Alla inlägg under augusti 2010

Av ILOS - 30 augusti 2010 12:30

Jag är lyckligt lottad. Min kropp lyder mej fortfarande i det mesta, jag kan gå, jogga och t om dansa. Jag sover bra, och jag har en fungerande vardag och små guldkanter i tillvaron som ger den där extra glansen.


Visst är jag lyckligt lottad! Tänk att kunna vandra omkring i skogen, fortfarande känna dofter av natur och låta trädens lugnande effekt krama kroppen. Och nu är det bärtider, tänk att jag kan böja mej ner och få med mej egenhändigt plockade bär, som, hoppas jag, är giftfria!


En sådan lycklig människa jag är som har min älskade man, dotter, dotterson, dotterssambo,min mamma, mina härliga syskon och syskonbarn och mina goda vänner!


Jag brukar låta min lycka dansa runt i mitt inre och smeka varje hörn med friskhet! Hur skulle då sjukdomar ens ha en liten chans att slå rot!?


Jag är lyckligt lottad, men det var inte alla mina medsystrar, som låg i sjukhussängen bredvid mej och fick cellgifterna inpumpade i blodådrorna. Döden, som låg i väntrummet bredvid, väntade på att få "sluka" den svagaste kroppen, den som inte orkade mer.


Jag orkade, men jag tänker så ofta på dem som kämpade förgäves. De som fick lämna livet alltför tidigt.


Idag har det varit en sådan dag, när mina tankar varit tillbaka i det jag lämnat bakom mej. Det har varit tid för den återkommande cancerkontrollen.


Och ja, även denna gång visar prover och undersökning att jag är cancerfri, trots att döden var så nära att han gav mej kalla kårar.


Visst är jag lyckligt lottad!





ANNONS
Av ILOS - 29 augusti 2010 09:30

Jag har en underbar gudson. Två gånger har han, på eget initiativ, gett mej blommor. De båda gångerna ger ljus till mitt hjärta, och även om blommorna är vissnade idag, så skimrar dom inombords.


Den första gången var han kanske 6-7 år och hade väntat hela dagen på att jag, hans moster, med man skulle komma på besök. Vi hade lång resväg men så småningom kom vi fram. Den älskade lille killen stod där med en liten ängsbukett, egenhändigt plockat, och visade med barns spontana värme hur glad han var att vi kom!


Så glad jag blev för den buketten!


Den andra gången var ungefär tre veckor efter min sista cellgiftsbehandling, och två veckor efter helgen jag bara föll i den svartaste gråt. Min kamp för att ta mej tillbaka till livet, än en gång, hade precis börjat. Just den här dagen var en av de mer jobbiga, när tankar cirkulerade som getingsvärmar runt huvudet och gav mej fula "stick" som smärtade i själen.


Det var en gråsvart dag.


Då ringde det på dörren. Min man var i garaget och jag gick för att öppna. Då stod han där, med det där varma leendet, och gav mej en kram som sa att han var glad att jag överlevt, och han överlämnade en sådan vacker bukett till mej!


Plötsligt sken mitt inre upp och den gråsvarta dagen började glittra! Han stannade några timmar och lyste upp min dag. Den bästa present jag kunde få då, var ju att det kom någon som skingrade mina tankar, lindrade min smärta och gav mej ljus!


Tack älskade gudson, du är en helt underbar människa!

ANNONS
Av ILOS - 27 augusti 2010 07:57

Du tror att alla tittar på just dej, vad du säger, hur du ser ut, och undrar vad du kan. Många av oss skulle önska att det vore så, att vi var i fokus för männniskors intresse.


Men tyvärr, eller tack och lov, är det inte så. Dom allra flesta människor är mest intresserade i sig själv och det som händer i deras liv. Många är, kanske som du, fullt upptagna med att ha koll på att se perfekta ut, röra sig perfekt, säga det rätta sakerna.


Du som oroar dej så kollossalt för att bli kritiserad eller känner dej socialt handikappad, börja lyssna på dina vänner, arbetskompisar etc. Alla känner sig så bekräftade, när någon tar sig tid att lyssna.


Det är ett bra sätt att träna sig på att närma sig en annan människa. När man berättar något om sig själv till en annan person, så känner man sig genast närmare den människan.


Om någon kritiserar dej öppet beror det inte på att det är dej det är fel på. Det är han/hon som kritiserar som har problem med sig själv. Den som ger seriös kritik gör det mellan fyra ögon. Det är ett invant "knep" att man förhöjer sig själv genom att förminska någon annan!


Bli din egen bästa vän och lägg en osynlig sköld mellan dej och de människor som du tycker är jobbiga. Höj skölden visuellt när/om du blir kritiserad och låt orden studsa tillbaka! Låt inte andras simpla ord bygga bon i ditt inre! Kasta ut varje negation om dej på en gång!


Kom ihåg; Du är inte orden de säger, du är inte den människa andra försöker skapa! Du är det mest värdefulla du själv har! Inom dej har du alla verktyg för att hantera det du behöver!


Om du själv inte förmår att putsa dina redskap, inte klarar av att hantera dem, sök hjälp! Det finns underbara människor därute som kan ge dej vägledning, människor som träffat många i din situation och kan hjälpa dej!


Våga lita på en enda medmänniska!





Av ILOS - 26 augusti 2010 08:17

Jag har varit och provat på Zuma! En underbar träningsform som förenar latininspirerad dans med träning.


För dej som varit/är utmattad, pga utbrändhet, andra sjukdomar, för dej som har ont i kropp och själ utan någon diagnos, för dej som känner sig ensam utan ett arbetsliv eller andra orsaker, gå ut och Zuma!


Zuma har alla bitar du behöver, träning av kroppen, du måste koncentrera dej, du är del av ett sammanhang, du blir glad, du får skratta!  Efter ett pass spritter kroppen av må bra hormoner!


Hemligheten med Zuma, tror jag som lekman, är att musik i form av danssteg, gör att vi lättare kan hänga med, och får denna glädje på köpet! Det kändes verkligen att både kroppen och själen var nöjda efteråt!


Men ställ kraven på dej längst uppe i hyllan, gå ut och zuma och försök bara följa med i din egen takt. Det handlar ju inte om att bli dansproffs, utan att komma igång med en träning som ger så mycket glädje!


Vi var mest kvinnor, bara två män hade tagit sig dit, och alla åldrar fanns där! Så även du som passerat 50-strecket vågar sig dit!


Gå ut o Zuma, eller gör något annat, stanna inte inne i ensamhet!



Av ILOS - 25 augusti 2010 11:51

Livets Röda Puls


Livets röda puls

dunkade och slog

igenom den instängda

gråa melankolin

Det gråa började färgas

av grönt

hoppets blåa färg

skimrade inombords

Hjärtat slog

lugnt och säkert

oberörd av färger

Inte ens den svartaste

av dagar

kunde rubba takten

Livets röda puls

den röda tråden

höll stadigt

min kropp i balans.


Av ILOS - 23 augusti 2010 08:50

Jag har en mycket god vän som jag träffar ganska ofta. Vi ses på ett stamfik och pratar i flera timmar. Samtalen går från ytan till djupet, vi skrattar och gråter ibland. Ur dessa djupa samtal växer vår vänskap, och föder också fram ord och tankar som finns inom oss.


Många av våra samtal har varit grunden för mina blogginlägg.


Jag inser verkligen hur värdefullt det är att ha vänner som man kan se in i ögonen, avläsa kroppsspråk, känna gemenskap och bli bekräftad. I Facebook möter du också dina vänner, men där ser du inga skiftningar i ögonen, får inga fysiska kramar, som gör att du känner dej full av liv.


I Facebok väljer du att berätta om valda delar i ditt liv, mest det som är glättigt och glatt. I levande samtal finns det utrymme även för livets mindre glada sidor.

Vi som varit med ett tag, vi vet ju att livet inte hela tiden är så positivt, som man kan luras att tro när man läser Facebook.


De yngre, i tonåren, kan ju känna sig misslyckade om de tror att alla andra mår så bra hela tiden.


Jag är själv med i Facebook och tycker att det är strålande att kunna hålla kontakten med släkt och vänner, som jag annars inte skulle träffa så ofta. Det är t om skönt att kunna föra "samtal" som bara är ytliga och roliga.


Allting i livet ska inte vara så allvarligt. Men vi behöver våra djupa samtal för att rensa tankarna och få livets bekymmer att klarna.





Av ILOS - 22 augusti 2010 14:45

Jag har fått många varma kramar från min familj, mina släktingar och vänner, när jag blev sjuk i cancer. Alla kramar har värmt mej ända in i själen, men det finns en kram som dröjt sig kvar, och fortfarande känns så varm inom mej.


Det var några månader efter min sista behandling, och jag hade inte träffat min storebror med familj under min sjukdomstid. Jag hade förståss pratat i telefon med alla mina syskon och respektive men inte med mina brorsöner.


På väg norrut passade jag på att titta in till min bror, det kändes bra att få träffa alla närstående nu när jag var på benen igen, och jag tror det kändes skönt även för dom att se mej.


Hemma hos min bror blev vi som alltid väl mottagna, och efter ett tag kommer också hans äldsta son hem. Och det är den kramen jag fick då, som fortfarande alstrar så mycket värme. Han sa ingenting, han gav mej bara en kram som förmedlade mer än tusen ord.


Jag tror att allting han känt när han tänkt på mej, sin faster, denna tid, och inte kunnat förmedla, det fanns i den här kramen. Det behövdes inga ord! Alla ni som är "rädda" för vänner som blivit sjuka, och inte vet vad ni ska säga. Säg ingenting, ge bara en kram!


Tack käre brorson den kramen den kändes djupt inne i mitt hjärta!




Av ILOS - 20 augusti 2010 08:28

Droger är av ondo men kan också göra gott, och t o m ge livet tillbaka till oss människor. Då tänker jag på mediciner som i akuta situationer i ditt liv hjälper dej upp på fötterna igen.


Alla mediciner som du funderar på att sluta med, måste du prata med din läkare om. Försök inte vara duktig, det kan bli alltför svårt.


När du börjar med droger släpper du förarplatsen till den aktuella drogen. Om du röker, så låter du cigaretterna bestämma över stor del av den tid, du har att disponera på denna jord. Mest troligt förkortar t o m cigaretterna ditt liv.


Varför röker du?  Svår fråga att besvara. Det kanske är lättare att fundera över varför du började!? Det är ju där du hamnar igen om du lyckas sluta! Du kanske har/hade vänner som röker, du kanske känner/kände dej osäker?


Om du stärker dom bitarna som gjorde att du började röka , så är du bättre förberedd, den dagen du bestämmer dej för att sluta.


Vilka anledningarna än var till att du började, så röker du idag mest av den orsaken att du är beroende. Nikotinet håller i din ratt, den som du själv borde ha kontrollen över.


Vår hjärna är briljant på många sätt, men tyvärr kan den inte tala om för dej att nikotinet är ett gift. Den "köper" hela kittet med rökningen; social samvaro, tröst, lugnande etc, och får den inte nikotin, när den väl blivit beroende, så skriker den "vill ha, vill ha", och tystnar inte förrän du röker.


Du som röker vet att hjärnan inte är tyst speciellt länge. Snart börjar den viska uppfordrande igen och ger sig inte förrän den får mer nikotin.


Ett sådant jobbigt liv att röka!


 Den dagen du bestämmer dej för att själv bestämma över all din tid blir det ramaskrik! Likt ett barn som gallskriker när den inte får sin vilja igenom , så kommer också din hjärna att göra. Men precis som barnet till slut förstår, att det är du som bestämmer, det kommer ingen mer godis för att han/hon skriker, så kommer också din hjärna att omprogrammera sig.


Den kommer att gå från vrål till skrik och sakta men säkert tystnar den inre rösten till en viskning, och när du fortsätter kämpa tystnar rösten.


Då har du lyckats bli fri igen. Då är det du som äger din kropp igen. Inte nikotinet.


Visst är du värd det, ett nikotinfritt liv!










Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se