På rehabiliteringen efter min kraftlöshet , innan jag fick cancer, fanns det en kvinna som hette precis som jag, och var prästvigd. Vi hade många bra diskussioner om livet och tankarna runtom.

Hon tyckte att jag förstod budskapet i rehabiliteringen så snabbt, och frågade hur jag bar mej åt!? Men sanningen , som jag förklarade för henne,var den att jag teoretiskt, med hjärnan, tog till mej allting utan att för den skull förstå. Jag var trygg i förvissningen att det hjärnan tog in, skulle hjärtat så småningom begripa och anamma!

Som förälder kan du tänka så, det är inte lönlöst att lära sitt barn viktiga saker, även om det ser ut som om dom inte tar till sig något. Dom gör det!  Den kunskap du fyller deras "bank" med kommer dom att ha nytta av hela deras liv.Även om det känns lönlöst just nu, speciellt tonårstiden, så kommer det en dag, när du får bevis för, att du inte pratat för döva öron.

Jag går till mej själv, och vet den stora nyttan jag fortfarande har av alla diskussioner, speciellt med min pappa. Genom mitt treåriga barnbarn, hör och ser jag hans föräldrars budskap.

Så blev det för mej efter rehabiliteringen. Jag sa, till min namne, att det kommer att ta sin tid, men till slut faller polletten ner, och den värdefulla kunskapen vi får kommer att komma till sin rätt.

Det blev så. Och jag lärde mej, att ännu mer förlita mej till min kropps funktioner.

Redan för flera år sedan slutade jag föra anteckningar vid tex speciella föreläsningar, som jag kunde ha nytta av, då jag var helt övertygad om att min hjärna skulle lagra den informationen jag behövde och  skippa resten.

Vilken underbar hjärna en människa har och vilket samarbete med hjärtat!

Tack Frida för din fina kommentar!