Jag mötte min egen trötta blick i spegeln. Kroppens förfall var så påfallande. Håret var glest med många kala fläckar, borta var mitt tjocka lockiga hårsvall.  Inga ögonfransar och bara några strån kvar på ögonbrynen.

Men jag hade vant mej, det kom inga tårar i mina ögon. Dessutom var mitt ansikte slätt o rosigt, pga av kortisonet jag fick äta en vecka efter varje cellgiftsbehandling. Och med lite smink på o peruken på plats så blev det inte så pjåkigt, eller som vi tornedalingar (iallafall den äldre generationen) brukar säga "nå, inte är det så dåligt".

Livet fortsätter att ticka på oavsett vad vi människor går igenom. Inombords stannar vi upp men utanför rullar allting på som vanligt. Vi är fenomenala på att bygga upp en ny vardag, bara vi inte låter bitterhet och sorg ta över. Med eller utan ögonfransar, kan man ju trots allt göra precis samma saker. Utseendet är ett utanpåverk som gör oss lite gladare,om vi tycker vi ser ok ut.

Jag mötte min blick, som ju var trött, men djupt inne i dom fast det lite jävlar anamma kvar. Visst, gifterna förstörde inte bara cancercellerna utan också mina friska celler fick sig en omgång, men ju mer min kropp blev förfallen utanpå, desto större var fighten och segrarna  inuti. Så gick mitt inre resonemang. Jag hade ju bestämt mej för att segra, och en dag få uppleva att mitt älskade barnbarn får familj.

"Ja, du människa", sa jag högt till mej själv när jag lät blicken vandra från mina ögon till det glesa håret, "vad ska du inte utstå och ändå vilja leva?" Med min envisa styrka, satte jag syrrans virkade ABBAmössa på plats, och gick ut och kramade min käre man, min stöttepelare.