Jag är en stressonist. En ganska "nykter" sådan men ändå för alltid stressonist.

För en nykter alkoholist eller tom en fd nikotinist, är hjärnan för alltid  vidöppen och mottaglig för dessa droger, precis som stressen är för en stressonist om du en gång blivit utbränd/utmattad/kraftlös.

 Jag kallar även stressen för en drog, det var det där med honungsfällan och kickar som vi söker i livet, som lockar och pockar så du blir fartblind.

Skillnaden mellan dessa droger är att du absolut inte kan dricka alkohol, helst inte röka eller snusa mer, om du är nykter alkholist eller slutat använda nikotin. Risken att du trillar dit igen är farligt stor.

Vad händer då med en stressonist? Ja, jag kan bara tala för mej själv och mina upplevelser i kroppen.

Idag tolererar jag stress bättre än åren efter jag rasade ihop. Men jag är långt borta ifrån en normal stresstolerans, det som en gång var normalt för mej.

Jag kan bli övermodig och tro att allt är som vanligt i min kropp, tro att jag blivit helt frisk. För det är så idag att om jag lever ett stilla liv, varvat med vila och energifyllda sysselsättningar och mindre av energikrävande, då mår jag ganska bra.

Jag behöver planera allting i god tid, veta flera dagar i förväg vad jag ska delta i eller göra., och jag måste alltid se till att det finns utrymme för vila och lugn och ro.I mitt friska liv var jag spontan och tyckte illa om rutiner och "överdrivet"

planerande.

Men hur jag än försöker sköta mej och planera väl så fungerar det inte alltid. Som de flesta andra så konfronteras jag med olika relationer ; min partner, övrig familj och vänner. Plötsligt händer saker som kastar all planering omkull.

Det kan vara det mest triviala saker, som en plötslig omplanering av en resa eller andra saker som kräver engagemang och samarbete med andra.

Ibland känns det ok för mej men ibland blir det för mycket. Då känns det som om min hjärna slår igen alla mottagningskanaler. Jag hör ¨tex vad min partner säger, men informationen fastnar inte. Det känns som om jag står mitt i en högbrusande fors som stänger igen både min hörsel och förmåga att fokusera. Det värker i hjärtat och händerna blir iskalla, jag känner mej yr och svettas.

Jag blir rädd, men inte som tidigare. Nu vet jag att kroppen alarmerar och för mej gäller det att släppa dessa måsten som pockar på.Jag måste konversera med min hjärna, och tala om att det inte alls är något stressigt som pågår, och be den stänga av alarmknappen.

I regel tar jag en lugn promenad, jag går extra sakta för att "lugna ner mej". Jag kan sätta mer ner, och skriva upp vad som förväntas av mej, och fokusera på en sak i sänder, i lugn takt.

Jag tycker inte om det. I mitt friska liv hade jag många bollar i luften nu får jag vara glad om jag fångar en boll. Men det är bara att gilla läget.

Det kanske finns något sunt i att vara en stressonist!?

Jag kan få tårar i ögonen när jag går omkring i min trädgård och ser hur växterna kämpar för att slå ut sina blad. De går i födslovånda.

Varenda knopp tar i så den faktiskt spricker ut till slut. Visst är det ett under utan dess like. Tänk att få uppleva detta varje vår, som du har förmånen att få gå på denna underbara jord.

Vi borde alla uppskatta det bättre. Bara tänk vad vackert det är när björkarna slagit ut sina första ljus, ljusgröna blad. Det riktigt skimrar om skogen! Eller när gräsmattan plötsligt är grön igen.

Och vem mår inte gott kisande mot solen, när de första strålarna värmer kinden!?

Det är livet.

Och vi människor är en del av detta. Men där naturen är generös mot olikluktande, annorlunda utseende, kanske kulturellt avvikande t om, är vi människor kritiska och vill stöta bort de som inte låter eller ser ut som vi.

Om vi skulle sluta kalla maskrosen för ogräs och istället beundra dess urkraft att ta sig upp där man minst förväntar sig. Liknande urkrafter besitter många människor också. Då tänker jag på ljusmänniskor jag skrivit om tidigare.

Ljusmänniskorna ger sig inte. De kämpar för sin och andras rätt.

Jag känner mej berusad av naturen när våren kommer. Jag fylls av den generösa kraft naturen delar med sig. Ljusmänniskorna som går här på jorden har samma förmåga. I deras sällskap blir man stark och likt naturen fyller de också sina medmänniskor med förnyat hopp.

Mina ögon fylls av tårar och jag känner respekt.

Jag vet att många kanske tycker, att jag är en jobbig optimist och rentav hurtig.

När du mår dåligt kan det kännas rentav hopplöst att läsa ,hur jag hanterar mina dagar, och det ser ut som om livet leker varje dag.

Men jag lovar, jag "kurar skymning" med jämna mellanrum. Jag har stunder, ibland en hel dag när jag kurar ihop mej, och stänger ut min omgivning. Konstigt nog finns det en viss njutning i det att tänka att "jag skiter i allt, ingenting blir bättre ändå". Ja, jag är en sådan livsnjutare att jag tom kan njuta av att må dåligt. Det är lite skönt att "inte sköta sig" och bara strunta i allt.

Det är faktiskt tillåtet att må dåligt, det är inte brottsligt. Att må dåligt är mänskligt, det hör till vår natur att peila in lite olika känslomässiga nivåer. Vi hämtar kraft och inspiration när vi "kurar skymning"!

De senaste åren har varit som att sitta i en berg och dalbana, hoppas, tappa hoppet, gråt och skratt om vart annat. Jag har blivit en mästare i mitt eget känsloliv. Det är viktigt att lära var gränsen går mellan att kura skymning till att sakta dras in i en depression.

I min skymning är jag trygg, men de svarta molnen lurar på himmelen. Jag har lärt mej alla tecken för när de är i antågande. Då vet jag att det är dax att resa sig och invänta morgonsolens första strålar. Människor som jag, som varit nära att mista sitt liv, kommer alltid att bära med sig en sorg, det är min övertygelse.

Livet är oss så kärt och bara tanken på att dö kan innebära en vånda.

Jag kurar skymning för att orka med den sorgen och leva livet fullt ut resten av tiden.

Dag som natt står den där, livets smörgåsbord, uppdukat med de läckraste rätter och en guldskimrande duk. Den bjuder in dej; kom och ta för dej!

Livets smörgåsbord är för evigt, iallafall så länge jorden snurrar runt i sin axel och fortfarande har liv. Men livet väntar inte. Livet har skickat sitt inbjudningskort när du föddes.Det finns något för alla och en var. Det är upp till dej att gå runt och njuta och bestämma dej vad som lockar.

Vad är det som hindrar just dej att fylla din tallrik? Ställ dej frågan vad du vill få prova på innan det är för sent. Fråga dej hur du ska bära dej åt för att nå den där godaste biten som ligger längst bort på bordet. Du har kanske för korta armar eller är det någon med vassa armbågar som står i vägen!?

Livet väntar inte. Livet är här och nu.

Din största invändning är kanske att du jobbar så många timmar varje dag. Men ställ då inte så höga krav, och minska på dina förväntningar. Det är bättre att smaka på en aldrig så liten mumsbit, än att stanna kvar i tv-soffan och gräma sig.

Det fantastiska är att den där lilla mumsbiten, som du med omsorg valt, kommer att fylla och mätta dej mer än alla bitar tillsammans, som du låter någon annan välja åt dej!

Red ut ditt liv. Vilka sysselsättningar är dina egna personliga val? Gömmer du dej bakom en partner, förälder, arbetsgivare, för att du inte törs gå fram till bordet och välja!? Träffar du inte vänner som tillför dej mycket pga att din partner, eller annan person, inte vill det?

Kasta ett öga på ditt högst personliga inbjudningskort. Du är utvald av självaste livet. Du är här för att delta och njuta. Rama in ditt kort och känn hur speciell just du är.

Det finns en plats för dej runt bordet. Slösa inte på mer tid. Ta för dej!

Jag har i stora drag skalat bort stämpeln "måste" vad gäller städning, trädgårdsabete, tvätt etc. Under mina år när kroppen vägrade samarbete, insåg jag att livet tickade på som vanligt, även om dammråttorna dansade bugg runt mina ben.

Inga fönster blev tvättade och jag kunde faktiskt se ut ändå, och när höstmörkret kom syntes inga spår av spindelväv eller flugskit.

Livet går vidare utan måsten som förblir ogjorda. T om tomten kom varje år, trots att golven inte lyste blanka ,eller bostaden luktade nytvättad, lussekatterna var köpta och julklapparna färre.

Ordet måste har tappat sitt gastkramande grepp om mej. Jag har fått min frihet tillbaka, och hänvisar det ordet enbart där det hör hemma. Tex "måste" jag laga mat även de gånger jag inte har lust, men oftast har jag lagat så mycket mat när jag har lust att det räcker till de "olustiga" dagarna!

Kontentan av det hela har blivit att jag upptäckt att lusten kommer när jag minst anar det. Jag får faktiskt lust att röja och städa ibland, jag får lust att laga mat och när jag inväntar lusten så går allting smidigare. Som bonus märker jag att mitt hem ser ändå ganska välstädat ut.

Jag jobbar inte längre i motvind med hemsysslorna, och därför gnager dom inte som ett borde som aldrig blir gjort.

Trädgårdsarbete är ett ord jag inte längre använder. Jag kallar det för ett fritidsintresse. Det finns ingen dag jag går ut och gräver i myllan när jag inte vill.

Det är ju så finurligt med det som växer att det kommer upp ändå och trotsar ev ogräs. Det går att njuta av vackra växter ihop med ogräs, och ordet "ogräs" är ju bara ett namn vi hittat på. Allt som växer upp är ju växter!

När hösten och vintern kommer förmultnar allt ändå, och varje vår får vi en ny möjlighet om vi vill skapa en speciell trädgård.

Precis som med städningen ser min trädgård välansad ut av bara farten. Allting i den är skapad med lust och glädje. När jag går där och tittar känner jag bara en stor livsglädje inga betungande jobb!

Ett arbete "måste" man gå till för att försörja sig, vare sig man gör det ovilligt eller med glädje, men låt det vara inramningen i ditt liv. Fyll  din "tavla" med saker som stärker dej,som ger dej energi och lycka.

Se denna tavla, som är din, för din inre syn och tänk på hur vackert du ska "måla" den, bara för din egen skull.

Lagom till midsommar år 2008 kände jag mej redo att helt sluta använda mina peruker. Håret var kort, såg snaggat ut, men det kändes helt underbart befriande!

Jag packade ner prukerna, tillsammans med syrrans egenhändigt virkade ABBA mössor, i en kartong, som jag ställde högst upp längst in i en garderob. Där ligger kartongen än, inte synlig för mina ögon, men jag är medveten om att den finns där.

Jag har bestämt mej för att aldrig mer behöva använda dom!

När jag hade mina utmattningsbesvär för några år sedan sa en kvinnlig överläkare till mej; "Du måste vilja bli frisk!". Då kände jag mej kränkt och ledsen. Jag ville inget hellre än att bli frisk och få tillbaka mitt vanliga liv.

Men de orden har följt mej sedan dess. Orden, som först kändes som ett slag i ansiktet, har vuxit i mina öron och fått en annan deimension.

För visst har vi en fri vilja också?! Vem säger att vi inte med viljans hjälp även kan styra vårt mående!? Så tänker jag numera. Därför bestämde jag mej för att jag aldrig mer skulle behöva perukerna.

Numera är det vetenskapligt bevisat hur vi styr vår hjärna med hur vi tänker och handlar. Jag tror på det, men tror också att det tar lång tid att läka och färändra ett tankesätt som pågått sedan vi var små, bidragit till hur vi mår och handlar idag.

Börja din mentala förändring idag! Tala om hur värdefull du är och alla positiva saker om dej som person. Visa din kropp och själ att du är värd att bli frisk igen!

Lova att du fr o m nu ska behandla dej själv med största varsamhet och att du ska både tro och vilja bli frisk!

Jag får funderingar på pengar ibland. Hur dessa av oss skapade, beroendeframkallande medel, styr så mycket av våra liv.

I kontakt med gamla människor ställer jag frågan ibland, varför de  inte flyttar från sitt stora arbetskrävande hus till något mindre mer lätthanterligt!? Svaret jag får är alltid att de bor så mycket billigare i sitt hus. Ingen svarar att vi vill bo kvar i vårt hem, och skulle inte trivas någon annanstans.

Pengarna styr. Vi försöker hitta de billigaste lånen, den billigaste värmen, allt för att bo så billigt som möjligt. Det känns helt naturligt. Men lek med tanken att vi inte skulle lägga så stor energi på pengar, förutsatt att vi klarar vår ekonomi ändå. Då skulle bostadsvalet som gammal inte baseras på pengar iallafall.

Jag tänker aldrig på vad saker och ting kostar om det inte rör sig om tusenlappar.

I min ungdom var jag tvungen att tänka på pengar. Då var jag tvungen att fördela min lön så, att det skulle räcka till mat och hyra. Idag är mina marginaler bättre och jag har medvetet valt att inte styra tex mina matinköp beroende på prislappen.

Jag har alltså ingen aning vad en liter mjölk kostar, men jag vet i det stora hela hur mycket matkostnaden för en månad är. Och det är jag nöjd med. Jag skulle aldrig jaga priser runt halva stan! Min tid är för dyrbar för det.

Allt mitt engagemang vad gäller mat, lägger jag på att hitta så giftfri mat som möjligt. Jag köper alltid ekologiskt om det finns. Men jag har lång väg att gå ännu, för att tänka mer på naturen, på moder jord, än på min egen bekvämlighet.

Pengar styr. Och pengar ger makt. Det vet vi alla och det gäller både ute i samhället som i den lilla familjen. Den största börsen får oftast bestämma.

Ändå vet vi alla, djupt inom oss, att lyckan kan inte köpas med pengar. Hälsan kan till viss del förbättras med pengar. Alla som forskar om sjukdomar och ger liv till människor som annars kulle dö behöver pengar. Men våra statliga anslag är förhållandevis små. Kan det vara så att vi förtränger sjukdomar och död och inte vill ge så mycket pengar till forskning?

Jag blev botad tack vare någon som forskat fram de cellgifter jag fick, och jag är glad över att jag redan innan jag blev sjuk bidrog till forskningen.

Önskar att livet vore som min kloke far sa så många gånger ; "tänk om de resurser som finns på jorden vore till för alla, och om var och en kunde ta det den behövde, inget mer, så kunde vi utrota krig o svält"

Så vackert.