Vad förväntade jag mej av sjukvården när jag rasade ihop för nio år sedan?

Min tro på den svenska sjukvården var stark. Jag trodde att jag skulle få omedelbar hjälp och det fick jag till att börja med. Ambulansen hämtade mej och jag blev inlagd över natten, men då proverna inte visade på några livshotande symtom blev jag hemskickad dagen efter.

Som jag skrivit vid tidigare inlägg blev paniken total. Jag gick från att heltidsarbetat i så många år och nu var jag "inlåst" mellan fyra väggar. Så kände jag mej. Instängd och inlåst. Jag hatade mornarna när jag hörde att min man for iväg till sitt jobb, och visste att min dag skulle bli ännu en dag med att bara försöka överleva.

Paniken i kroppen blev inte bättre av att bli hemskickad utan några som helst planer på hur jag skulle ta mej ur detta. Det var verkligen kaotiskt i min kropp och jag hade trott på mer hjälp med eller utan diagnos.

Vilka åtgärder hade jag då velat få?

Till att börja med precis det som sjukvården gjorde, kontrollera att inget livshotande hade hänt. Steg 2; omedelbart få samtala med någon som tillsammans med mej försökte klargöra hur jag kände mej, vad som hänt osv, steg 3; göra en krisplan för de närmaste dagarna, steg 4; om ingen förbättring skett planera fler åtgärder som samtalsterapi, träffa andra i kris tillsammans med en ansvarig terapeut eller kurator.

Jag hade med andra ord direkt önskat få "verktyg" att jobba med som ett första steg för att förstå vad som hänt och hur jag skulle ta mej ur detta.

Att bli "utkastad" ur sitt vanliga liv, må väldigt dåligt och samtidigt själv försöka hitta utvägar är ingen bra lösning. Vid den tidpunkten upplevde jag att sjukvården var mer fokuserad på hur länge eller hur kort tid jag skulle vara sjukskriven, inte på mitt mående och hur jag skulle bli frisk igen.

Mitt eget fokus gällde också mitt jobb. Bara jag kommer till jobbet så blir allt som vanligt, tänkte jag. Där var vi överens, jag och sjukvården. Jag ville till jobbet så fort som möjligt för att få mitt liv tillbaka, och sjukvården slapp konflikter med försäkringskassan.

Resultatet av det "samarbetet" blev att jag 3 månader efter min kortison behandling, för befarad immunattack mot lillhjärnan, började arbetsträna.

Det var vidrigt.

Tempot på jobbet var högt som vanligt, ljudnivåerna höll på att spränga mitt huvud, ögonen var extremt ljuskänsliga och jag kallsvettades av ansträngning när jag försökte koncentrera mej på arbetsuppgifterna, trots att jag bara fick ett papper i sänder att handskas med. Min arbetsgivare var underbar och försökte hjälpa mej på alla vis, men jag var helt enkelt för sjuk för att vara på en arbetsplats.

På min utsida syntes inte så mycket av det jag genomled och jag gjorde mitt bästa för att döja det. Jag arbetstränade 25 %, vilket motsvarade 2 timmar på jobbet. "Ska du redan gå hem"? fick jag som kommentar ibland av arbetskompisar som inte förstod bättre. De 2 timmarna kändes mer för mej än de heltidsarbete jag utfört tidigare.

Jag stod ut i ca 2 månader. Varje dag när jag kom hem la jag mej på soffan och grät av ansträngning men jag ville inte ge upp. Att vara del av ett sammanhang är så oerhört viktigt för en människa. Och vad tillhörde jag om jag inte hade mitt jobb?

Jag ville alltså inte ge upp. Men jag orkade inte mer. Det var så oerhört påfrestande att vara tillsammans med friska arbetskamrater och försöka göra någon nytta, men bara känna sig misslyckad. Jag kände mej som en börda trots att jag fick mycket stöd av dom flesta och speciellt mycket av min chef.

Ska man verkligen till sitt gamla jobb och arbetsträna för tidigt? Nej, jag tror inte på det. Känsla av att vara misslyckad blir extra stor på en plats där du uträttat så mycket tidigare.

Jag tror på omedelbara insatser av mänsklig gemenskap tillsammans med andra som är drabbade, under ledning av kunniga människor från sjukvården. Jag tror på att man efter en rehabilitering, sakta slussas in i arbetslivet genom att först arbeta med sådant som stärker kropp och själ. I mitt fall blev det arbete i trädgård.

Jag fick en sådan rehabilitering till slut, men det tog 2 år innan den sattes in.

Jag önskar och hoppas att du som är drabbad nu idag får bättre vård, eller!??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...