Jag fick frågan hur det kändes för mej att tappa krafterna, att inte fungera normalt varken fysiskt eller psykiskt. Den fysiska delen bestod i en kropp som inte hade ork att utföra någonting, och en hjärna som inte orkade tänka, fokusera och koncentrera sig. Den psykiska delen handlade mest om rädslan att befinna mej i detta konstiga tillstånd.

Att tappa kontrollen, det är vad det handlar om. Jag beskrev det som att det kändes som om jag satt ensam i en båt, omgiven av höga vågor i öppet hav. Långt, långt borta kunde jag skymta land, men det kändes mej övermäktigt att orka ro denna båt till säkerhet.

Men vad gör man? Vi gör alla så gott vi kan, det vi orkar med. Vilka val finns det?

Jag kände inte längre igen min kropp, de välkända normala funktionerna var utbytta. Denna båt som jag skulle ro iland tog in vatten hela tiden. Det fanns stunder när jag ville ge upp, men tanken på min familj och speciellt min dotter gjorde att jag kämpade på.

Jag lärde känna min "nya" kropp och började samarbeta. Kraven att orka tog jag bort, alla måsten försvann. Jag slutade kämpa emot och lät mej själv falla. Mina tankar som cirkulerade som en bisvärm runt huvudet, försökte jag reducera. Minnet som svek mej ersattes med lappar. Alla funktioner som var förändrade accepterade jag. Tack vare det minskade rädslan något och jag blev lite mer balanserad.

Vi är alla ensamma i vår kamp för att bli friska, även om familj, vänner och sjukvård gör sin del, så har du själv huvudansvaret.

Så fort jag insett det, att det inte kommer någon prins på sin vita häst och räddar mej, så kopplades min överlevnadsinstinkt på. Den hjälper till ,så att du hittar de rätta sakerna att göra, det som är rätt för just dej.

I min båt var jag ensam och kämpade, men den dagen jag steg iland igen var jag stark och visste hur det var att falla. men viktigast hur man tar sig upp igen!

Vår tid här på livet är som ett pärlband av ögonblick. Stunder av lycka och glädje varvas med stunder av nedstämdhet och håglöshet.

Du har säkert, precis som jag, önskat att du kunde frysa in tiden, när allting känns perfekt. Att få njuta av den gosiga varma känslan i kroppen, som berusar dej med livsglädje.

Men tiden är omutlig, den går stadigt framåt utan att blicka bakåt. Den tar ingen hänsyn till, att just jag eller du vill få stanna en liten stund till, i det där ögonblicket som är så ljuvt.

Tiden har sin egen rättvisa. När jag var sjuk, var nästan varje ögonblick som tog slut en gudagåva. För mej var framtiden en tid, då livet kanske skulle bli värt att leva igen. Så hoppades jag, men kände också bävan i mitt hjärta vid tanken på att jag levde mina sista dagar, utan en framtid.

Dessa tankar lärde mej att fokusera på ögonblicken, och vårda kärleken i livet och till livet.

Du får inte tillbaka dina ögonblick. Du måste ge dej hän till hundra procent och suga på det goda, och ladda dina batterier med kärlek.

Alla mina svåra ögonblick överlevde jag ganska väl genom att ,så gott det gick, låta tankarna vila i det där kärleksladdade stunderna.

"I detta ögonblick ser jag dej, du ger mej lusten att leva, i nästa ögonblick är du fjärran ifrån mej, men inom mej vårdar jag ögonblicket jag såg dej, du liv som lyser kärlek över oss alla, som vågar ta emot".

Vänner är ett vackert ord. Vänskap rymmer ännu mer. Det heter att vara vänner men att känna, ge  eller ta emot vänskap.

Vad innebär det? Vad betyder det egentligen? Att vara vänner kan kännas lite kravlöst, men så fort du för en relation till ett högre plan handlar det om vänskap.

Att bara smaka på ordet vänskap gör mej varm om hjärtat. Som en mjuk dunig kudde, som man tryggt kan lägga sitt huvud på.

Du kan ha gett och fått vänskap som du idag lämnat bakom dej, men riktig vänskap lämnar kvar rosenblad i ditt hjärta, även om kontakten är bruten. Riktig vänskap kan återuppstå när som helst.

Vänner däremot kan komma och gå och ha många olika funktioner i ditt liv. De fyller upp ditt sociala engagemang, de kommer på kalas, ni språkas vid när ni träffas, ni går en kurs ihop etc.

Men vilka finns kvar när du som bäst behöver dom? De som "bara" är vänner kan bli de som aldrig mer hör av sig. Jag tror att du behöver utveckla en vänskap med de vänner du aldrig vill mista. Det är viktigt att se vilka de är!

Jag vet vilka vänner jag har, där vi känner ömsesidig vänskap. Det ordet innefattar för mej förtroende, viljan att träffas, konsten att lyssna, att gå hem uppfylld av energi efter ett möte, känna glädje av att ha varandra som vänner.

Några vänner har funnits med mej i hela mitt liv. Jag vet att just de aldrig kommer att försvinna, vår vänskap kommer att räcka livet ut.

Men med tiden som går, och olika öden som drabbar oss, kan även vänskap förändras. Ibland kan vi må bra av att hitta nya vänner, och känna att vi utvecklas åt ett håll som ger förnyad kraft och inspiration.

Det är också kravlöst och skönt med vänner, där bara ett gemensamt intresse förenar en. Vi behöver många sådana vänner, och några få med djup vänskap.

Jag har en ny vän som efter kort tid betyder väldigt mycket. Vi har gått från att vara vänner till att känna vänskap. Hon berikar mitt liv med våra djupa samtal men också med de lättsamma.Vi kan skratta som tonåringar tillsammans, men vi kan också gråta eller bli arga över livets förtretligheter.

Jag vet, det är få förunnat att hitta nya vänner där det finns vänskap.

Jag är djupt tacksam och glad över livet som gav oss en chans att lära känna varandra på djupet!

När jag umgås med mitt lilla barnbarn som är tre år, försöker jag se livet ur hans perspektiv. Det är så mycket han vill lära sig, utforska, prova på. Inga faror skrämmer honom, inga höjder är för höga , inga stenar är för vassa.

Som vuxen går jag bredvid honom och leder honom med varsam hand bort från de farligaste ställen. Jag undviker att bli arg eller upprörd, för i hans värld är det inte meningen att göra oss vuxna arga. För honom är det tröttsamt och energikrävande med alla vuxna som påpekar och förmanar.

Men han måste ju lära sig vad som är farligt, hur man ska bete sig tillsammans med andra, för att inte skada sig själv eller någon annan. Och han behöver all kunskap för att passa in i den mänskliga gemenskapen, för att få den sociala kompetensen. Att vara utstött, att inte få tillhöra en flock det är ju förödande.

Om han är arg eller ledsen, då finns jag där för honom. Han får ha sin mormor som ett bollplank för dessa känslor som kan kännas jobbiga. När han är lugn och harmonisk, när han mår bra, då passar jag på att prata om farorna, hur man ska bete sig mot varandra, vad man kanske ska undvika.

Allt detta får han ju också från sina fina föräldrar, men jag tror att vi äldre är den där oasen, där de små får pusta ut, där kraven är minimala och där upptäckarlusten får frodas!

Se livet ur barnets perspektiv, det är som att återfödas!

Det är 2,5 år sedan jag fick den laddade diagnosen; äggstockscancer! Igår frågade jag min dotter, som är cancerforskare, hur prognosen såg ut vid en sådan sjukdom. Hon svarade; du hade 20 % chans att överleva!

Jag hade ingen aning om detta, trots att jag visste att det kunde vara en svårbehandlad cancerform. Det var inte så att min läkare ville mörklägga något, tvärtom talar dom om allting. Men jag hade bestämt mej för att inte bry mej om någon prognos, eller hur det hade sett ut inne i min kropp vid operationen, eller vad läkarna trodde hur det skulle gå för mej.

Jag har alltid haft en tilltro till möjligheten att påverka, genom att tänka positivt, och  för att tro på mej själv, och kroppens egen förmåga att läka, tillsammans med de hjälpmedel sjukvården kan erbjuda. Det förvånar alltså inte mej, att forskningen nu visar positiva förändringar i hjärnan vid ett positivt tänkande.

Med beslutsamhet gick jag in för att på olika sätt stärka både kropp och själ, ta emot den hjälp jag fick, av mina närmaste och utav sjukvården. Jag ställde aldrig en fråga som handlade om den sjukdom som fanns i min kropp, istället frågade jag vad jag kunde/fick göra trots sjukdomen, vilka saker som var till fördel för mej.

Varför jag gjorde det, var för att jag såg ingen anledning för mej att få veta hur illa det var, för om jag ändå skulle dö, ville jag leva så gott det gick den tid jag hade kvar. Jag hade just då ingen som helst nytta av att veta en sådan negativ prognos. Jag är glad för att jag aldrig frågade!

Idag 2,5 år senare vet jag ganska mycket om hur det var ställt med mej då. Men tiden har fått ha sin gång, och ju friskare jag har blivit ju fler frågor har jag ställt, främst till min dotter.

Idag skapar svaren inga spänningar i min kropp, ingen oro. Då hade dom defenitivt gjort det, och tagit ifrån mej massor av positiv energi. Jag är glad att jag fick tillfriskna utan att veta prognosen!

Att  komma tillbaka till livet när man inte levt fullt ut, bara överlevt timme för timme dag för dag, är inte så lätt. Det är tyvärr inte så enkelt att du plötsligt känner dej som vanligt igen, du kanske aldrig mer blir dej lik.

Men jag lovar dej, du kommer tillbaka till livet! Steg för steg återerövrar du marken där dina tidigare spår går, där du redan plöjt en stig. Du kommer också att upptäcka nya stigar på livets väg, som du får på köpet pga din genomlevda sjukdom/kraftlöshet.

Dina sinnen är fördjupade, din empati är ännu större, livets sötma smakar än bättre, alla bagateller är verkligen bagateller, din lust att upptäcka och prova på nya saker blir större, men också dina tårar kan bli fler, och du bär på en sorg som sakta läker.

Men det tar tid och du behöver påbörja din väg tillbaka så fort som möjligt! Du kan inte sitta ner och vänta på att du ska må bra, innan du gör det. Har du sett någon som blivit avkastad av en häst, sätta sig ned och vänta till dess rädslan försvinner, har du sett någon som ska lära sig cykla, bara sitta ner och vänta på att förmågan ska komma?

Nej du måste tvinga dej att ta stegen ut igen. Det gör inget och händer ingenting, även om människor i din omgivning ser att du mår dåligt. Alla förstår,och gör dom inte det, är det ingenting som du ska belasta dej för. Det kan kännas extra svårt, att första gången träffa vänner efter sin sjukdom. Då känns det naturligt att du eller vännen på något sätt kommenterar det inträffade, och du kan rentav må dåligt av att behöva prata om det, eftersom du är mitt uppe i din egen bearbetning.

Du ska veta att det är just det din bearbetning går ut på, att prata och åter prata om det inträffade. Se på dina lyssnande vänner som livets gåva, och en hjälp för dej att gå vidare. Ingen begär att du ska må bra över en handvändning!

Utsätt dej sakta men säkert för olika "prövningar" som att handla, kallprata med grannen, resa bort osv. Redan när du andra gången gör någonting, känns det redan bättre.

Tiden efteråt är turbulent, sorg och glädje flätas om vartannat. Men du har tiden på din sida, och din fläta blir starkare för vare dag som går. Dina tårar, ditt skratt, dina tankar, nära och käras tröst, allt detta varvas i din egen fläta, gjord av livets ingredienser.

Var rädd om dej men låt inte rädslan hindra dej från att leva igen!

En kort stund satt jag i dödens väntrum, men snart öppnade livet sin dörr lite försiktigt på glänt, och hoppet tändes.

Det är tungt att andas i dödens väntrum, och den hemska tanken att "nu kan jag dö" är svårt att ta till sig. Men på något sätt gör man det. Jag gjorde det. I tankarna började jag summera mitt liv, tänkte på min underbara familj, mina fina släktingar och vänner och blev varm inombords.

Det är inte alla förunnat att få så mycket värme och stöd, som jag fick under mina svåra år. Jag vet att så många kämpar på den gråa vägen helt ensamma. Ingen som tröstar,inga kramar, ingen som följer med till behandlingar, ingen som ringer. Och det känns förskräckligt att det kan vara så.

I dödens väntrum är spänningen gastkramande, olidlig, men bara man vågar ta döden i hand så lättar det. Döden är inte bara av ondo. Döden innebär att livet på jorden är fullbordat och avslutat. Om döden har annat än den eviga vilan att erbjuda, det återstår att se. Och lugn och ro är inget att vara rädd för, och om det finns något mer, kanske vi har något att se framemot?!

Jag summerade mitt liv, och insåg att år 2007 började med en av mitt livs mest underbara upplevelse.  Jag blev mormor till en fantastisk vacker pojke, som jag älskar över allt annat här på jorden. År 2007 slutade med att jag satt i detta mörka väntrum och väntade på besked. Ett år med livet och döden i samspel!

Min lille pojke som gett mitt liv starkare färger, än lekfullare sinne, och så mycket kärlek, att jag förundras över hur vackert livet kan vara. Jag är helt säker på, att all den kärlek jag fick av honom, hjälpte till att öppna livets dörr igen.

När jag såg att ljuset lyste från livets sol, tänkte jag på alla resor som jag och min man gjort tillsammans. Ingen, absolut ingen resa ångrade jag. Jag var så tacksam, över att vi inte hört till dom, som bestämt att vi skulle resa sedan när vi blev pensionärer.

 Lev ut ditt liv innan det är försent! Livet kan vara så vansinnigt underbart men man måste vilja det!

När du inte mår bra fysiskt eller psykiskt, och du har svårt att hitta en utväg ur det hela, drar tankeverksamheten igång.

Som en inkallad tekniker gör hjärnan research, och försöker identifiera felet och hjälpa dej att hitta balans i tillvaron igen. Du upplever det som om hjärnan ångar, likt ett hett bastuaggregat, när vattnet träffar stenarna!

Din tankeverksamhet är nu på en extremt hög nivå. Du undrar vad som hänt, hur du ska komma ur det hela, vem som kan hjälpa dej, varför har du drabbats, hur ska det bli med sjukskrivning, ska jag orka jobba osv

Hela dagen går tankarna runt, runt och denna felsökning får en motsatt verkan. Stressen i din kropp blir större, du sover sämre, du känner dej rädd, du kan kallsvettas, du kan få hjärtklappning mm. Ditt minne fungerar sämre, du har inte förmågan att fokusera tillräckligt mycket, för att komma ihåg saker som du gjorde när du var frisk.

Jag tror det är mycket viktigt att sjukvården kan lägga in en plan, för hur just du ska bli frisk, och först därefter kontrollera din arbetsförmåga. Då reduceras en del av din oro, och det blir lättare för dej att försöka slappna av.

När tankeverksamheten "brinner" är det nästan omöjligt att få någon ro i kroppen. Du motarbetar dej själv, och din i grunden självläkande kropp blir bara sjukare. Kroppen och själen behöver lugn och ro för att hela sig.

Ge makten tillbaka till läkaren, låt henne/honom tillsammans med ett team, bestående av arbetsterapeuter, psykologer etc, hjälpa människor att bli friska!

Kasta inte stenar på den som redan ligger!