Vänner är ett vackert ord. Vänskap rymmer ännu mer. Det heter att vara vänner men att känna, ge  eller ta emot vänskap.

Vad innebär det? Vad betyder det egentligen? Att vara vänner kan kännas lite kravlöst, men så fort du för en relation till ett högre plan handlar det om vänskap.

Att bara smaka på ordet vänskap gör mej varm om hjärtat. Som en mjuk dunig kudde, som man tryggt kan lägga sitt huvud på.

Du kan ha gett och fått vänskap som du idag lämnat bakom dej, men riktig vänskap lämnar kvar rosenblad i ditt hjärta, även om kontakten är bruten. Riktig vänskap kan återuppstå när som helst.

Vänner däremot kan komma och gå och ha många olika funktioner i ditt liv. De fyller upp ditt sociala engagemang, de kommer på kalas, ni språkas vid när ni träffas, ni går en kurs ihop etc.

Men vilka finns kvar när du som bäst behöver dom? De som "bara" är vänner kan bli de som aldrig mer hör av sig. Jag tror att du behöver utveckla en vänskap med de vänner du aldrig vill mista. Det är viktigt att se vilka de är!

Jag vet vilka vänner jag har, där vi känner ömsesidig vänskap. Det ordet innefattar för mej förtroende, viljan att träffas, konsten att lyssna, att gå hem uppfylld av energi efter ett möte, känna glädje av att ha varandra som vänner.

Några vänner har funnits med mej i hela mitt liv. Jag vet att just de aldrig kommer att försvinna, vår vänskap kommer att räcka livet ut.

Men med tiden som går, och olika öden som drabbar oss, kan även vänskap förändras. Ibland kan vi må bra av att hitta nya vänner, och känna att vi utvecklas åt ett håll som ger förnyad kraft och inspiration.

Det är också kravlöst och skönt med vänner, där bara ett gemensamt intresse förenar en. Vi behöver många sådana vänner, och några få med djup vänskap.

Jag har en ny vän som efter kort tid betyder väldigt mycket. Vi har gått från att vara vänner till att känna vänskap. Hon berikar mitt liv med våra djupa samtal men också med de lättsamma.Vi kan skratta som tonåringar tillsammans, men vi kan också gråta eller bli arga över livets förtretligheter.

Jag vet, det är få förunnat att hitta nya vänner där det finns vänskap.

Jag är djupt tacksam och glad över livet som gav oss en chans att lära känna varandra på djupet!

När jag umgås med mitt lilla barnbarn som är tre år, försöker jag se livet ur hans perspektiv. Det är så mycket han vill lära sig, utforska, prova på. Inga faror skrämmer honom, inga höjder är för höga , inga stenar är för vassa.

Som vuxen går jag bredvid honom och leder honom med varsam hand bort från de farligaste ställen. Jag undviker att bli arg eller upprörd, för i hans värld är det inte meningen att göra oss vuxna arga. För honom är det tröttsamt och energikrävande med alla vuxna som påpekar och förmanar.

Men han måste ju lära sig vad som är farligt, hur man ska bete sig tillsammans med andra, för att inte skada sig själv eller någon annan. Och han behöver all kunskap för att passa in i den mänskliga gemenskapen, för att få den sociala kompetensen. Att vara utstött, att inte få tillhöra en flock det är ju förödande.

Om han är arg eller ledsen, då finns jag där för honom. Han får ha sin mormor som ett bollplank för dessa känslor som kan kännas jobbiga. När han är lugn och harmonisk, när han mår bra, då passar jag på att prata om farorna, hur man ska bete sig mot varandra, vad man kanske ska undvika.

Allt detta får han ju också från sina fina föräldrar, men jag tror att vi äldre är den där oasen, där de små får pusta ut, där kraven är minimala och där upptäckarlusten får frodas!

Se livet ur barnets perspektiv, det är som att återfödas!