Tänk dej att ditt liv är som en cirkel och du står mitt i den. Du står stabilt och tryggt i den runda plattformen i mitten. Dina ögon kan blicka kanten på den runda plattan, kanske som den aura vi påstås alla ha.

Du är här och nu, du är mindful, och där du står har du full kontroll. Det som tidigare hänt i ditt liv, gjuts fast under din cirkel. Du behöver inte lägga någon möda på att fundera på det som hänt. Det ligger där det ligger, inga tankar kan ändra på det som varit. Men du kan via tankarna ändra på ditt förhållningssätt till det förflutna, och ge det den acceptans som krävs, för att du ska kunna lämna det bakom dej.

Du mår gott i nuet och om du inte gör det, unna dej att hitta något som ger dej glömska för stunden, och låter all smärta och gråt ta ett uppehåll. Ta paus från det onda!

Cirkel är ganska stor, och du kan bara skönja kanter, som årsringar, där din framtid är på väg till dej. Vad vet du om framtiden? Du vet antagligen de närmaste planerna, men inte så långt fram. Och du har ingen aning om ev lycka eller motgång som ligger där och pyr.

Varför ska du då bry dej om något annat än nuet. Nuet är något du definitivt kan påverka. Du har makten. Men tom nuet kan vara nog så påfrestande, och du vill helst hoppa fram till en annan dag. Men gör det då!

I dessa dagar vet vi alla att vi ska ställa upp mål. Och det är bra men många glömmer sin nutid och lever livet i förväg. Och det innebär att man inte kan njuta fullt upp. När målet väl är uppfyllt kan känslan av tillfredställelse bytas ut mot tomhet.

Men du som kan vara mindful, du kan hoppa fram i tankarna ibland. När livet känns grått och trist, kan tanken på något riktigt roligt som du planerar att göra, pigga upp din dag. Det kan vara något som fika med din kompis, en resa, besök i en trädgård,en god middag med din vän, eller annat som just du tycker om.

Det gäller, speciellt om man gått igenom en depression, att ligga steget före, att inte låta de mörka molen växa sig för svarta. Du måste ha en plan framåt, samtidigt som du lever i nuet så mycket det går.

Stå stadigt på livets platta, njut av den lycka du får, och se på dina motgångar som en naturlig ingrediens i livet.

Vad gör du när du mår dåligt? Går tankarna runt, runt som en karusell, med känslan av att det aldrig finns ett slut!?

Det är tankarna som är den största boven. Beror ditt dåliga mående på att din partner, i ditt tycke, är odräglig, känslokall och självupptagen. Eller du kanske har en sjukdom där slutet är ovisst. Du kan tom  ha en pågående kamp med tex försäkringskassan, eller du lider av ångest.

Om man sätter saker och ting på rätt plats, så stannar dom där dom hör hemma, och när du behöver dom finns dom där.

Så är det med dom känslosamma bitarna också. Det är tankarna som gör dej illa, som irrar omkring i din hjärna som ett svart spöke. Visst, din partners beteende påverkar dej, men bara i den grad du tillåter det.

Oavsett var din patner säger så kan han/hon inte förändra den person som du är. Du blir inte mindre viktig av att han/hon tex försöker nedvärdera dej. Och försäkringskassan följer sina regler,  det finns egentligen ingen som har något personligt emot just dej.

Alla människor som verkligen älskar och tycker om dej finns kvar. I de flesta fall även din partner. Oftast beror ju hans/hennes dåliga humör på att det är han/hon som har problem, inte du.

Ditt problem består i att du inte har lärt dej att hantera dina egna reaktioner. Du fortsätter att låta din partners, handläggares, läkares etc  ord bli facit för dej.

Jag är själv väldigt medveten om detta men faller i "offergropen" med jämna mellanrum. Det är en plåga att sitta i "gropen". All världens elände drar som en mantel över dej, och du känner dej totalt ensam och övergiven.

Undra på det. Som ett självutvalt offer får man lida. Stenarna som omgivningen kastar träffar hårt och pricksäkert. Du ligger där och våndas och tycker synd om dej själv.

Men vänd på det hela! Jag brukar ta fram min ilska. Det finns ingen bättre sköld!

Men jag låter aldrig ilskan stanna så länge att den blir ett med mej. Ilskan får hjälpa mej att kravla mej upp, och lämna offerrollen där den hör hemma, i "offergropen".

Ilskan ger mej tillräckligt med mod och styrka, för att hitta balansen igen, och när jag sansar mej slutar karusellen snurra. Tankarna helar sig och jag kan istället känna medlidande, med de som mår så dåligt, att de inte kan kontrollera sitt humör, eller över de handläggare som tvingas jobba med omänskliga lagar och regler.

Tänk på att dina tankar kan du ta kontrollen över. Låt inte dom negativa tankarna sprida sig som ett virus i din hjärna.

Du blir vad du tänker är så rätt sagt!

Vad är kärlek, den riktiga underbara, hänförande känslan som får dej att tappa allt sunt förnuft?!

Kärlek kan vara så mycket. Till din man, dina barn, dina djur,dina syskon, till naturen. Allt.

Det är underbart att känna kärlek, en av dom största gåvorna vi fått.

Hur vet du om kärleken tagit slut? Varför tar den slut? När man är ung kommer och går kärleken, och med en titt i backspegeln, så kan man tycka att man mest var kär i kärleken. Du vet, föremålen växlar.

Ändå, ungdomskärleken är stark, men den kan sluta lika explosivt som den började.

En gammal kärlek har hunnit både växa, och blomma ut i vackra rosor, men också bilda taggar. Det är ju nästan omöjligt att leva länge tillsammans utan konfrontationer. Eller finns den där gränslösa kärleken, där det bara är Love for ever!?

Vi nöter och blöter och känner oss oförstådda mellan varven. Ibland är det så förbaskat svårt att förstå varandra. Har de att göra med en utsliten kärlek, eller bara att vi tar kärleken för given. Den skall bara finnas där.

Jag tror att kärleken, den där riktigt underbara känslan av att höra ihop, är skör på utsidan men växer sig stark inifrån och ut.

Det gäller att hålla ut, ge den tid att växa sig stark, och behandla försiktigt den ömtåliga utsidan. Du vill ju inte höra alltför hårda ord från din älskade, eller att han/hon ska nonchalera era viktiga dagar, förlovningsdagen, bröllopsdagen eller en annan dag som betyder något för just er.

Det är ju er kärlek det handlar om, inte om presenter eller blommor, men att visa hur viktig och betydelsefull just er kärlek är.

Kärlek som viftas bort, som inte får ta plats, synas eller höras, börjar sakta tyna bort.

Kärleksrosorna behöver vatten och gödning för att orka blomma, annars blir det bara taggar kvar.

Svar till K.Kinglisas kommentar; Ja, jag skriver allting själv.

Som liten flicka tyckte jag att jag förstod så mycket, om livet och om allting som de vuxna pratade om. Jag tänkte för mej själv att dom vuxna borde ta barnen på ett större allvar, och jag berördes djupt om dom pratade om mej, när jag var i samma rum.

Jag bestämde mej då för att skicka ett budskap till mej själv, till mitt vuxna jag, att komma ihåg, att även barn var förståndiga och kloka.

Mitt eget budskap har jag burit med mej till vuxen ålder och vårdat det ömt. Jag har haft stor nytta av den kunskapen, av de tankar jag hade som barn. Framförallt lärde det mej att aldrig prata om ett barn i dess närvaro, utan till det.

Jag lärde mej också att behandla varje barn som den unika person den är, respektera barnens åsikter och vilja. Utav barnen får man så mycket klokskap som vi vuxna har gömt undan pga uppfostran, seder och bruk, normer etc.

Vid ett tillfälle under min rehabilitering fick vi träna på att ta fram livsglädjen igen. Vi skulle blunda och se framför oss det lilla barn vi en gång varit, försöka känna den oerhörda glädje ett barn kan känna och förmedla, och låta den känslan sprida sig i kroppen.

Då gick mina tankar till de klokskaper jag tänkte som liten, och förstod med ens att hos barnen finns alla överlevnadskoder inprogrammerade. Det är vi vuxna som börjar omprogrammera och förstöra!

Det barn du en gång var finns kvar inom dej och kan förmedla budskapet om livet och väcka din livsglädje igen!

Den som tror sig vara frisk ser inte alltid en begynnande sjukdom, den som varit sjuk märker varje förändring på gott och ont.

Jag är så tacksam för att jag fick en chans till, att ta hand om min kropp och min själ. Som ett "blindstyre" for jag omkring, mina tankar om mej själv var som under ungdomen, jag levde för evigt, sjukdomar existerande inte.

I min , som jag ser på det nu, omtöcknade värld, fanns bara en väg rakt fram. Jag hade liten förståelse för dom som "gnällde", för bakåtsträvare, för dom som efterlyste en lugnare takt. Nej, jag ville istället öka på tempot, och drev även på mina arbetskamrater till att prestera mera.

Privat unnade jag mej nästan ingen tid till egna intressen. Karusellen gick bara snabbare och snabbare men jag märkte inte av farten. Det stämmer verkligen talesättet att man blir fartblind.

Någonstans började negativa tankar om livet tränga sig på. Sömnen blev sämre och den riktiga glädjen kändes aldrig mer i kroppen. Men jag såg bara på mej själv som en kärnfrisk människa. Alla tecken slog jag bort som ett naturligt åldrande.

Idag kan jag få tårar i ögonen, och känna djupt i mitt hjärta, hur oerhört värdefullt det är att leva, när man verkligen försöker ta tillvara sina dagar.

Jag lever i samspel med min kropp och själ idag, och börjar känna kroppens gensvar, som en lätt försommarbris som lovar nya varma dagar.

Jag ser svartsjuka och avundsjuka som ett instrument, för att stämma av och bearbeta obehagliga känslor. Som barn är dessa känslor väldigt starka, precis som de flesta av barnens känslor är. De flesta barn har förståndiga föräldrar, vuxna som hjälper dom att reda ut känslorna.

Vad händer med barnen som inte får rätt hjälp? Vad händer med dessa känslor som trycks ner långt in i bröstet, eller växer som ogräs, och går över en nivå som inte längre kan anses som normal.

Vem har inte haft syskonrivalitet i sin familj. Det är så viktigt att reda ut allting mellan barnen, och vara så rättvis som det bara går, och visa alla barnen en likvärdig kärlek.

Du som är vuxen och är drabbad av svartsjuka, eller avundsjuka i proportioner som känns jobbiga att hantera. Jag tror att du hör till de barnen som inte fick hjälp att förstå dina känslor. När du som vuxen drabbas av dessa känslor blir det genast en väldigt obehaglig reaktion i kroppen, du far tillbaka till de lilla barnets obearbetade känslor.

Jag tror, och det är bara mina egna tankar, att det är viktigt att du stannar upp, och känner efter ordentligt hur det känns i din kropp. Det kan vara så att mindfulness även i detta fall kan vara ett ypperligt verktyg att använda sig av.

Dvs du stannar upp, känner efter hur det känns, accepterar det obehagliga och går vidare. I det allra flesta fall är både svartsjuka och avundsjuka egenproducerade känslor, förstorade pga de obearbetade upplevelserna från barndomen.

Men du är inte längre ett barn, nu kan du med din egen klokhet förminska dessa jobbiga känslor till en bekvämare nivå. Du är fullvärdig och mycket värdefull som den människa du är. Om du öppnar dina ögon, höjer din blick så ser du mycket kärlek!

Att lära känna sig själv inifrån och ut är en spännande resa, speciellt om du tidigare levt efter andras mönster och tyckanden. Du är faktiskt den viktigaste personen för dej! Om du inte släpper fram din personlighet, dina inre kunskaper, dina egna åsikter, hur ska du då kunna känna med hjärtat?!

Många anser att det är egoistiskt att tänka på sig själv. Jag vill påstå att du blir mer egofixerad av att leva efter andras normer. Om du måste uppföra dej, klä dej och ha tankar som kommer från andra, då blir du ju hela tiden medveten om ditt eget sätt att vara och se ut.

Du får hela tiden fråga dej; vilken klädkod gäller, vilka bestick ska jag använda, törs jag uttala mej, tänk om ingen annan tycker som jag, hur ser jag ut,vilken mat väljer de andra, vilken dryck, gör jag bort mej etc

Är inte det en stor fixering vid sig själv!?

Motsatsen, om du har hittat och odlat det som verkligen är du, då behöver du inte veta någonting om hur man ska bete sig. Du vet ju hur du beter dej. Det räcker för dej.Du kommer att känna dej bekväm i alla sammanhang, och kan sluta med självkontrollen, och istället ha trevligt med umgänget, och med äkta nyfikenhet intressera dej för andra.

Visst, vi är flockdjur och som sådana bevakar vi varandras uppförande, Det är genetiskt, tror jag, och har även en viktig funktion. Vi behöver varandra och det underlättar tillvaron att kunna vissa sociala regler.

Men skillnaden, när du är bekväm med dej själv, är att dessa regler inte är så viktiga längre. Du kan "göra bort dej" utan att det känns som om golvet viker under dina fötter.

Vi dras alla som magneter till människor med sk karisma. Dessa människor, tror jag, lever med sitt rätta jag och det är det som är lyskraften. 

Putsa din egen inneboende karisma, tills den glänser som en diamant och gå ut i världen och stråla!

Vi lägger ner ganska mycket tid på att se så fräscha ut som möjligt. Varje morgon granskar vi oss i spegeln framifrån och bakifrån, vi är många som sminkar oss,  går regelbundet till frissan, och handlar lite för mycket kläder.

Igår var det prinsessbröllop och det ledde mina tankar till de yttre attributen. Jag såg alla människor, som glänste och lyste av självförtroende, med sina vackra kläder, håruppsättningar och snygg makeup.

 De här människorna, gräddan i samhället, är uppväxta med regler för hur man ska se ut, hur man ska bete sig och föra sig. De är trygga i den miljön,i motsats till vår nya prins, som inte fått detta med modersmjölken.

Jag har alltid känt ett avstånd till det kyrkliga, speciellt den katoska kyrkan, då jag tycker att deras överdådiga kostymeringar, gör att budskapet förintas till något mindre betydelsefullt.

Att gömma sig bakom kläder och regler måste betyda att den riktiga människan, eller de riktiga budskapet, inte får ta plats.

Det är ju helt ok med det sociala spelet till en viss gräns, men om vi bygger hela vår personlighet, vårt självförtroende på det, så tror jag att den äkta självkänslan tar skada. Om du inte får vara den person du innerst inne är, så blir du en dålig kopia av dig själv.

Det kan också vara så att du börjar tycka, att den personen du spelar ,är en bättre människa än ditt unika jag.

Jag undrar vad som skulle hända om "de vackra folket" eller vi andra som spelar roller, skulle tappa den påklistade masken, inte kunna det sociala spelet och plötsligt bara vara en avskalad människa!?

Tanken känns lite skön.