Livet består av så många ingredienser, av vilka du själv lägger dit dom flesta. Hur nogrann är du när du gör  dina val? " Provsmakar" du innan du bestämmer dej, för att det är gott nog för dej?

Är du tillräckligt vaksam över, att ingen annan vid ett obevakat ögonblick, fyller ditt liv med ingredienser som drar energi ifrån dej?

Det är väldigt lätt att låta sig hänföras vid förälskelse och bara bada i romantikens ljus. Du öppnar dej fullständigt, och suger in kärlekens ljuva sötma, men kanske ett och annat slinker in bakvägen, som du med förälskelsens ögon inte ser.

Alla har vi varit med om större och mindre hjärtesorger. Jag tror den största sorgen egentligen ligger i, att den där människan jag blev så kär i, inte existerar på riktigt. Han/hon är en produkt av min strävan att uppnå fullständig lycka.

Lyckan spricker när han/hon inte håller måttet, ändå kan hjärtesorgen vara fullständigt förkrosssande.

Jag önskar att jag i tidiga år hade tänkt mer på mej själv, vad jag vill och vad jag önskar arbeta med, och vem jag vill umgås med. Min önskan hade varit att bara ta med ingredienser i mitt liv som stärker och bygger upp mej. Motgångar får vi alla i olika grad, men ju starkare sköld du byggt upp,desto mer rustad är du att hantera det som kommer.

Mitt misstag har varit att låta andras önskningar gå före mina egna, nästan alltid.

Hur lätt är det inte då att tappa bort sig själv, och det man innerst inne vill?

Men det är aldrig försent. Så länge du livsandas och finns på denna jord, så har du möjlighet att ta tillvara din unika person, och stärka din personlighet.

Börja idag, fundera på vilka saker du vill behålla i ditt liv och vilka du vill ta bort! Det kan gälla både det du sysslar med och dom du träffar!

Jag funderar ibland på hur vi människor är inflätade i varandra med tjänster och gentjänster. Tanken slår mej ibland, hur många gånger vi egentligen gör något för en medmänniska, utan att "kräva" något tillbaka?

Om någon gjort mycket för mej eller dej, kan vi få skuldkänslor och känner verkligen att nu måste vi återgälda detta.

Vi har ett komplicerat förhållande till att ta emot hjälp, kärlek och medmänsklig omtanke. Det är svårt att ta till sig tanken att någon verkligen gör det här för min skull, av kärlek till mej och viljan att hjälpa just mej. Det kan vara vår jantelag, att inte tro att vi är något, som gör det så svårt.

Jag och du måste verkligen älska oss själva, för att kunna tro att vår vän av egen fri vilja gör så mycket gott.

En kunglighet tar emot gåvor, hyllningar etc som en naturlig del av sin vardag, tänk om vi andra också kunde visa uppskattning och med glädje ta emot det vi får? Och då tänker jag inte i första hand på saker, utan på de värdefullaste gåvor en annan människa kan ge, nämligen att ge av sin egen tid för att hjälpa någon.

Det kan ju vara så att ingen egentligen gör något fullt ut för någon annans skull, utan det finns nog alltid några stänk av egen "vinning". Det är ju viktigt , som de flockdjur vi är, att förhålla sig väl till de människor vi behöver mest, för vår egen "överlevnad".

De som gör gott för världens fattiga mår bra själva av denna välgärning eller "bokar" en plats i himlen! Men därmed inte sagt att det är något fel i det. Om det behövs lite egoistiska inslag i det goda vi gör, så är ju det en billig drivkraft!

Men hur känner sig de fattiga människorna i vårt gemensamma jordklot? Hur betynger det dom, att hela tiden ta emot och vara så beroende av vår hjälp? Kommer skuldkänslorna att växa dom över huvudet, eller ser dom det som en självklarhet?

Det kanske är vi som lever i överflöd som är det stora hotet för jordens överlevnad, och med vårt bistånd försöker vi återgälda det vi förstör. Om de fattiga har den synen på oss då blir vi aldrig skuldfria.

Jag försöker tänka varje gång jag gör något för någon annan, vill jag av hjärtat göra detta? Om svaret är ja, känner jag det i hela kroppen att jag verkligen vill hjälpa min vän, och inte kräva gentjänster.

Det du av hjärtat gör värmer så gott i din kropp och själ!

Hemma hos min svärmor finns en vepa i köket där det står "Ingen kan allt men alla kan något". Det stämmer bra. Vi kan alla något riktigt bra, vissa saker halvbra, men ett och annat känner vi oss främmande inför.

Vi är bra på att ställa höga krav på oss själva i tron att alla andra är så mycket duktigare. Jag har haft ganska många olika chefer på mitt jobb, och det har verkligen stämt, att de kvinnliga cheferna ställer högre krav på sig själva än de manliga.

Jag kan inte säga att den ena eller den andra varit bättre eller sämre chef beroende på kön, men sättet att förklara och berätta har varit lättare för de kvinnliga. De har tagit ner fackspråket till en begriplig nivå och plötsligt förstod, iallafall jag, allting så mycket lättare.

Om vi människor, du och jag, kunde bejaka och glädjas över den begåvning vi har, och acceptera att vi inte är fullkomliga, då kunde vi människor mötas på ett annat sätt.

Att börja ett nytt jobb eller få en ny befattning innebär både spänning, stimulans och en stor utmaning. Varför tror så många av oss(speciellt kvinnor) att vi ska kunna jobbet innan vi ens provat på det? Min erfarenhet visar att man kan lugnt tacka ja, när man har både erfarenhet, kunskap och brinner för det jobbet innebär.

Man kan tom med tillförsikt börja med något nytt även om bara nosat lite på ett område. Det viktigaste är att man har intresset och viljan att lära sig nya saker.

Vi har , som sagt, alla olika begåvningar och därmed tillför vi alla olika saker till ett arbete.

Mitt råd till alla som börjar ett nytt arbete, är att ta tillvara den kunskap som redan finns via dina nya arbetskamrater, prata med någon som ev ska sluta, fråga och använd dej av all expertis som finns.

Du ska känna dej trygg i att du är utvald pga av den kunskap just du besitter, din unika förmåga att använda dej av den, och den känslan du har för hur man för ett arbete vidare mot nya mål.

Se på dina nya medarbetare som en del av den helhet som ni tillsammans bildar. Stäng inte ute deras kunskap, ingen begär att just du ska kunna allt. Vi blir alla glada när någon frågar om råd och hjälp!

Jag tyckte om att jobba tillsammans med olika åldersgrupper. De yngre blåste liv i det invanda och blåste bort förlegade rutiner, de äldre gav stadga och stabilitet.

Vi behövs allihop!

Ett kluvet ordspråk. Är det verkligen bättre att fly problemen än att ta upp striden?

Jag skulle vilja ändra det till  "håll upp din bästa sköld o fäkta stilla, fly när du fäktar illa!"

När min kropp hade svårt att hitta ro, när själen fladdrade och flög och inte hittade sin mjuka kudde att vila på, då flydde jag!

Jag reste, inte långa sträckor, men jag klev på närmaste buss och tog turer. När jag steg på, tog jag paus från våndan, lämnade skiten hemma och var i nuet. Det var en stilla ro, att sitta i tystnad med okända människor och titta ut på naturen, husen som gled förbi.

Jag laddade mina batterier, stärkte min kropp och själ genom denna "vila". Hemma var det svårt att sitta stilla, att bara vara, men när jag reste kunde jag sitta och ändå gjorde jag någonting. Det var uppfriskande att känna bussens rörelse i kroppen. Dessutom hittade jag en "flock" att vara tillsammans med under turen, jag slapp känslan av utanförskap en stund.

Väl hemma igen kunde jag ta fram min bästa sköld och fortsätta stilla fäkta!

När vardagen bjuder på alltför tufft motstånd gäller det att fokusera bakåt och framåt i tiden.

Ibland är nutiden bara too much, och det där med mindfulness känns överansträngt. Hur orkar man vara här och nu, när det just nu är så himla jobbigt?

Mina svåra dagar var som ett långt pärlband med svarta pärlor, dag som natt. I vanliga fall får vi människor uppleva en svart pärla då och då, men däremmellan de gladaste gula och röda.  Därför orkar vi.

När de svarta pärlbandet är så långt att det aldrig verkar ta slut, om inte döden befriar dej, då behöver du ta till de djupaste krafter du har i ditt inre. Lita på att dom finns, och låt döden vänta förgäves.

Jag försökte se bakåt i mitt liv och hitta någonting som gett mej både stor glädje och harmoni. Trots mitt svåra tillstånd lyckades jag känna hur det kändes då, och den känslan överförde jag till hur det skulle kännas i framtiden när jag var frisk.

På så vis nyttjade jag mindfulness, trots allt, och fick några minuters frist från plågan. Varje dag förskte jag förlänga den där stunden, där jag kunde känna lite behagliga känslor. Jag såg inom mej hur dessa behagliga känslor skulle växa sig allt större, och slutligen ta kontrollen, och besegra över det obehagliga tillståndet.

Det gav mej en stor tillfredställelse att känna, att det fanns delar i mitt fysiska och psykiska tillstånd jag kunde styra över.

Våga stå ut och förlita på att allting ordnar sig!

En dikt;

Jag längtar efter friheten

att bara vara

att andas lätt

utan tankar

Jag längtar ut ur min kropp

få flyga fritt

släppa alla tyngder

bara andas ut.

Att vara ensam kan vara ett sätt att ladda batterierna. Jag tror att alla, som inte söker all sin bekräftelse genom att bli sedd av andra, mår gott av ensamhet då och då.

Att våga vara ensam är att våga möta sig själv. Det är också en möjlighet att totalt koppla bort andra människosr krav,och du kan vara dej själv till hundra procent.

Den som mår bra i sin ensamhet har kommit långt i sin mänskliga utveckling, anser jag. Jag tror att kunskapen om den egna personen är stor då, och man känner sig trygg med sig själv. Kontakten med andra människor blir mer berikande och stimulerande, du behöver inte söka kickar och utmaningar för att bekräfta dej.

Vid dina möten med andra människor bär du din egen kostym, dvs du behöver inte kamoflera dej genom att vara någon annan till lags, eller göra saker för att hamna i blickpunkten.

Det är en helt underbar känsla att möta andra på gott och ont, utan oro för att du inte ska bli omtyckt. När du blivit din egen bästa vän, då är du också medveten om att alla inte passar för dej, likaväl som du inte tilltalar alla.

Det är inget konstigare än så. Vi söker oss till den flock där vi hör hemma, och gör lite blixtvisiter hos andra. Men du är ok precis som du är, och med din egen kostym blir det lättare att hitta de som passar bäst för dej att umgås med.

Så ensamheten kan verkligen vara till godo. Men inte alltid. Ensamheten är ett gissel när du ofrivilligt slängs in i den.

Det är mina värsta minnen från mina två sjukdomstider, ensamheten. Eftersom jag hade ett jobb där jag hela tiden fick bekräftelser på gott och ont, blev det svårt att leva utan dessa. Jag fick en stark känsla av meningslöshet, oavsett vad jag gjorde.

Men till slut förstod jag att den känslan berodde på att andras åsikter, ofta chefens, fått flytta in i mej. Det blev så att det vad hon/han tyckte och bestämde blev ju det som var rätt. Jag, precis som andra på sina arbetsplatser, börjar sakta men säkert förlita sig mindre och mindre på den egna känslan, vad som är rätt eller fel för mej.

När dom inre redskapen får vika för dom yttre, då är det inte så konstigt att ensamheten blir rentav obehaglig. Om du dessutom pga sjukdom ska lära dej hantera din ensamhet, då blir det tufft.

Men du ska veta, det går att träna upp sin egen förmåga igen. Du får ta fram dina egna redskap och plöja fram de egenskaper, åsikter, tankar mm som är genuina för just dej!

I ensamhet möter du din egen kostym.

Tack Johan för din kommentar, välkommen åter!

Låna en stund

av Dina drömmar

till min verklighet

Dina rosafärgade

nyfödda vakendrömmar

utan naggade kanter

Så slumrar jag

i Din sköna dröm

glömmer trötta tankar.

Om Du bara skulle

våga

släppa mina vingar

fria

följa mej med dina

ögon

Se hur jag kan

flyga

vild och obestämt

galet

Om Du bara skulle

våga

ge mej lite luft

andrum

Lär dej känna

mej

Insup mina nya

färger

Om Du skulle

våga

då fick jag andas

ut

i luftakrobatik

fritt

flyga till en

stjärna

dansa på en

måne

sväva högt i det

blå

rentav hoppa hage

inomhus

Om Du kunde släppa

oron

jag flyger ej så

långt

Min längtan är

stark

att fritt andas

ut

och sedan vila

tryggt

i din underbara

famn.