När en älskad anhörig lämnar oss för gott, ställs livsfrågorna på sin spets. Vad är det för mening med allting? Varför ska vi födas till denna jord och utstå så mycket? Är det alls någon mening i att finnas till? Varför ska vi behöva dö?

Ingen av oss bär på den hela sanningen, tror jag. Men vi är födda till att älska livet och däri sitter kanske gåtan. Vi vill verkligen leva, nästan till varje pris.Därför gör det så ont i hjärtat att mista den man älskar, och aldrig mer återse.

För evigt. Det är ett allvarsamt ord. Att för evigt älska eller att för evigt mista.

Din kärlek till den du mist pga döden, kommer att finnas kvar så länge du lever. Kärleken är nämligen full av liv och går sina egna vägar, den besegrar döden, den inger hopp.

Om sorgen känns alltför tung att bära, släpp taget och låt din kropp och själ fördjupa sig i den. Var i sorgen, där lever känslorna för den du mist, där kan du minnas den människa du älskar, där kan du gråta en tillåten gråt.

Sorgen kommer med tiden att vävas samman med skratt och lyckliga minnen. Du kommer att känna stor glädje i ditt bröst för att din älskade funnits, och gett dej så mycket.

Vi vet alla att när kroppen tagit ut sin rätt, blivit gammal och trött, då börjar resan ifrån livet. Inom oss börjar vi sakta ta farväl av dom vi älskar, ofta föräldrarna, och kan känna smärta vid tanken. Men det gör oss också mer tålmodiga och omhändertagande.

Min älskade pappa fick ringa till mej sin sista kväll i livet. Med tårarna strömmande ner för kinderna, hörde jag hans röst, och han pratade och pratade. Men rösten hade tagit slut, och jag uppfattade inte orden, men i mitt hjärta förstod jag hans andemening. Han tog farväl.

Sorgen och glädjen binder samman vår kärlek till varandra!