Alla inlägg under april 2010

Av ILOS - 19 april 2010 07:46

Jag mötte min egen trötta blick i spegeln. Kroppens förfall var så påfallande. Håret var glest med många kala fläckar, borta var mitt tjocka lockiga hårsvall.  Inga ögonfransar och bara några strån kvar på ögonbrynen.


Men jag hade vant mej, det kom inga tårar i mina ögon. Dessutom var mitt ansikte slätt o rosigt, pga av kortisonet jag fick äta en vecka efter varje cellgiftsbehandling. Och med lite smink på o peruken på plats så blev det inte så pjåkigt, eller som vi tornedalingar (iallafall den äldre generationen) brukar säga "nå, inte är det så dåligt".


Livet fortsätter att ticka på oavsett vad vi människor går igenom. Inombords stannar vi upp men utanför rullar allting på som vanligt. Vi är fenomenala på att bygga upp en ny vardag, bara vi inte låter bitterhet och sorg ta över. Med eller utan ögonfransar, kan man ju trots allt göra precis samma saker. Utseendet är ett utanpåverk som gör oss lite gladare,om vi tycker vi ser ok ut.


Jag mötte min blick, som ju var trött, men djupt inne i dom fast det lite jävlar anamma kvar. Visst, gifterna förstörde inte bara cancercellerna utan också mina friska celler fick sig en omgång, men ju mer min kropp blev förfallen utanpå, desto större var fighten och segrarna  inuti. Så gick mitt inre resonemang. Jag hade ju bestämt mej för att segra, och en dag få uppleva att mitt älskade barnbarn får familj.


"Ja, du människa", sa jag högt till mej själv när jag lät blicken vandra från mina ögon till det glesa håret, "vad ska du inte utstå och ändå vilja leva?" Med min envisa styrka, satte jag syrrans virkade ABBAmössa på plats, och gick ut och kramade min käre man, min stöttepelare.








Av ILOS - 14 april 2010 15:04

Jag känner djupt för alla människor, de som i 20-30 år arbetat och verkligen velat göra rätt för sig, som drabbats av sjukdom och nu blir jagade med blåslampa.


Det måste vara så oerhört kränkande att bli ifrågasatt, att sitta där med ett intyg från sin läkare som anser att du inte är arbetsför, men ändå inte få sjukpenning!?


Jag anser att människovärdet är i fara! Om de som bestämmer, de folkvalda, anser att de är tillåtet att behandla människor så här illa, då ligger vi alla illa till.


Det kommer inte att dröja länge förrän de helt friska och arbetsföra, kommer att känna sig förmer än den som drabbats av sjukdom. Det är svårt att ta till sig när man är frisk och stark att man faktiskt kan ligga sjuk en vacker dag.


Var finns det sunda förnuftet? Varför ska en människa med ett läkarintyg om sjukdom, behöva förnedra sig att inför personal på arbetsförmedlingen testas för sin arbetsduglighet?


Visst det finns de som bluffar. Men varför ska den mindre procenten som bedrar alltid få bestämma och ligga till grund för vilka regler vi ska ha? Det sunda förnuftet säger att om en människa gjort rätt för sig i många, många år och plötsligt blir sjuk så är det inte självvalt.


Det är tufft och hårt att inte längre orka som förut, att ligga hemma många långa ensamma timmar och oroa sig.

Det är tillräckligt för en människa att orka med  det.Ska man verkligen behöva förnedra sig och krypa för att få en sjukpenning som man själv betalat skatt för?


Jag känner både ilska och rädsla, men vi får inte drabbas av vanmakt. Och till dej som sitter i denna omänskliga båt, vill jag bara säga  "Du är guld värd, låt inte omänskliga regler skymma bilden av dej, du är fortfarande lika mycket värd som när du orkade jobba!"


Av ILOS - 13 april 2010 08:08

Finns det något värde i att bearbeta sina upplevelser? Mitt svar på det är absolut ett ja!


Att nära och kära orkat lyssna och ta emot det svåra jag gått igenom har betytt oerhört mycket. Att prata med en kurator etc är ett komplement, också ett sätt att avlasta de närmaste.


Vad händer då i kroppen när du pratar om och vågar närma dej det svåra? Mina upplevelser är att det till att börja med känns traumatiskt. Det är svårt att närma sig händelser som gör ont och är skrämmande. Helst vill man bara gömma allt och "gräva ner det under jorden".


Att prata om det onda som drabbade mej kändes i hela kroppen som spänningar och obehagkänslor. Det fanns vissa saker som jag inte alls ville nämna den första tiden som tex ordet canser. Jag ville inte heller prata om ögonblicket när jag fick det grymma beskedet att jag hade äggstockscancer.


Ordet cancer var oerhört spänningsladdat för mej när jag var sjuk. Jag ville inte läsa tidningar eller lyssna på radio eller tv om ordet cancer nämndes. Mina anhöriga fick inte prata om sjukdomar överhuvudtaget. Jag berördes så illa av det.


Men ungefär ett halvår efter min sista cellgiftsbehandling vågade jag närma mej, lite i sänder, allt det jag gått igenom. Och nu vet jag att det går genom bearbetning att göra det hemska mindre hemskt. Minnen smulades sönder som rivna pappersark, och framförallt det mest jobbiga har mist sitt grepp om mej.


Idag kan jag utan obehagkänslor prata om allting som har hänt mej. Jag känner ingen rädsla i kroppen och känner mej starkare än någonsin förr.


Att prata igenom sina mörka händelser, det rekommenderar jag verkligen, men att skriva om det är som rena pencillinkuren!





Av ILOS - 12 april 2010 07:56

I takt med att mina cancerprover fortsatte att visa att cellgiftsbehandlingarna gett bra resultat, visade mina anhöriga glädjekänslor och började slappna av. Deras känslokurvor som börjat med chock och förtvivlan, gick nu uppåt men min kurva som börjat med styrka och jävlar anamma hade nu bara rester kvar av livsstyrka.


Några dagar efter den sista cellgiftsbehandlingen bröt jag ihop. Jag antar att vi människor är rustade så, att vi har reservkrafter att ta till för att kämpa för vår överlevnad. Nu var mitt krig slut och jag hade vunnit kampen! Men jag kände ingen glädje, ingen lycka och jag fick skuldkänslor.


Jag kände skuld inför min man, min familj och vänner, för att jag inte jublade av glädje trots att dom bidragit med så mycket i min svåra kamp.


Jag bröt alltså ihop, mina tårar ville aldrig ta slut och jag kände mej bottenlöst förtvivlad. Min stackars man visste inte vad han skulle ta sig till, och ringde till den avdelning där jag fått min behandling.


Jag blev inlagd och min man fick åka hem för att vila upp sig. Läkaren som tog emot förklarade att det var en ganska vanlig reaktion efter den sista cellgiftsbehandlingen. Nu fick kroppen äntligen slappna av och då kom tårarna och sorgen. Det var som det skulle sa han.


Jag låg där ensam i min sjukhussäng och grät och undrade hur mycket tårar en människokropp kunde framkalla. Dagen gick mot kväll och jag kände mej oerhört ensam, utsatt, förvirrad och rädd.


Då hörde jag en kär, välkänd stämma ljuda från korridoren. "Men hon är ju nästan som min mamma också, fast hon är min moster", hörde jag henne förklara till sköterskan, "var är hon?"


Och så kom HON in och svepte med sig en varm våg av kärlek! Älskade systerdotter min! Det var det bästa som kunde hända mej då! Denna underbara tjej kröp ner under täcket hos mej och kramade mej när tårarna svämmade över. Hon bedyrade att dom skulle ta slut, och att det var helsäkert att jag och hon om några veckor skulle sitta i min trädgård och dricka kaffe!


Hela natten stannade hon hos mej och sov i fåtöljen bredvid. Det blev timmar där tårar och skratt avlöste varandra. Ja, vi kunde skratta ihop och fantiserade om att min man lika gärna kunde blivit inlagd för att vila ut, och jag och hon hade varit hemma i vårt hus istället!


Jag for över ån efter vatten, kan man säga. Det sjukhusvården inte kunde erbjuda det kunde HON!


Tidigt nästa morgon hämtade hon kaffe till oss och stannade kvar till dess att min man kom. Jag skrev ut mej den morgonen, det blev bara en dag, en kväll o en natt jag var i det "svarta hålet". Till läkaren sa jag att jag nu förstått att det var ok att gråta och det kunde jag lika gärna göra hemma. Och en natt till skulle inte min systerdotter behöva sova i fåtöljen!


Min kära systerdotter fick rätt! Några veckor senare satt vi i den första varma vårdagen och drack kaffe på verandan!


Jag har beskrivit dej som en vacker regnbåge, där alla färger motsvarar ditt stora känsloregister, och med en skattegömma som aldrig slutar att sina!


TACK FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA!



Tack för din kommentar, jag är hedrad att få vara en av dina guldklimpar!








Av ILOS - 7 april 2010 12:28

Jag vandrade med dödens kalla hand över min på min högra sida, och livets varma hand på den vänstra sidan. För att orka psykiskt insåg jag att jag måste lära mej att inte frukta döden. Döden tar vid när livet inte längre har något kvar att erbjuda.


Det kom ett brev på posten som öppnade mina ögon, och fick mej att förstå hur sjuk jag var. Efter den andra cellgiftsbehandlingen kom ett sjukintyg, där läkaren hade kryssat för att han inte visste hur förloppet skulle gå, och om jag överhuvudtaget skulle återvända till mitt jobb. Det kändes fruktansvärt och traumatiskt att våga ta det till sig.


Idag vet jag att jag har överlevt men har fått nya insikter om livets bräcklighet. Just nu tillbringar jag tid med svärföräldrar som har uppnått en hög ålder, varav en nyligen haft en hjärninfarkt. Det är ju så att för eller senare måste vi alla se döden i vitögat och komma till livets nerförsbacke. Jag märker på mina svärföräldrar att vi är skapta för att klara de flesta påfrestningarna.


Precis som de små barnen lever också åldringarna i en vis mindfulness. De kan konsten att njuta av en god kaka, en god middag, en liten snaps. Jag lär mej hos dom att också fortsätta ta en dag i sänder, inte ta ut sjukdomar och död i förväg, men ändå se det som ett naturligt förlopp att en dag lämna detta jordeliv.


Kan man förbereda sig inför den sista resan? Mentalt försökte jag göra det genom att se döden som den varma sköna vilan, om jag inte skulle lyckas ta mej tillbaka till livet. Men jag tänkte hela tiden att det här skulle jag fixa, jag ville vara kvar ett tag till. Jag ville leva och tänkte ge döden en match.


Jag gick där mellan döden och livet och kämpade för att döden skulle släppa sitt kalla grepp. På alla sätt försökte jag i min vardag efterlikna ett riktigt berikande liv för att hålla livslusten igång.


Döden ville släcka lågan, men jag tillsammans med många närstående tände livets låga för mej gång på gång.


Mitt motto blev "döden, mej ska du få till slut men inte idag och inte imorgon, det får bli en annan gång".





Skapa flashcards