Att bli sviken, ett starkare ord än besviken, känns djupt in i ditt hjärta. Ju kärare denna person, vän eller partner, är, desto svårare känns det.

Trofasta vänner är som sköna sandaler som hängt med i många år, och aldrig tycks slitas ut. Men precis som skorna en dag kan falla i bitar, kan en vänskap brista.

Vad beror det på? Jag tror återigen att det är dessa roller vi spelar, att vi mörkar vårt rätta jag, som ställer till det. Om du bygger upp en vänskap, genom att bete dej på ett sätt, som du tror passar din vän, så får ju din vän aldrig lära känna dej på riktigt.

Men det håller inte i längden, inte om du ska ha en sann vänskap. Förr eller senare hamnar du i en situation, där plötsligt dina rätta sidor visar sig, kanske på ett sätt som inte är fördelaktigt för dej.

Din vän känner inte igen dej och blir förtvivlan. Hon/han kommer att känna sig besviken och kanske tom sviken utav dej. Det behöver inte vara din avsikt, men om du likt stålmannen plötsligt har andra kläder på dej, hur ska då din vän känna inför er vänskap!?

Det kan vara mycket svårt att reparera en vänskap, som byggts på falska grunder. Den existerar ju egentligen inte.

Just det sveket att du inte visat vem du egentligen är, kan vara svårare för en vän att bära, än vad du sagt eller gjort. Hon/han har ju litat på dej och öppnat sitt bibliotek, där du varit en självklar gäst.

Nu är du plötsligt en främling och hon/han har låtit dej fritt vandra i sina inre rum. Som att frivilligt släppa in en tjuv i huset.

Du som saknar trofasta vänner/en partner, eller ofta mister vänner, eller har svårt att knyta nya kontakter, låt denna dag bli en omstart för dej. Bli dej själv på gott och ont. Visa vem du är!

Jag är nästan säker på att ditt liv får en ny vändning. Vi är ju alla sårbara människor och ingen av oss är felfri. Det är lättare att orka vara vän med någon som också visar sina "svaga" sidor. Bredvid en "perfekt" människa växer bara känslor av att man är misslyckad.

Du är ju faktiskt ok som du är!

Tack för fina kommentarer!