Jag låg i sängen inne i ett förrådsrum av något slag. Det började gå mot natt, och jag väntade på att hämtas till röntgen. En sköterska kom in och frågade hur det var, och tittade medlidsamt på mej, precis som den unga läkaren, på akuten, som lämnade mej med orden "var rädd om dej!".

Jag kände mejd alldeles lugn. Det var så skönt att äntligen överlämna besluten om mitt mående till de som var proffs. Tillräckligt länge hade jag gått och funderat, varit rädd, varit hoppfull, och försökt tro att det inte var något farligt i min mage.

Nu fanns det ingen återvändo. Det var dax att se sanningen i vitögat.

Det är helt otroligt hur mycket människor omkring en kan berätta utan att säga något. Jag kände stämningen både från läkaren, sköterskan, röntgenpersonalen och började då sakta ta till mej, att detta inte var något som laktosintolerans el dylikt.

Men nu skulle jag äntligen få gå ut i kamp. Jag skulle få veta mot vem jag skulle strida. Soldater utan uniform är dom farligaste, sa alltid min pappa. Och vi vet ju alla hur svårt det är att bekämpa terrorister.

Jag hade kämpat. Hemma. På jobbet. Jag hade rest till mitt barnbarn. Samma höst grävde jag ensam upp en rabatt, där växterna verkligen hade grottat in sig med djupa rötter långt ner i jorden. Jag slet och grävde, och med skottkärrans hjälp, förde jag bort alla växter jag inte ville ha i min rabatt.

Men min fiende blev mej övermäktig. Dagen kom när jag tog beslutet att besöka akuten. Jag hade faktiskt ringt till sjukvårdsrådgivningen om råd, men fick en läkartid så långt som två veckor framåt!

Jag packade min necessär, och jag och min man for till akuten. Det kändes i hela min kropp att jag skulle bli kvar där.

Den första natten när fienden var demaskerad var trots allt mycket bättre än den där natten i förrådsrummet!