Alla inlägg under juli 2010

Av ILOS - 31 juli 2010 08:21

En begravning är smärtsam, och samtidigt den första starten för att gå vidare i sitt eget liv. Att säga farväl till någon älskad anhörig eller vän, är fruktansvärt jobbigt, men den känslan är helt naturlig. Låt smärtan ta den plats den behöver och ta ett ordentligt farväl av din vän.  Den som är död har redan, om hon/han varit långvarigt sjuk, tagit farväl av livet, av sina kära, i tankarna eller sagt det högt.


Kanske du också fått ta farväl när din älskade ännu var i livet, men för dom flesta av oss är det på begravningsdagen vi gör det. Gråt så mycket ni känner att ni behöver. Gråt över er vän och gråt för att livet inte har någon rättvisa. Vi som ännu lever, och vi som överlevt ,behöver lära oss att njuta när tid finns, och acceptera att tiden här i livet har ett slut.


Vi människor är sårbara, sköra men samtidigt starka och uthålliga. En härlig kombination, som tar fram alla våra underbara och jobbiga känslor, och ur dessa känslor växer vår styrka och kraft att överleva.


Vi går vidare så länge vi andas och lever.

ANNONS
Av ILOS - 20 juli 2010 09:08

Flow, det existerar verkligen, detta magiska tillstånd när allting bara är perfekt. Ibland varar det bara några dyrbara sekunder, minuter eller tom flera timmar. Men sällan eller aldrig en hel dag.


Vad är då flow? Jag tror att kropp och själ samtidigt befinner sig i en hundraprocentig avslappning, tack vare att du fångas av en händelse, en syn eller något du gör.


Det bästa med flow är att det är gratis. Visst, du kan ju köpa sysselsättningar och hoppas att du får "flowwa" bort en stund. Men själv har jag upplevt att jag "flowwar bort allra bäst med det som ingenting kostar.


När mitt barnbarn tar min hand då är livet så skönt, eller när min dotter, släktingar eller vänner ringer till mej. En fjäril som fladdrar förbi, sprider en ljuv sommarkänsla i kroppen. Den där varma kramen jag får ibland, ger mej också "flow". Igår när jag plockade de första blåbären var jag så härligt levande eller när jag är uppe i fjällvärlden, och känner urkraften från vindpinade toppar.


Listan kan göras lång, eller hur? Visst har du också mängder med upplevelser som gör livet värt att leva?!

ANNONS
Av ILOS - 17 juli 2010 13:52

Att vara envis är på många sätt en bra egenskap att ha. Alla år jag kämpat för att bli frisk, att hitta tillbaka till livet, då har jag behövt vara envis, och också behövt vara rustad med ett stort tålamod.


Men jag är medveten om att jag är nästan för envis. Då ligger man på gränsen till att vara egensinnig. Jag får jobba hårt för att inte dra saker för långt, eller pressa mina relationer till det yttersta, för att jag inte vill ge med mej, eller kompromissa.


Många relationer tex mellan föräldrar och vuxna barn kan lätt "fastna" i ett dåligt mönster. Speciellt om du som föräldrar ligger i underläge gentemot ditt barn. Ditt barn kanske har någon slags "hållhake" på dej, och utnyttjar det med att mer eller mindre tvinga dej, att göra precis som hon/han säger.


En sådan relation är i obalans och gagnar ingen. Ni måste börja om på nytt, och inse att nu är ni inte bara förälder och barn , utan faktiskt två vuxna människor.

Det gäller att släppa taget om varandra, och som vuxna resonera sig fram till hur ni víll umgås.


Kärleken till varandra finns ju där men envisheten har gått över till egensinnighet.

När det är så, då skadar man inte bara den andra utan framförallt skadar man sig själv.


Med handen på hjärtat, vad vinner du på att dra saker till sin spets, eller bestämma dej för att din förälder/ditt barn har fel?

Av ILOS - 14 juli 2010 08:05

Jag låg i sängen inne i ett förrådsrum av något slag. Det började gå mot natt, och jag väntade på att hämtas till röntgen. En sköterska kom in och frågade hur det var, och tittade medlidsamt på mej, precis som den unga läkaren, på akuten, som lämnade mej med orden "var rädd om dej!".


Jag kände mejd alldeles lugn. Det var så skönt att äntligen överlämna besluten om mitt mående till de som var proffs. Tillräckligt länge hade jag gått och funderat, varit rädd, varit hoppfull, och försökt tro att det inte var något farligt i min mage.


Nu fanns det ingen återvändo. Det var dax att se sanningen i vitögat.


Det är helt otroligt hur mycket människor omkring en kan berätta utan att säga något. Jag kände stämningen både från läkaren, sköterskan, röntgenpersonalen och började då sakta ta till mej, att detta inte var något som laktosintolerans el dylikt.


Men nu skulle jag äntligen få gå ut i kamp. Jag skulle få veta mot vem jag skulle strida. Soldater utan uniform är dom farligaste, sa alltid min pappa. Och vi vet ju alla hur svårt det är att bekämpa terrorister.


Jag hade kämpat. Hemma. På jobbet. Jag hade rest till mitt barnbarn. Samma höst grävde jag ensam upp en rabatt, där växterna verkligen hade grottat in sig med djupa rötter långt ner i jorden. Jag slet och grävde, och med skottkärrans hjälp, förde jag bort alla växter jag inte ville ha i min rabatt.


Men min fiende blev mej övermäktig. Dagen kom när jag tog beslutet att besöka akuten. Jag hade faktiskt ringt till sjukvårdsrådgivningen om råd, men fick en läkartid så långt som två veckor framåt!


Jag packade min necessär, och jag och min man for till akuten. Det kändes i hela min kropp att jag skulle bli kvar där.


Den första natten när fienden var demaskerad var trots allt mycket bättre än den där natten i förrådsrummet!

Av ILOS - 6 juli 2010 20:08

I en relation är det alltid viktigt att få utrymme för sin egen personlighet och vilja. Det är livsfarligt för hälsan att låta en partner få för stort utrymme. Att tillåta sig själv att krympa sin egen person, och sina åsikter tär inifrån och ut.


Det heter ju att man är till lags. Därmed inte sagt att man egentligen vill göra allt för en annan människa, eller att man är bättre än någon annan.


Jag vill påstå att du som är till lags, är falsk både mot dej själv och mot andra.Det är möjligt, och troligt, att du är det pga av bristande självkänsla, eller är rädd för att bli övergiven, rädd för ensamhet.


Jag tror inte att du uppoffrar dej för att du är så snäll, och verkligen bryr dej om andra. Du gör det för att du inte vågar något annat. För vad händer om du ryter till?  Blir du övergiven av alla för att du visar vem du är?


Det är möjligt att din patner lämnar dej om du efter många , långa år plötsligt går från att vara till lags, till att ställa krav. I din partners ögon är du ju totalt förändrad. Själv vet du ju innerst inne vad du alltid tänkt och tyckt, även om du låtit orden vara osagda.


Men nog är det väl ett mera värdigt liv att leva med sitt sanna jag, även om du blir ensam!? Jag lovar, du kommer att hitta någon annan som får älska dej för den du är, från det första ögonblicket!


Sluta vara till lags, du slösar på livet, både ditt eget och andras!


"""Nu tar jag skrivarpaus o reser norrut till platser där jag tog mina första steg, ta hand om er"""


Av ILOS - 4 juli 2010 11:17

Finns det något ljuvare än försoning?! Det innehåller så mycket positiva känslor, och hela din kropp genomströmmas av sprittande våryra känslor.


Märker du också det, att kropp och själ vill inget hellre än försonas?! Varför kämpar vi då emot så ofta? Varför eldar vi tankarna med negativa känslor, och låter värmen slockna, likt en falnande askgrå brasa!?


Varför vill vi vara arga, bittra och sura och envisas med att känna oss oförrättade, när vi vet hur ljuvlig försoningen är!?


Du straffar inte bara dina närmaste, du straffar dej själv hårdast. Är det en dålig självkänsla som ligger i botten, och talar om för dej att du är inte värd en försoning?


Att bli osams med en nära anhörig tär hårt. Ofta gäller saken något värdsligt eller annat bagatellart, men viktig i sak för just dej. Detta rättvise tänkande som genomsyrar människan, är ju bra, men kan ställa till med en oerhörd skada.


Det är faktiskt så, att livet är inte rättvist. Oavsett om du vuxit upp med föräldrar som behandlat alla sina barn lika, med en millimeter rättvisa, så falerar detta när du vuxit upp. Det finns ingen där ovan som fortsätter att fördela saker,  upplevelser, mot- och medgångar lika, mellan syskon eller andra människor.


Det är du som bestämmer nu. Hur vill du må och känna? På vilket sätt kan du hantera situationer, för att slippa bli osams och må dåligt?


Det är bara att acceptera; din sanning är bara din, en annan människa har en annan sanning och uppfattning om det som hänt. Att komma överens om att man inte är överens är faktiskt bra, då accepterar ni och respekterar varandras synpunkter.


Det går att försonas och sedan bestämma sig för att vi inte vill umgås mer. Då försvinner bitterheten, och ersätts kanske av vemod över det som varit.


Försona dej och låt hjärtat vara med!




Av ILOS - 2 juli 2010 08:32

Att bli sviken, ett starkare ord än besviken, känns djupt in i ditt hjärta. Ju kärare denna person, vän eller partner, är, desto svårare känns det.


Trofasta vänner är som sköna sandaler som hängt med i många år, och aldrig tycks slitas ut. Men precis som skorna en dag kan falla i bitar, kan en vänskap brista.


Vad beror det på? Jag tror återigen att det är dessa roller vi spelar, att vi mörkar vårt rätta jag, som ställer till det. Om du bygger upp en vänskap, genom att bete dej på ett sätt, som du tror passar din vän, så får ju din vän aldrig lära känna dej på riktigt.


Men det håller inte i längden, inte om du ska ha en sann vänskap. Förr eller senare hamnar du i en situation, där plötsligt dina rätta sidor visar sig, kanske på ett sätt som inte är fördelaktigt för dej.


Din vän känner inte igen dej och blir förtvivlan. Hon/han kommer att känna sig besviken och kanske tom sviken utav dej. Det behöver inte vara din avsikt, men om du likt stålmannen plötsligt har andra kläder på dej, hur ska då din vän känna inför er vänskap!?


Det kan vara mycket svårt att reparera en vänskap, som byggts på falska grunder. Den existerar ju egentligen inte.


Just det sveket att du inte visat vem du egentligen är, kan vara svårare för en vän att bära, än vad du sagt eller gjort. Hon/han har ju litat på dej och öppnat sitt bibliotek, där du varit en självklar gäst.


Nu är du plötsligt en främling och hon/han har låtit dej fritt vandra i sina inre rum. Som att frivilligt släppa in en tjuv i huset.


Du som saknar trofasta vänner/en partner, eller ofta mister vänner, eller har svårt att knyta nya kontakter, låt denna dag bli en omstart för dej. Bli dej själv på gott och ont. Visa vem du är!


Jag är nästan säker på att ditt liv får en ny vändning. Vi är ju alla sårbara människor och ingen av oss är felfri. Det är lättare att orka vara vän med någon som också visar sina "svaga" sidor. Bredvid en "perfekt" människa växer bara känslor av att man är misslyckad.


Du är ju faktiskt ok som du är!


Tack för fina kommentarer!





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se