Vi lägger ner ganska mycket tid på att se så fräscha ut som möjligt. Varje morgon granskar vi oss i spegeln framifrån och bakifrån, vi är många som sminkar oss,  går regelbundet till frissan, och handlar lite för mycket kläder.

Igår var det prinsessbröllop och det ledde mina tankar till de yttre attributen. Jag såg alla människor, som glänste och lyste av självförtroende, med sina vackra kläder, håruppsättningar och snygg makeup.

 De här människorna, gräddan i samhället, är uppväxta med regler för hur man ska se ut, hur man ska bete sig och föra sig. De är trygga i den miljön,i motsats till vår nya prins, som inte fått detta med modersmjölken.

Jag har alltid känt ett avstånd till det kyrkliga, speciellt den katoska kyrkan, då jag tycker att deras överdådiga kostymeringar, gör att budskapet förintas till något mindre betydelsefullt.

Att gömma sig bakom kläder och regler måste betyda att den riktiga människan, eller de riktiga budskapet, inte får ta plats.

Det är ju helt ok med det sociala spelet till en viss gräns, men om vi bygger hela vår personlighet, vårt självförtroende på det, så tror jag att den äkta självkänslan tar skada. Om du inte får vara den person du innerst inne är, så blir du en dålig kopia av dig själv.

Det kan också vara så att du börjar tycka, att den personen du spelar ,är en bättre människa än ditt unika jag.

Jag undrar vad som skulle hända om "de vackra folket" eller vi andra som spelar roller, skulle tappa den påklistade masken, inte kunna det sociala spelet och plötsligt bara vara en avskalad människa!?

Tanken känns lite skön.