Det är 2,5 år sedan jag fick den laddade diagnosen; äggstockscancer! Igår frågade jag min dotter, som är cancerforskare, hur prognosen såg ut vid en sådan sjukdom. Hon svarade; du hade 20 % chans att överleva!

Jag hade ingen aning om detta, trots att jag visste att det kunde vara en svårbehandlad cancerform. Det var inte så att min läkare ville mörklägga något, tvärtom talar dom om allting. Men jag hade bestämt mej för att inte bry mej om någon prognos, eller hur det hade sett ut inne i min kropp vid operationen, eller vad läkarna trodde hur det skulle gå för mej.

Jag har alltid haft en tilltro till möjligheten att påverka, genom att tänka positivt, och  för att tro på mej själv, och kroppens egen förmåga att läka, tillsammans med de hjälpmedel sjukvården kan erbjuda. Det förvånar alltså inte mej, att forskningen nu visar positiva förändringar i hjärnan vid ett positivt tänkande.

Med beslutsamhet gick jag in för att på olika sätt stärka både kropp och själ, ta emot den hjälp jag fick, av mina närmaste och utav sjukvården. Jag ställde aldrig en fråga som handlade om den sjukdom som fanns i min kropp, istället frågade jag vad jag kunde/fick göra trots sjukdomen, vilka saker som var till fördel för mej.

Varför jag gjorde det, var för att jag såg ingen anledning för mej att få veta hur illa det var, för om jag ändå skulle dö, ville jag leva så gott det gick den tid jag hade kvar. Jag hade just då ingen som helst nytta av att veta en sådan negativ prognos. Jag är glad för att jag aldrig frågade!

Idag 2,5 år senare vet jag ganska mycket om hur det var ställt med mej då. Men tiden har fått ha sin gång, och ju friskare jag har blivit ju fler frågor har jag ställt, främst till min dotter.

Idag skapar svaren inga spänningar i min kropp, ingen oro. Då hade dom defenitivt gjort det, och tagit ifrån mej massor av positiv energi. Jag är glad att jag fick tillfriskna utan att veta prognosen!