I övermorgon ska jag få operera bort min port o cath. "Navelsträngen" direkt till mina blodkärl, som smidigt kunnat ta emot gifterna som tog död på cancercellerna.

Sjukvården gav mej en gräddfil när jag fick cancerbeskedet ,och jag är mycket glad över att vår sjukvård kan fungera så bra. Den huvudansvarige läkaren som konstaterade att jag hade äggstockscancer, som opererade mej och som gör efterkontrollerna, är fantastisk duktig.

Jag har tackat honom för det jobb han har gjort och för min del öppnade han en ny dörr mot livet. Ja, jag har tackat honom men han bara ler och säger att "det är du själv som gjort det största jobbet"!

"Navelsträngen" trycker och irriterar lite, men framförallt är den en både fysisk och psykisk påminnelse om det jag gått igenom. Jag vill få bort den nu. Men trots att jag vill det, så kan jag känna ångesten lura bakom hörnet. Min kropp kommer troligtvis aldrig mer att gå med lätta steg till ett sjukhus.

Obehagkänslorna känns. Jag får påminna mej om, att ångest är ett tillstånd som bara existerar i framtiden eller i det som varit. Den som kan konsten att vara mindful, vara i nuet, har ingen ångest.

Jag har blivit duktig på att leva i ögonblicket, men känner att jag just dessa dagar, både är i min kommande operation och får flash backs från alla jobbiga stunder på sjukhuset.

Min syster brukar säga "nu flyger du igen lilla fjäril"  och jag ska ta fasta på det.

När port a cathen är borta är jag inte fängslad längre på något sätt.

Det är bara positivt att gå till sjukhuset på onsdag.