Jag har nu skrivit i min blogg i 4,5 månader och trodde aldrig att jag skulle ha så mycket ord inom mej. Ord som behövde komma ut, ord som har pockat på och jag bara "måste" skriva.

 Varje morgon har jag tänkt, att idag kanske är sista dagen jag skriver, orden måste ju ta slut någongång. Men plötsligt kommer bara olika tankar i omlopp om livet, och det jag gått igenom, och skrivandet fortsätter. Jag skriver bara rakt av, korrigerar nästan aldrig, och ni som läst min blogg vet att det inte finns någon kronologisk ordning med inläggen.

Jag har en blomsterrabatt som jag kallar för "en salig röra", för där hamnar allt som inte har plats någonannanstans, och så tänker jag om min blogg. Alla ord och tankar kommer som dom kommer, men allt får plats i min "rabatt".

När jag började skriva berättade jag det för ung 10 personer, och av er är det några stycken som regelbundet har läst min blogg. Jag vill tacka er för att ni har uppmuntrat mej och inspirerat mej att fortsätta bloggandet. Den är och har varit viktig för mej, ett sätt att hela mej, och ett sätt att dela med mej av medmänsklighet till er andra, som drabbats på något sätt.

Mina ord är bara min egen facit, precis som mitt sätt att jobba mej tillbaka till ett liv i hälsa varit. Vi har alla olika sätt att läka oss men vi kan uppmuntra och hjälpa varandra till ett bättre liv.

Jag är också glad över alla er anonyma läsare som läser min blogg, och till alla er som skrivit få fina kommentarer!

Av hjärtat tack!

Tack Frida för din kommentar, det värmer och inspirerar mej, och en kram till dej med!

På min väg ut ur utbrändheten/kraftlösheten betalade min arbetsgivare för några samtal hos en terapeut. Det var första gången för mej och det kändes väldigt spännande och hoppfullt.

Jag förstod snart att det mesta gick ut på att jag skulle prata och åter prata, och hon lyssnade. Då lärde jag mej verkligen hur viktigt det är att ta sig tid och lyssna på sin medmänniska. Vi läker oss själva och nystar upp våra tankar och funderingar, på ett mycket bättre sätt, när vi har en människa som har tid att se oss i ögonen och finnas där.

Ja, tom per telefon kan man finnas till hands, men då tror jag att vi behöver känna varandra väl för att få samma effekt.

Denna terapeut guidade mej ut ur mitt snår av tankar som fastnat i mitt huvud. Vad ska det bli av mej? Hur kunde det bli så här? Vad ska jag göra? Hur ska jag försörja mej om jag inte kan jobba? Ska jag alltid må så här?

Med enkla frågor eller påståenden, fick hon mej att återfå min tankeskärpa, och sätta saker och ting på den plats där det hör hemma.

Enligt henne hade jag oanade krafter i mej som så bra tagit mej upp på benen igen. Så kände jag mej inte då. Jag kände mej svag, vimmelkantig och panikslagen. Men hon vidhöll att jag redan hade tagit kontrollen över mej och var på rätt väg.

Så olika kan det vara. Det någon annan ser på din utsida stämmer inte med din insida. Men med terapeutens långa erfarenhet av samtal med människor, måste jag ju ändå tro på henne. Hon menade att efter allt jag gått igenom och ändå rest mej, så kunde ingenting längre knäcka mej.

Så gärna jag ville tro henne! Men det gjorde jag inte då, inte förrän några år senare när nästa sjukdom, äggstockscancer, höll mej i ett järngrepp. Då tänkte jag på hennes ord och kände att hon hade rätt, jag skulle fixa detta!

När vi var färdiga med våra samtal, det som jobbet betalade, erbjöd hon mej att komma fler gånger, så att vi ännu en tid skulle få fortsätta med våra spännande möten.

Allt tar tid och du kan inte känna på en gång att samtal är en av vägarna tillbaka till livet, men varje möte ger lite mer kraft, inspiration och en trygghet att någon hjälper dej!

Försök inte klara allting ensam, tillsammans blir vi starkare!