Alla inlägg under juni 2010

Av ILOS - 10 juni 2010 15:30

Min pappa fyllde på känslokanalen och stärkte min självkänsla,både som människa och kvinna. Men mamma gav mej styrka på ett annat sätt. Allt som hon inte förmedlade med känslor visade hon med handlingskraft!


Åh, denna kvinna! Med en bättre start i livet tror jag, jag är för övrigt inte ensam om att tro det, hade hon kunnat göra precis vad som helst! För henne finns nästan inga hinder, och det finns absolut ingenting som hindrar henne, för att hon är kvinna.


Hela mitt liv har jag funnits där för henne. Först i bakgrunden som barn, hon ville inte bli störd alltför mycket, men tog sig tid att tex åka skidor med mej ibland. Men det som var viktigast för henne var att arbeta! Hon såg upp till alla som slet till den sista blodsdroppen! Det var rätta takter!


Hennes inställning till arbete gjorde att jag redan som fyraåring kämpade och jobbade en hel dag med att tex ta  upp potatis. En bragd för en sådan liten tjej! Men vad gjorde jag inte för att få uppleva stunden när mamma talade om hur duktig jag var!


Berömmet sög jag åt mej som honung, och redan som liten var jag alltså där, i honungsfällan! Jag lärde mej av henne att det var viktigt att arbeta, och min självkänsla blev hårt förknippad med just arbete. Därav en aspekt av min svåra situation när jag blev sjuk, och inte kunde göra rätt för mej.


Mina föräldrar har på olika sätt stärkt mej som person. Mamma är en förebild som visar mej att allting är möjligt. Hon har dessutom en unik förmåga att se på problem. Hon vet ingenting om mindfulness, men behärskar tekniken att acceptera det som händer. "Det är inget att göra åt", säger hon och har gått vidare i livet, oavsett vad som drabbat henne. Hon accepterar sin situation och tar nya tag.


Vilken förebild denna kvinna är! Jag och min syster brukar säga att om vi bara hade hälften av hennes styrka och energi vore vi nöjda!


Jag finns fortfarande där för henne. Pappas förhoppning den sista tiden var att vi barn inte skulle "glömma" henne, eller låta hennes ibland tuffa attityd skrämma bort oss. "Hennes kärlek är inbakad i bröden och maten hon bjuder på, hon älskar er alla men kan inte alltid visa det", sa han.


Nej, lilla mamma, jag ska alltid finnas för dej. Jag ser och känner din kärlek.


Kombinationen av mammas handlingskraft och acceptans, och  pappas otroliga sätt att förmedla kärlek och stärka självkänslan, var jag trots allt rätt bra rustad att möta livets olika skeden.



" Nu tar jag paus i skrivandet och reser bort och vidgar mina vyer!"




Av ILOS - 9 juni 2010 11:33

" Vedic Art grundar sig på kunskap ur
den mångtusenåriga indiska Veda-traditionen
som lär, att liksom ett frö vet att det ska bli en blomma,
finns också all kunskap om oss själva redan inom oss.

 

Ovanstående är citerat från en Vedic Arts lärares hemsida.

 

Jag ska i sommar fördjupa mej och lära mej mer om Vedic Art. Det fascinerar mej, att det kanske är så, att vi har all kunskap inom oss. Inpackad väl bevarat ,men tyvärr tror jag, att dom flesta har tappat tron på sin egen förmåga.

 

Vedic Art är ett sätt att måla fram inre bilder, att vända ut och in på sig själv, och hitta tillbaka till det där lilla fröet.

 

Så är min bild och känsla innan jag börjat kursen. Konsten är tystnadens språk, och det kan vara så ,att vi alla borde börja där. Söka i vårt inre efter svaren, lyssna inåt, vara vår egen lyssnande terapeut.

 

Ibland räcker inte orden till, för att ta hand om känslorna, som överrumplar oss ,med dess värme, kärlek, glädje,aggression, rädsla eller sorg. Att måla kan vara ett sätt att behålla balansen.

 

Vedic Art är till för alla, då tanken inte är att man ska bli en konstnär. Men många konstnärer har fått sin egen kreativitet att blomma, med denna lärdom.

 

Jag ser med spänning fram emot kursen och ska förmedla efterhand hur det känns för mej, och om jag når fram till mitt unika frö!

 

 



Av ILOS - 8 juni 2010 07:48

När en älskad anhörig lämnar oss för gott, ställs livsfrågorna på sin spets. Vad är det för mening med allting? Varför ska vi födas till denna jord och utstå så mycket? Är det alls någon mening i att finnas till? Varför ska vi behöva dö?


Ingen av oss bär på den hela sanningen, tror jag. Men vi är födda till att älska livet och däri sitter kanske gåtan. Vi vill verkligen leva, nästan till varje pris.Därför gör det så ont i hjärtat att mista den man älskar, och aldrig mer återse.


För evigt. Det är ett allvarsamt ord. Att för evigt älska eller att för evigt mista.

Din kärlek till den du mist pga döden, kommer att finnas kvar så länge du lever. Kärleken är nämligen full av liv och går sina egna vägar, den besegrar döden, den inger hopp.


Om sorgen känns alltför tung att bära, släpp taget och låt din kropp och själ fördjupa sig i den. Var i sorgen, där lever känslorna för den du mist, där kan du minnas den människa du älskar, där kan du gråta en tillåten gråt.


Sorgen kommer med tiden att vävas samman med skratt och lyckliga minnen. Du kommer att känna stor glädje i ditt bröst för att din älskade funnits, och gett dej så mycket.


Vi vet alla att när kroppen tagit ut sin rätt, blivit gammal och trött, då börjar resan ifrån livet. Inom oss börjar vi sakta ta farväl av dom vi älskar, ofta föräldrarna, och kan känna smärta vid tanken. Men det gör oss också mer tålmodiga och omhändertagande.


Min älskade pappa fick ringa till mej sin sista kväll i livet. Med tårarna strömmande ner för kinderna, hörde jag hans röst, och han pratade och pratade. Men rösten hade tagit slut, och jag uppfattade inte orden, men i mitt hjärta förstod jag hans andemening. Han tog farväl.


Sorgen och glädjen binder samman vår kärlek till varandra!




Av ILOS - 4 juni 2010 09:50

Vår pappa sa till mej och min syster "bli aldrig någons dörrmatta, tjäna era egna pengar, och bli både självförsörjande och självständiga"! Gift er av kärlek!


Man kan tycka att "gift er av kärlek" låter lite väl gammaldags. För visst är det väl så nuförtiden att kvinnor och män gifter sig av kärlek eller...!?


Jag och min syster tog verkligen till det budskapet, att bli självständiga, och den styrka vi känner inombords, lade vår pappa grunden till. Vi kan också se att våra döttrar klarar sig bra ute i livet.


Kvinnor kan allt det män kan, sa pappa, och kanske mer därtill, men, fortsatte han, under en av våra otaliga samtal om livet, redskapen är byggda av män för män. Den dagen kvinnor bygger sina egna redskap kan ingenting stoppa dem, för att nå de mål de själva vill.


Så tänker jag om alla "redskap" vi behöver när vi av någon anledning mår dåligt.

Det gäller att hitta de rätta verktygen som passar just dej! Jag kan skriva spaltmeter om hur jag kämpade mej ut ur sjukdomar, men det är upp till dej att hitta dina verktyg.


Om du känner att det inte passar dej att prata med tex en kurator, kanske en god vän passar bättre!?  Du kanske behöver bygga upp dej rent fysiskt, med bra mat och motion, för att överhuvudtaget kunna vara mottaglig vad gäller den psykiska biten. Glöm aldrig att det fysiska och psykiska håller varandra i handen, för evigt förbundna.


Det du inte gör för själen gör ont i kroppen, om kroppen får lida, gallskriker själen i form av ångest, depression etc.


En god början är att inte bli någons dörrmatta, kvinna som man. Släng ut den och rulla istället ut den röda mattan enbart för dej. Se framför dej hur du går på den, och vilken beundransvärd person du är!


Du är du och ingen annan kan ersätta just dej! Sträck på dej!




Av ILOS - 3 juni 2010 15:17

Jag har nu skrivit i min blogg i 4,5 månader och trodde aldrig att jag skulle ha så mycket ord inom mej. Ord som behövde komma ut, ord som har pockat på och jag bara "måste" skriva.


 Varje morgon har jag tänkt, att idag kanske är sista dagen jag skriver, orden måste ju ta slut någongång. Men plötsligt kommer bara olika tankar i omlopp om livet, och det jag gått igenom, och skrivandet fortsätter. Jag skriver bara rakt av, korrigerar nästan aldrig, och ni som läst min blogg vet att det inte finns någon kronologisk ordning med inläggen.


Jag har en blomsterrabatt som jag kallar för "en salig röra", för där hamnar allt som inte har plats någonannanstans, och så tänker jag om min blogg. Alla ord och tankar kommer som dom kommer, men allt får plats i min "rabatt".


När jag började skriva berättade jag det för ung 10 personer, och av er är det några stycken som regelbundet har läst min blogg. Jag vill tacka er för att ni har uppmuntrat mej och inspirerat mej att fortsätta bloggandet. Den är och har varit viktig för mej, ett sätt att hela mej, och ett sätt att dela med mej av medmänsklighet till er andra, som drabbats på något sätt.


Mina ord är bara min egen facit, precis som mitt sätt att jobba mej tillbaka till ett liv i hälsa varit. Vi har alla olika sätt att läka oss men vi kan uppmuntra och hjälpa varandra till ett bättre liv.


Jag är också glad över alla er anonyma läsare som läser min blogg, och till alla er som skrivit få fina kommentarer!


Av hjärtat tack!


Tack Frida för din kommentar, det värmer och inspirerar mej, och en kram till dej med!

Av ILOS - 3 juni 2010 14:53

På min väg ut ur utbrändheten/kraftlösheten betalade min arbetsgivare för några samtal hos en terapeut. Det var första gången för mej och det kändes väldigt spännande och hoppfullt.


Jag förstod snart att det mesta gick ut på att jag skulle prata och åter prata, och hon lyssnade. Då lärde jag mej verkligen hur viktigt det är att ta sig tid och lyssna på sin medmänniska. Vi läker oss själva och nystar upp våra tankar och funderingar, på ett mycket bättre sätt, när vi har en människa som har tid att se oss i ögonen och finnas där.


Ja, tom per telefon kan man finnas till hands, men då tror jag att vi behöver känna varandra väl för att få samma effekt.


Denna terapeut guidade mej ut ur mitt snår av tankar som fastnat i mitt huvud. Vad ska det bli av mej? Hur kunde det bli så här? Vad ska jag göra? Hur ska jag försörja mej om jag inte kan jobba? Ska jag alltid må så här?


Med enkla frågor eller påståenden, fick hon mej att återfå min tankeskärpa, och sätta saker och ting på den plats där det hör hemma.


Enligt henne hade jag oanade krafter i mej som så bra tagit mej upp på benen igen. Så kände jag mej inte då. Jag kände mej svag, vimmelkantig och panikslagen. Men hon vidhöll att jag redan hade tagit kontrollen över mej och var på rätt väg.


Så olika kan det vara. Det någon annan ser på din utsida stämmer inte med din insida. Men med terapeutens långa erfarenhet av samtal med människor, måste jag ju ändå tro på henne. Hon menade att efter allt jag gått igenom och ändå rest mej, så kunde ingenting längre knäcka mej.


Så gärna jag ville tro henne! Men det gjorde jag inte då, inte förrän några år senare när nästa sjukdom, äggstockscancer, höll mej i ett järngrepp. Då tänkte jag på hennes ord och kände att hon hade rätt, jag skulle fixa detta!


När vi var färdiga med våra samtal, det som jobbet betalade, erbjöd hon mej att komma fler gånger, så att vi ännu en tid skulle få fortsätta med våra spännande möten.


Allt tar tid och du kan inte känna på en gång att samtal är en av vägarna tillbaka till livet, men varje möte ger lite mer kraft, inspiration och en trygghet att någon hjälper dej!


Försök inte klara allting ensam, tillsammans blir vi starkare!





Av ILOS - 2 juni 2010 07:34

På rehabiliteringen efter min kraftlöshet , innan jag fick cancer, fanns det en kvinna som hette precis som jag, och var prästvigd. Vi hade många bra diskussioner om livet och tankarna runtom.


Hon tyckte att jag förstod budskapet i rehabiliteringen så snabbt, och frågade hur jag bar mej åt!? Men sanningen , som jag förklarade för henne,var den att jag teoretiskt, med hjärnan, tog till mej allting utan att för den skull förstå. Jag var trygg i förvissningen att det hjärnan tog in, skulle hjärtat så småningom begripa och anamma!


Som förälder kan du tänka så, det är inte lönlöst att lära sitt barn viktiga saker, även om det ser ut som om dom inte tar till sig något. Dom gör det!  Den kunskap du fyller deras "bank" med kommer dom att ha nytta av hela deras liv.Även om det känns lönlöst just nu, speciellt tonårstiden, så kommer det en dag, när du får bevis för, att du inte pratat för döva öron.


Jag går till mej själv, och vet den stora nyttan jag fortfarande har av alla diskussioner, speciellt med min pappa. Genom mitt treåriga barnbarn, hör och ser jag hans föräldrars budskap.


Så blev det för mej efter rehabiliteringen. Jag sa, till min namne, att det kommer att ta sin tid, men till slut faller polletten ner, och den värdefulla kunskapen vi får kommer att komma till sin rätt.


Det blev så. Och jag lärde mej, att ännu mer förlita mej till min kropps funktioner.


Redan för flera år sedan slutade jag föra anteckningar vid tex speciella föreläsningar, som jag kunde ha nytta av, då jag var helt övertygad om att min hjärna skulle lagra den informationen jag behövde och  skippa resten.


Vilken underbar hjärna en människa har och vilket samarbete med hjärtat!


Tack Frida för din fina kommentar!






Skapa flashcards