Som liten flicka tyckte jag att jag förstod så mycket, om livet och om allting som de vuxna pratade om. Jag tänkte för mej själv att dom vuxna borde ta barnen på ett större allvar, och jag berördes djupt om dom pratade om mej, när jag var i samma rum.

Jag bestämde mej då för att skicka ett budskap till mej själv, till mitt vuxna jag, att komma ihåg, att även barn var förståndiga och kloka.

Mitt eget budskap har jag burit med mej till vuxen ålder och vårdat det ömt. Jag har haft stor nytta av den kunskapen, av de tankar jag hade som barn. Framförallt lärde det mej att aldrig prata om ett barn i dess närvaro, utan till det.

Jag lärde mej också att behandla varje barn som den unika person den är, respektera barnens åsikter och vilja. Utav barnen får man så mycket klokskap som vi vuxna har gömt undan pga uppfostran, seder och bruk, normer etc.

Vid ett tillfälle under min rehabilitering fick vi träna på att ta fram livsglädjen igen. Vi skulle blunda och se framför oss det lilla barn vi en gång varit, försöka känna den oerhörda glädje ett barn kan känna och förmedla, och låta den känslan sprida sig i kroppen.

Då gick mina tankar till de klokskaper jag tänkte som liten, och förstod med ens att hos barnen finns alla överlevnadskoder inprogrammerade. Det är vi vuxna som börjar omprogrammera och förstöra!

Det barn du en gång var finns kvar inom dej och kan förmedla budskapet om livet och väcka din livsglädje igen!

Den som tror sig vara frisk ser inte alltid en begynnande sjukdom, den som varit sjuk märker varje förändring på gott och ont.

Jag är så tacksam för att jag fick en chans till, att ta hand om min kropp och min själ. Som ett "blindstyre" for jag omkring, mina tankar om mej själv var som under ungdomen, jag levde för evigt, sjukdomar existerande inte.

I min , som jag ser på det nu, omtöcknade värld, fanns bara en väg rakt fram. Jag hade liten förståelse för dom som "gnällde", för bakåtsträvare, för dom som efterlyste en lugnare takt. Nej, jag ville istället öka på tempot, och drev även på mina arbetskamrater till att prestera mera.

Privat unnade jag mej nästan ingen tid till egna intressen. Karusellen gick bara snabbare och snabbare men jag märkte inte av farten. Det stämmer verkligen talesättet att man blir fartblind.

Någonstans började negativa tankar om livet tränga sig på. Sömnen blev sämre och den riktiga glädjen kändes aldrig mer i kroppen. Men jag såg bara på mej själv som en kärnfrisk människa. Alla tecken slog jag bort som ett naturligt åldrande.

Idag kan jag få tårar i ögonen, och känna djupt i mitt hjärta, hur oerhört värdefullt det är att leva, när man verkligen försöker ta tillvara sina dagar.

Jag lever i samspel med min kropp och själ idag, och börjar känna kroppens gensvar, som en lätt försommarbris som lovar nya varma dagar.

Jag ser svartsjuka och avundsjuka som ett instrument, för att stämma av och bearbeta obehagliga känslor. Som barn är dessa känslor väldigt starka, precis som de flesta av barnens känslor är. De flesta barn har förståndiga föräldrar, vuxna som hjälper dom att reda ut känslorna.

Vad händer med barnen som inte får rätt hjälp? Vad händer med dessa känslor som trycks ner långt in i bröstet, eller växer som ogräs, och går över en nivå som inte längre kan anses som normal.

Vem har inte haft syskonrivalitet i sin familj. Det är så viktigt att reda ut allting mellan barnen, och vara så rättvis som det bara går, och visa alla barnen en likvärdig kärlek.

Du som är vuxen och är drabbad av svartsjuka, eller avundsjuka i proportioner som känns jobbiga att hantera. Jag tror att du hör till de barnen som inte fick hjälp att förstå dina känslor. När du som vuxen drabbas av dessa känslor blir det genast en väldigt obehaglig reaktion i kroppen, du far tillbaka till de lilla barnets obearbetade känslor.

Jag tror, och det är bara mina egna tankar, att det är viktigt att du stannar upp, och känner efter ordentligt hur det känns i din kropp. Det kan vara så att mindfulness även i detta fall kan vara ett ypperligt verktyg att använda sig av.

Dvs du stannar upp, känner efter hur det känns, accepterar det obehagliga och går vidare. I det allra flesta fall är både svartsjuka och avundsjuka egenproducerade känslor, förstorade pga de obearbetade upplevelserna från barndomen.

Men du är inte längre ett barn, nu kan du med din egen klokhet förminska dessa jobbiga känslor till en bekvämare nivå. Du är fullvärdig och mycket värdefull som den människa du är. Om du öppnar dina ögon, höjer din blick så ser du mycket kärlek!