Jag kan få tårar i ögonen när jag går omkring i min trädgård och ser hur växterna kämpar för att slå ut sina blad. De går i födslovånda.

Varenda knopp tar i så den faktiskt spricker ut till slut. Visst är det ett under utan dess like. Tänk att få uppleva detta varje vår, som du har förmånen att få gå på denna underbara jord.

Vi borde alla uppskatta det bättre. Bara tänk vad vackert det är när björkarna slagit ut sina första ljus, ljusgröna blad. Det riktigt skimrar om skogen! Eller när gräsmattan plötsligt är grön igen.

Och vem mår inte gott kisande mot solen, när de första strålarna värmer kinden!?

Det är livet.

Och vi människor är en del av detta. Men där naturen är generös mot olikluktande, annorlunda utseende, kanske kulturellt avvikande t om, är vi människor kritiska och vill stöta bort de som inte låter eller ser ut som vi.

Om vi skulle sluta kalla maskrosen för ogräs och istället beundra dess urkraft att ta sig upp där man minst förväntar sig. Liknande urkrafter besitter många människor också. Då tänker jag på ljusmänniskor jag skrivit om tidigare.

Ljusmänniskorna ger sig inte. De kämpar för sin och andras rätt.

Jag känner mej berusad av naturen när våren kommer. Jag fylls av den generösa kraft naturen delar med sig. Ljusmänniskorna som går här på jorden har samma förmåga. I deras sällskap blir man stark och likt naturen fyller de också sina medmänniskor med förnyat hopp.

Mina ögon fylls av tårar och jag känner respekt.