Finns det något värde i att bearbeta sina upplevelser? Mitt svar på det är absolut ett ja!

Att nära och kära orkat lyssna och ta emot det svåra jag gått igenom har betytt oerhört mycket. Att prata med en kurator etc är ett komplement, också ett sätt att avlasta de närmaste.

Vad händer då i kroppen när du pratar om och vågar närma dej det svåra? Mina upplevelser är att det till att börja med känns traumatiskt. Det är svårt att närma sig händelser som gör ont och är skrämmande. Helst vill man bara gömma allt och "gräva ner det under jorden".

Att prata om det onda som drabbade mej kändes i hela kroppen som spänningar och obehagkänslor. Det fanns vissa saker som jag inte alls ville nämna den första tiden som tex ordet canser. Jag ville inte heller prata om ögonblicket när jag fick det grymma beskedet att jag hade äggstockscancer.

Ordet cancer var oerhört spänningsladdat för mej när jag var sjuk. Jag ville inte läsa tidningar eller lyssna på radio eller tv om ordet cancer nämndes. Mina anhöriga fick inte prata om sjukdomar överhuvudtaget. Jag berördes så illa av det.

Men ungefär ett halvår efter min sista cellgiftsbehandling vågade jag närma mej, lite i sänder, allt det jag gått igenom. Och nu vet jag att det går genom bearbetning att göra det hemska mindre hemskt. Minnen smulades sönder som rivna pappersark, och framförallt det mest jobbiga har mist sitt grepp om mej.

Idag kan jag utan obehagkänslor prata om allting som har hänt mej. Jag känner ingen rädsla i kroppen och känner mej starkare än någonsin förr.

Att prata igenom sina mörka händelser, det rekommenderar jag verkligen, men att skriva om det är som rena pencillinkuren!