Finns det något ljuvare än försoning?! Det innehåller så mycket positiva känslor, och hela din kropp genomströmmas av sprittande våryra känslor.

Märker du också det, att kropp och själ vill inget hellre än försonas?! Varför kämpar vi då emot så ofta? Varför eldar vi tankarna med negativa känslor, och låter värmen slockna, likt en falnande askgrå brasa!?

Varför vill vi vara arga, bittra och sura och envisas med att känna oss oförrättade, när vi vet hur ljuvlig försoningen är!?

Du straffar inte bara dina närmaste, du straffar dej själv hårdast. Är det en dålig självkänsla som ligger i botten, och talar om för dej att du är inte värd en försoning?

Att bli osams med en nära anhörig tär hårt. Ofta gäller saken något värdsligt eller annat bagatellart, men viktig i sak för just dej. Detta rättvise tänkande som genomsyrar människan, är ju bra, men kan ställa till med en oerhörd skada.

Det är faktiskt så, att livet är inte rättvist. Oavsett om du vuxit upp med föräldrar som behandlat alla sina barn lika, med en millimeter rättvisa, så falerar detta när du vuxit upp. Det finns ingen där ovan som fortsätter att fördela saker,  upplevelser, mot- och medgångar lika, mellan syskon eller andra människor.

Det är du som bestämmer nu. Hur vill du må och känna? På vilket sätt kan du hantera situationer, för att slippa bli osams och må dåligt?

Det är bara att acceptera; din sanning är bara din, en annan människa har en annan sanning och uppfattning om det som hänt. Att komma överens om att man inte är överens är faktiskt bra, då accepterar ni och respekterar varandras synpunkter.

Det går att försonas och sedan bestämma sig för att vi inte vill umgås mer. Då försvinner bitterheten, och ersätts kanske av vemod över det som varit.

Försona dej och låt hjärtat vara med!