Ett italienskt ordspråk, som kom i min väg, satte igång tankar i mitt huvud; Ge tiden tid. Jag fick direkt en känsla av lugn och ödmjukhet men kände också att jag behövde bena upp det lite.

Efter alla trauman jag stött på och övervunnit, vet jag att det tar tid att hitta tillbaka till livet, eller framförallt att njuta av livet igen. Det går inte, jag kunde iallafall inte det, att känna en stormande glädje från den ena dagen till den andra ,av beskedet att jag skulle överleva.

Dels var kroppen rent fysiskt "misshandlad" av tumörer, operationer, cellgifter och mediciner, men den känslomässiga berg och dalbana jag gick igenom kändes värre att hantera.

Jag minns ett ögonblick , två månader efter min sista behandling, när solen lyste klar och jag gick ut i min trädgård. Hoppfullt böjde jag mej ner över växterna som precis börjat gro. Här måste jag väl ändå hitta glädjen igen!

Men jag kände ingenting, absolut ingenting och då brast det för mej! Jag rusade in och grät hulkande över en förlorad känsla, en frid som jag alltid fått ute i naturen, och nu var allt borta!

Ge tiden tid. Dom flesta av oss tycker att vi har för lite tid. Sanningen är att det vi har mest gott om, det är tid. Från det vi föds till det vi dör finns tiden där, omfamnar oss ständigt dag som natt.

Tiden fortsätter även när vi dör, när just du och jag är borta. Men den tid vi har här på jorden, den är begränsad. Den är inte ens rättvist fördelad. Var och en har sin tid.

Frågan vi alla borde ställa oss är "Vad gör jag med min tid?. Om du tar bort allt du gör som börjar med "jag måste" eller "jag borde", och sätter den tiden på "jag behöver", "jag vill" istället, så tror jag att du kommer att uppleva att du plötsligt fått mer tid.

Vad som händer rent praktiskt är att du gör fler saker som gör dej harmonisk och i balans, och mindre av saker som gör dej stressad och ur form. Summan av kardemumman blir att du mår bra eller mycket bättre.

Glöm aldrig bort att det är din tid på jorden nu och det är du som bestämmer vad du gör med den tiden.

Jag bestämde mej för att fortsätta göra saker som tidigare fått mej att må bra, och jag peppade mej själv med, att jag återigen skulle få känna den njutningsbara lyckan, av en solig morgon i min trädgård.

Jag trodde på tidens läkningskraft. Jag gav tiden tid.