sig. Läkaren som tog emot förklarade att det var en ganska vanlig reaktion efter den sista cellgiftsbehandlingen. Nu fick kroppen äntligen slappna av och då kom tårarna och sorgen. Det var som det skulle sa han.

Jag låg där ensam i min sjukhussäng och grät och undrade hur mycket tårar en människokropp kunde framkalla. Dagen gick mot kväll och jag kände mej oerhört ensam, utsatt, förvirrad och rädd.

Då hörde jag en kär, välkänd stämma ljuda från korridoren. "Men hon är ju nästan som min mamma också, fast hon är min moster", hörde jag henne förklara till sköterskan, "var är hon?"

Och så kom HON in och svepte med sig en varm våg av kärlek! Älskade systerdotter min! Det var det bästa som kunde hända mej då! Denna underbara tjej kröp ner under täcket hos mej och kramade mej när tårarna svämmade över. Hon bedyrade att dom skulle ta slut, och att det var helsäkert att jag och hon om några veckor skulle sitta i min trädgård och dricka kaffe!

Hela natten stannade hon hos mej och sov i fåtöljen bredvid. Det blev timmar där tårar och skratt avlöste varandra. Ja, vi kunde skratta ihop och fantiserade om att min man lika gärna kunde blivit inlagd för att vila ut, och jag och hon hade varit hemma i vårt hus istället!

Jag for över ån efter vatten, kan man säga. Det sjukhusvården inte kunde erbjuda det kunde HON!

Tidigt nästa morgon hämtade hon kaffe till oss och stannade kvar till dess att min man kom. Jag skrev ut mej den morgonen, det blev bara en dag, en kväll o en natt jag var i det "svarta hålet". Till läkaren sa jag att jag nu förstått att det var ok att gråta och det kunde jag lika gärna göra hemma. Och en natt till skulle inte min systerdotter behöva sova i fåtöljen!

Min kära systerdotter fick rätt! Några veckor senare satt vi i den första varma vårdagen och drack kaffe på verandan!

Jag har beskrivit dej som en vacker regnbåge, där alla färger motsvarar ditt stora känsloregister, och med en skattegömma som aldrig slutar att sina!

TACK FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA!

Tack för din kommentar, jag är hedrad att få vara en av dina guldklimpar!