En kort stund satt jag i dödens väntrum, men snart öppnade livet sin dörr lite försiktigt på glänt, och hoppet tändes.

Det är tungt att andas i dödens väntrum, och den hemska tanken att "nu kan jag dö" är svårt att ta till sig. Men på något sätt gör man det. Jag gjorde det. I tankarna började jag summera mitt liv, tänkte på min underbara familj, mina fina släktingar och vänner och blev varm inombords.

Det är inte alla förunnat att få så mycket värme och stöd, som jag fick under mina svåra år. Jag vet att så många kämpar på den gråa vägen helt ensamma. Ingen som tröstar,inga kramar, ingen som följer med till behandlingar, ingen som ringer. Och det känns förskräckligt att det kan vara så.

I dödens väntrum är spänningen gastkramande, olidlig, men bara man vågar ta döden i hand så lättar det. Döden är inte bara av ondo. Döden innebär att livet på jorden är fullbordat och avslutat. Om döden har annat än den eviga vilan att erbjuda, det återstår att se. Och lugn och ro är inget att vara rädd för, och om det finns något mer, kanske vi har något att se framemot?!

Jag summerade mitt liv, och insåg att år 2007 började med en av mitt livs mest underbara upplevelse.  Jag blev mormor till en fantastisk vacker pojke, som jag älskar över allt annat här på jorden. År 2007 slutade med att jag satt i detta mörka väntrum och väntade på besked. Ett år med livet och döden i samspel!

Min lille pojke som gett mitt liv starkare färger, än lekfullare sinne, och så mycket kärlek, att jag förundras över hur vackert livet kan vara. Jag är helt säker på, att all den kärlek jag fick av honom, hjälpte till att öppna livets dörr igen.

När jag såg att ljuset lyste från livets sol, tänkte jag på alla resor som jag och min man gjort tillsammans. Ingen, absolut ingen resa ångrade jag. Jag var så tacksam, över att vi inte hört till dom, som bestämt att vi skulle resa sedan när vi blev pensionärer.

 Lev ut ditt liv innan det är försent! Livet kan vara så vansinnigt underbart men man måste vilja det!