Min pappa fyllde på känslokanalen och stärkte min självkänsla,både som människa och kvinna. Men mamma gav mej styrka på ett annat sätt. Allt som hon inte förmedlade med känslor visade hon med handlingskraft!

Åh, denna kvinna! Med en bättre start i livet tror jag, jag är för övrigt inte ensam om att tro det, hade hon kunnat göra precis vad som helst! För henne finns nästan inga hinder, och det finns absolut ingenting som hindrar henne, för att hon är kvinna.

Hela mitt liv har jag funnits där för henne. Först i bakgrunden som barn, hon ville inte bli störd alltför mycket, men tog sig tid att tex åka skidor med mej ibland. Men det som var viktigast för henne var att arbeta! Hon såg upp till alla som slet till den sista blodsdroppen! Det var rätta takter!

Hennes inställning till arbete gjorde att jag redan som fyraåring kämpade och jobbade en hel dag med att tex ta  upp potatis. En bragd för en sådan liten tjej! Men vad gjorde jag inte för att få uppleva stunden när mamma talade om hur duktig jag var!

Berömmet sög jag åt mej som honung, och redan som liten var jag alltså där, i honungsfällan! Jag lärde mej av henne att det var viktigt att arbeta, och min självkänsla blev hårt förknippad med just arbete. Därav en aspekt av min svåra situation när jag blev sjuk, och inte kunde göra rätt för mej.

Mina föräldrar har på olika sätt stärkt mej som person. Mamma är en förebild som visar mej att allting är möjligt. Hon har dessutom en unik förmåga att se på problem. Hon vet ingenting om mindfulness, men behärskar tekniken att acceptera det som händer. "Det är inget att göra åt", säger hon och har gått vidare i livet, oavsett vad som drabbat henne. Hon accepterar sin situation och tar nya tag.

Vilken förebild denna kvinna är! Jag och min syster brukar säga att om vi bara hade hälften av hennes styrka och energi vore vi nöjda!

Jag finns fortfarande där för henne. Pappas förhoppning den sista tiden var att vi barn inte skulle "glömma" henne, eller låta hennes ibland tuffa attityd skrämma bort oss. "Hennes kärlek är inbakad i bröden och maten hon bjuder på, hon älskar er alla men kan inte alltid visa det", sa han.

Nej, lilla mamma, jag ska alltid finnas för dej. Jag ser och känner din kärlek.

Kombinationen av mammas handlingskraft och acceptans, och  pappas otroliga sätt att förmedla kärlek och stärka självkänslan, var jag trots allt rätt bra rustad att möta livets olika skeden.

" Nu tar jag paus i skrivandet och reser bort och vidgar mina vyer!"